Längs floder världen runt -
människor och miljöer

Värmlands Gille i februari 2003

Prolog

Från pojkåren på den värmländska landsbygden minns jag, hur fascinerad jag var, när lite äldre ungdomar kom cyklande med portör över axeln och flora och lupp i utrustningen. Ibland berättade de, vad de sysslade med, och det lät spännande. De kom från lärdomsmetropolen några mil bort. Det var Säffle. Ganska säkert hade de Haqvin Hermodsson som biologi- och kemilärare. Det var Yngves far. Det blev realskolan i Säffle också för mig. Så småningom Karlstad och Uppsala. Biologistudier blev det inte, snarare den fysiska miljön: mark, vatten och luft. Men intresset finns kvar, och vill jag veta något om växter brukar jag fråga Gerd, min fru.

På 30-talet fanns en pastor i missionsförsamlingen hemma i Ed, som hade en liten pojke i treårsåldern. Pojken var pigg och livlig. Det berättades, att han alltid skulle vara med, när pappa predikade. Det var kanske inte så lätt för en treåring, för pappan höll på länge, och det var sällan särskilt skojigt. Men han var snäll och väluppfostrad, och han lyssnade noga på vad pappa sa. Snart lärde han sig ritualen. Så en gång tyckte han, att pappa höll på alldeles ovanligt länge. Han trodde nog att pappa hade glömt bort, hur han skulle bära sig åt för att sluta. Därför tog han mod till sig, och han - som annars alltid var tyst och stilla under predikan - skrek så högt han orkade:

"Säg Amen pappa"!

Han hade tolkat det han såg och hörde och drog egna logiska slutsatser. Han blev professor i teoretisk fysik och är numera emeritus i Göteborg.

Kanske är det i första hand en önskan att försöka förstå sammanhangen, som driver forskare att arbeta vidare. Vilka problem de sysslar med, beror ofta på slumpen. För egen del funderade jag på att fortsätta med fysikstudier efter grundexamen. Av olika orsaker blev det meteorologi och klimatologi - och en hel del Värmlands Nation - innan jag fann mitt eget ämnesområde inom naturgeografi: floderna och deras dynamik tyckte jag verkade vara ett fascinerande tema.

Den som ledde in mig på de tankarna var Filip Hjulström, som många av Er kommer ihåg. Han var värmlänning. Han hade gjort Fyrisån till ett känt namn i forskarvärlden. Han placera-de gärna sina elever på uppgifter i olika delar av Sverige. För mig som värmlänning var valet ganska givet: Klarälven.

Fältarbetet i Klarälvsdalen blev en intressant och rolig tid.
Människor och miljöer vid Klarälven finns det mycket att berätta om. Det har jag gjort tidigare i Gillet. Klarälven har betytt mycket för mig. Avhandlingen blev en nyckel, som öppnade dörren till utländska kontakter och intressanta uppdrag.

När vi planerade det geomorfologiska laboratoriet i Uppsala, behövde jag veta mera om metoder och teknik i USA - i fält vid de stora floderna och experimentellt vid vattenbyggnads- tekniska laboratorier. 1961 kunde jag resa till USA. Där börjar också den här berättelsen om människor och miljöer.

Ralph Bagnold

Ett av de första målen var Washington och US Geological Survey, en federal myndighet i USA. Där skulle jag träffa Luna Leopold, chef för Water Resources Division, den största avdelningen inom Geological Survey. Vattendrag, ytvatten, grundvatten, mark och berg hörde till ansvarsområdet. Vi kände sedan tidigare väl till Luna Leopold och hans medarbetare.

Det visade sig, att det just då fanns två gästforskare i Washington, inbjudna av Luna Leopold - Ralph Bagnold och Alan Jopling. Ralph Bagnold var ett känt namn i flera sammanhang. Vem var då Ralph Bagnold? Jag ska försöka förklara det, men det blir en lång och krokig historia, som faktiskt börjar på Brattforsheden, ett par mil väster om Filipstad.

Brattforsheden är ett säreget landskap, format när den stora landisen smälte bort. Den är helt präglad av den tidens vattenströmmar och vindar. Brattforsheden beskrevs och tolkades redan 1927 i en klassisk doktorsavhandling av Nils Hörner. Är det någon här, som kommer ihåg Nils Hörner? Han var geolog och chef för universitetets kvartärgeologiska avdelning under 1940-talet. Hörner var en god talare, utåtriktad och allmänt uppskattad. När Upplands nation skulle fira sitt 100-årsjubileum som nation år 1929, valdes Hörner till förste kurator. Han efterträdde då Jarl Hjalmarsson. Men på våren 1929 fick Hörner ett frestande erbjudande: Sven Hedin bad honom följa med på en forskningsresa till inre Asien. Ingen kunde säga nej till ett sådant erbjudande från Sven Hedin. Men Upplands klarade sig bra i alla fall. Vid fyllnadsvalet valde man Dag Hammarskjöld till förste kurator, ett val man inte behövde ångra.

Men Nils Hörner begav sig till Gobiöknen och var där i flera år. Han undersökte den vandrande sjön Lop Nor, skrev populärvetenskapliga reseskildringar och blev mer och mer fångad av öknar och ökenmiljöer. Han visste, att det fanns en annan person någonstans i Arabien, som hade liknande intressen som han själv. Kunde man kanske träffas för att diskutera och utbyta idéer? På något sätt lyckades de få kontakt med varandra. Så kom det sig, att Nils Hörner från Gobiöknen och Ralph Bagnold från Saudiarabiens öknar träffades på halva vägen - i en hamnstad vid Persiska viken.

Jag har hört, att de två hade livliga diskussioner. Men Hörner blev nog alltför imponerad av Bagnolds kunskaper och idéer. I fortsättningen publicerade han bara fragment av egna idéer om dynlandskapens uppkomst och utveckling. Mötet förstärkte hans självkritiska läggning och dämpade hans kreativitet.

Ralph Bagnold deltog som ung officer i första världskriget. Efter kriget anställdes han i brittiska "colonial service". Han blev så hänförd av de arabiska öknarna, att han beslöt att ägna sitt liv åt att lära känna natur och liv i öknar. Han skrev flera intressanta reseskildringar från Arabien och delar av Sahara. Men hans magnum opus blev "The Physics of Blown Sand and Desert Dunes", ett arbete, som innehåller detaljerade beskrivningar av dyner och dynlandskap och teorier om sambandet mellan vindstruktur, sandtransport och dynbildning. Även om han främst var militär, behärskade han också den naturvetenskapliga grunden och blev en framstående expert på transport av sedimentpartiklar, inte bara i ökenmiljö utan också i vattendrag och längs kuster. Det var som expert inom dessa områden han hade engagerats av Luna Leopold.

En vecka i Washington tillsammans med Ralph Bagnold var en upplevelse. Jag hade fått ett råd av Alan Jopling. "Be aldrig Ralph Bagnold berätta om kriget!" Jag visste att han varit med under ökenkriget i Nordafrika, men jag kände inte till några detaljer. Först långt senare, när en dokumentär från kriget visades i TV, kände jag plötsligt igen Ralph Bagnold under ett sammanträde någonstans i Tunisien tillsammans med Churchill, Montgomery och andra kända personer. Bagnold var - som den kanske främste kännaren i världen av ökenförhållanden - en viktig rådgivare till Montgomery och de allierade i striden mot Rommel och de tyskitalienska trupperna i Nordafrika.

Man kan förstå, att han inte gärna ville berätta om ökenkriget och dess fasor. Men han var oerhört intresserad av krigshistoria. När han hörde, att jag skulle fortsätta från Washington till Baton Rouge i Louisiana vid Mississippi, så sa han: "Om Du kan, stanna då till i Chattanooga en dag. Där finns intressanta minnen från Civil War"! Jag följde hans råd, och jag kan försäkra, att det numera inte är Chattanooga Cho Cho jag först tänker på när jag hör namnet Chattanooga.

Jag träffade aldrig mer Ralph Bagnold. Men han kom indirekt att betyda mycket, inte minst när Uppsala universitet fick ett stort projekt just i området kring El Alamein och Mersa Matruh. Den gamle officeren Bagnold blev banbrytande som ökenforskare och sedimentolog och blev hedersdoktor vid flera universitet, bl a vid universitetet i Aarhus.

Mississippideltat och New Orleans

Mississippi med sitt delta är en drömmiljö för den som är intresserad av floder. Vår institution hade ett nära samarbete med universitetet i Baton Rouge under många år. Gerd och jag har nästan känt Louisiana som ett andra hem. Miljön är fascinerande, dels för att floden så helt dominerar landskapet, men framför allt för den nära växelverkan mellan kultur och miljö
- med rester från gamla indiankulturer och med stark prägel av de franska och spanska bosättningarna från 1700-talet. Cajunkulturen - för de flesta mest känd som en matkultur - har sitt namn från Acadia, ett gammalt namn för Nova Scotia i östra Kanada. Därifrån flydde många fransmän på 1760-talet för att bosätta sig som flyktingar i Södern.

Deltalandskapet skiljer sig helt från alla andra delar av USA. New Orleans är det självklara hjärtat. Nära floden och ständigt utsatt för översvämningar. Man kan närma sig New Orleans på många sätt. Med flyg: då kan man imponeras av de väldiga meanderbågarna och deltaarmarna med sina förgreningar; med båt: kanske med en gammal hjulångare längs flodkrökarna som på Mark Twains tid; på motorväg: längs Mississippi genom sydstatsmiljöer som de har skildrats av William Faulkner. Det mest överväldigande intrycket får man kanske, om man närmar sig New Orleans från norr, på bron över Lake Pontchartrain: 40 km lång över en flack lagunsjö.

Lake Pontchartrain bildades för några tusen år sedan, då deltat byggdes ut i Mexikanska Golfen och lämnade kvar restsjöar, som inte fylldes ut av sediment. När man närmar sig sjön norrifrån, ser man inte andra stranden. Vägen och bron löper ut i vattnet, liksom utan mål och utan slut. Snart verkar också stranden bakom oss avlägsen. Med jämna intervall reser sig bron högre över vattnet. Då passerar man en farled, där större båtar kan passera. Så småningom skymtar en modern stadshorisont som en hägring över vattnet. Den blir allt verkligare, och man kommer in i förstäderna till New Orleans, ganska likt alla andra amerikanska städer. Men i de centrala delarna gömmer sig Vieux carré, den fransk-spanska stadsdelen. Där är gatorna smala med låga hus, många med praktfullt smidda järnräcken och gallerier. Där är det ett myllrande liv, särskilt under Mardi Gras - den årliga karnevalen. Jazzmusiken strömmar ut från Preservation Hall och andra lokaler. Visst är det numera nedslitet, stökigt och smutsigt i New Orleans, och brottsligheten är hög. Men det är en alldeles speciell och färgstark miljö!

Nästan hela staden, både Vieux carré och de moderna delarna, ligger lägre än Mississippis medelvattennivå. Staden skyddas av konstgjorda levéer och kraftiga pumpar, som håller vattnet borta under högvatten och regnperioder. Men jag kan försäkra, att det inte är lätt att ta sig fram på gatorna i Vieux carré, när det störtregnar.

Deltaområdena kring New Orleans bjuder på unika miljöer. Atchafalaya basin med väldiga sumpmarker med sumpcypresser, vattenhyacinter, alligatorer och vattenfåglar, genomkorsat av flodfåror - s k bayous - med små samhällen på levéerna och mäktiga lövträd med hängande "Spanish moss". I litet torrare områden stora "plantation homes" med parkområden och sydstatsherrgårdar.

Hans-Albert Einstein

Från deltat reste jag uppströms Mississippi, sedan västerut och så småningom Kalifornien med Los Angeles och San Francisco. I Berkeley skulle jag besöka det vattenbyggnadstekniska laboratoriet. Där höll man på med intressanta sedimentstudier. Hans-Albert Einstein skulle informera om verksamheten. Han var professor i hydroteknik med sediment som specialitet.

Jag såg fram emot att få träffa Albert Einsteins son. Det blev redan från början ett trevligt sammanträffande. Han var älskvärd, till utseendet ganska lik sin far, litet mer utslätat ansikte och kanske mer fyrkantig figur. Tyvärr har jag inget foto, men föreställ Er gärna pappan i 60-årsåldern. Det tror jag ger en ganska riktig bild. Han berättade om sin forskning och ville höra om Klarälven. Han visste mer om den än jag hade väntat.

Han berättade om undersökningar i San Francisco-bukten. Han höll också på med en analogimodell av Nedre Mississippi. De viktigaste komponenterna i modellen var elektriska resistanser, som skulle motsvara det motstånd mot strömningen, som orsakas av bottnens ojämnheter: vegetation, broar, meanderkrökar, osv. Målsättningen var att förutse, på vilket sätt och hur snabbt översvämningar sprider sig nedströms i vattendraget. Han var fångad av sina idéer och berättade livligt om den nya tekniken. Så kom hans sekreterare och ropade: "Dr Einstein, you have an urgent telephone call"! Han vände sig till mig: "Excuse me, I will be straight back"!

Medan jag väntade, funderade jag på Einsteins insatser inom områden, som låg nära mina egna huvudintressen. Redan pappa Albert hade en gång i tiden skrivit ett arbete om meanderbildning: "Die Ursache der Mäanderbildung der Flussläufe". Den artikeln hade jag naturligtvis studerat ingående. Högintressant, men utan nära anknytning till naturliga vattendrag. Sonen Hans-Albert specialiserade sig på transport av partiklar längs bottnen av vattendrag och härledde det som numera kallas "Einstein's bed-load function". Hans-Albert var en internationell auktoritet inom sitt område. En kollega i Berkeley berättade, att Hans-Albert liksom sin far var mycket musikintresserad. Han spelade med i universitetsorkestern. När dirigenten avbröt repetitionen och påpekade, att violinstämman inte lät alldeles ren, blev Hans-Albert uppbragt och undrade, hur någon kunde klandra honom, när han ändå gjorde sitt allra bästa. Jag hade hört samma historia om pappa Albert. Om den är sann för någon av dem, det vet jag inte, men kanske är den på något sätt typisk för dem båda.

När jag hade hunnit så långt i mina funderingar, började jag undra, hur länge telefonsamtalet skulle pågå. Efter ytterligare en stunds väntande förstod jag, att något måste göras. Bara gå därifrån, det tyckte jag inte jag kunde göra. Ringa på dörren till Einstein var kanske inte heller någon bra idé. Jag beslöt att tala med sekreteraren.

Just när jag knackade på hennes dörr, kom Einstein rusande. Han bad tusen gånger om ursäkt. Han hade alldeles glömt bort, att han höll på att demonstrera sin översvämningsmodell. Nu var klockan så mycket, att vi ändå inte kunde fortsätta, men han hoppades, att vi skulle få tillfälle att fortsätta diskussionen vid något annat tillfälle. Det var väl närmast en artig ursäkt, tänkte jag. Men att det inte enbart var tomma ord, visade sig senare. När jag kom hem till Uppsala, väntade ett brev. Det innehöll flera särtryck och ett brev med förhoppningar om diskussioner nästa gång vi träffades. Vi kom också att mötas flera gånger vid olika konferenser, men vi kom aldrig att fortsätta de diskussioner som hade avbrutits av telefonsamtalet.

Eufrat och tvåflodslandet

Från USA 1961 gör vi ett raskt kliv över till Mellersta Östern 1962. Under 1950-talet hade Egypten planerat bygget av Höga dammen i Nilen. För att få pengar till bygget nationaliserade president Nasser Suez-kanalen. Det protesterade England och Frankrike mot, men ett olycksaligt brittisk-franskt militärt ingrepp mot Egypten slutade närmast i fiasko. Planeringen av dammbygget fortsatte med teknisk hjälp från Sovjet. 1958 bildades Förenade Arabrepubliken mellan Egypten och Syrien med Nasser som president.

Syrien ville gärna ha ett eget projekt likt Egyptens och en egen Lake Nasser. Man började projektera en damm över floden Eufrat med hjälp av ryska tekniker. Chef för projektet blev en syrisk vattenbyggnadstekniker med nära kontakter med Nasser. Han hette Khahale. När unionen mellan Egypten och Syrien bröts 1961, fick Vattenbyggnadsbyrån i Sverige och ett tyskt konsultföretag ansvaret för planeringen. Khahale blev högste chef. Jag fick frågan av VBB, om jag kunde göra en prognos för vad som skulle hända med reservoaren och allt sediment som floden förde med sig. Jag tackade ja till erbjudandet.

Dammen över Eufrat skulle byggas vid Tabqa, ca 15 mil nedströms turkisk-syriska gränsen. Syftet var bevattning och kraftproduktion, i hög grad angeläget för Syrien. Ett nyckelproblem var sedimentmassorna, som vattnet förde med sig. Särskilt vårflödet från de turkiska bergstrakterna svepte med sig väldiga slammängder. l juni 1963 transporterades 40 ton fast material per sekund. Man kan lätt tänka sig problemen, om allt detta material skulle avlagras i reservoaren.

Vi gjorde fältundersökningar under ett par perioder med hjälp av tekniker från VBB och studenthjälp från Uppsala. Det var viktigt att lära känna miljön i området så bra som möjligt. Då var helikoptern det bästa fordonet. Strax efter Luciadagen 1962 gjorde jag den första rekognosceringsflygningen:

Baserat på hydrologiska data och vattenprovsanalyser kunde jag beräkna den sannolika tillförseln av sediment till reservoaren. Det visade sig, att i genomsnitt 90 miljoner ton sand och finkornigt material skulle nå reservoaren varje år. Med hjälp av en matematisk modell kunde jag sedan göra en prognos för hur ett delta skulle växa fram i reservoaren.

Kan man inte undvika problemen eller åtminstone minska riskerna? Merparten av materialet kommer från bergen i Turkiet. Där är jorderosionen ett allvarligt hot. Skulle man kunna minska tillförseln av sediment till reservoaren genom att hejda jordförstöringen i Turkiet? Det skulle ju både Turkiet och Syrien ha nytta av! Tyvärr var det omöjligt att få till stånd diskussioner mellan Turkiet och Syrien. I stället stred man om vattnet. Turkiet planerade att bygga så många dammar för bevattning, att det inte skulle bli mycket vatten kvar för Syrien och Irak under större delen av året.

Låt mig hoppa framåt i tiden ett ögonblick. Många turkiska projekt fick till slut ges upp eller modifieras. Flera har dock genomförts, bl a den stora Kebandammen och den ännu större Kemal Atatürkdammen, ca 10 mil norr om gränsen mot Syrien. Den blev klar 1992. När den fylldes upp, stoppades vattenflödet nedströms nästan helt under några veckor. Syrien och Irak protesterade! För Syrien var det ändå en fördel, att sediment hamnade i turkiska reservoarer i stället för i den syriska.

För trots många problem byggdes Tabkadammen. Den politiska situationen förändrades, och ryska tekniker tog över ansvaret igen. Projektet gick vidare, och 1974 stod dammen färdig. Reservoaren fylldes med vatten. Den har en yta av ca 600 km2. Reservoaren döptes till Assadsjön efter president Assad. Dammen kallas Thawradammen efter Eth Thawra, en ny stad vid dammläget. Så hade Syrien fått sin Höga damm och sin egen Nassersjö. Ökenmiljön vid Tabka hade radikalt förändrats.

Men vattnet är och förblir ett stort problem. När Assadsjön fylldes med vatten, minskade vattentillgången i Irak. Protesterna blev allt högljuddare och trappades upp till ett akut hot om bombning av dammen. Syrien tvangs släppa fram mer vatten. Bevattningen fick minskas till hälften av den planerade. Elproduktionen blev betydligt mindre än man hade hoppats.

Så visar det sig, att konkurrensen om vattnet i de transnationella floderna blir allt hårdare. Det gäller generellt, men särskilt i bristområden, inte minst i Mellersta Östern. Låt mig avsluta det korta besöket i "tvåflods-landet" med ett par miljöbilder från Irak under en UNESCO-konferens om sedimentproblem i arabländer, mitt under brinnande krig mellan Irak och Iran i mitten av 80-talet.

Ganges-Brahmaputra och Rani Mahalanobis

Det finns ett område, där nästan alla de stora floderna i Syd- och Sydostasien rinner fram på några få mils avstånd från varandra. Yangtze Kiang rinner genom en trång och djup floddal i Yunnan-provinsen i Kina och så småningom ut i Gula havet. Bara 2 mil västerut flyter Mekongfloden genom en lika trång dalgång mot Mekongdeltat i Vietnam. Några kilometer till åt väster rinner Salween och Irrawadi på väg mot Burma. Ytterligare en bit västerut söker sig vattnet mot Brahmaputra.

Brahmaputra bildar tillsammans med Ganges ett av världens mäktigaste flodsystem, med en sammanlagd yta, som är ungefär fyra gånger så stor som Sveriges. Samspelet mellan vad som händer uppströms - vattnet i biflödena från Himalaja, sedimenttillförseln från skogsavverkningar på bergssluttningarna, nya invallningar - och vad som händer i deltaområdet, är livsviktigt för framtiden i Bengalen. Deltaområdet är mer än tre gånger så stort som hela Värmland och har drygt 50 miljoner invånare. Klimatförändringar med stigande havsvattenstånd kan få dramatiska effekter i området, som till stor del ligger mindre än 2 meter över den nutida havsnivån.

Läget förvärras genom politiska problem: upprepade flyktingströmmar mellan det muslimska Bangladesh och det hinduiska Väst-Bengalen. Kampen om vattnet, som ständigt leder till konflikter - både mellan grannstaterna, mellan byar och mellan individer. Hur ska vattnet fördelas mellan Hooghly, den flodgren som rinner genom Calcutta, och huvudfloden Ganges, som senare förenar sig med Brahmaputra till Padna i Bangladesh?

Calcutta var länge tredje största stad i Asien efter Tokyo och Shanghai. Den var ekonomiskt och kulturellt centrum i Indien, även sedan förvaltningen flyttat till Delhi. Där föddes och levde Rabindranath Tagore, nobelpristagare i litteratur 1913 och något av en guru för indisk kultur och religion. Tagore gjorde långa resor i Europa och i Amerika tillsammans med sin privatsekreterare Mahalanobis. Mahalanobis var professor i fysik med matematisk inriktning men också statistiker. I Indien fanns ett stort behov av fakta och data om landet, som kunde användas för praktisk samhällsplanering. Mahalanobis tog initiativet till ett institut i Calcutta för insamling av data, för utbildning och för forskning - Indian Statistical Institute. Han blev chef för det nya institutet och lyckades ge det en allmänt erkänd position internationellt. Det fyllde en viktig funktion redan under den brittiska tiden och spelade en huvudroll för den indiska politiken efter självständigheten 1947. Både Pandit Nehru och dottern Indira Gandhi såg Mahalanobis som sin nära vän och rådgivare.

1973, för exakt 30 år sedan, var jag i Indien under ungefär en månads tid. Mina värdar var Indian Geological Survey med huvudkontor i Calcutta och Indian Statistical Institute. Geol-ogical Survey hade planer på att starta studier av Brahmaputra i Assam och ville diskutera erfarenheter från andra flodområden, som jag kände ganska väl till. Vid Statistical Institute fanns professor Supriya Sengupta, som under ett år hade varit gästforskare på vår institution i Uppsala.

Mahalanobis hade dött något år före mitt besök, men hans änka Rani Mahalanobis, bodde fortfarande kvar i den stora föreståndarbyggnaden. Där fanns ett stort bibliotek och dessutom en gästavdelning med ett sovrum och ett "living room". Supriya hade som professor vid institutet mycket nära relationer till Mahalanobis. Efter någon vecka meddelade mig Supriya att jag var välkommen att bo i föreståndarbyggnaden, om jag så ville. Det kändes bra efter någon vecka på Great Eastern Hotel mitt i det nedslitna Calcutta. Det var vinter, och på nätterna tändes öppna eldar på gatorna, som gav en tjock, stickande rök.

Det blev en oerhört intressant vecka. Något overklig för mig, som vid det laget hade vant mig vid de spartanska förhållandena på indiska guest-houses Assam för en rupie per natt. Mitt rum hade fönster med utsikt över trädgården på tre sidor. En stor säng mitt i rummet med mosquitonät runt om. Rummet utanför vackert möblerat i indisk högre ståndsmiljö. Te på sängen varje morgon av en äldre, mycket vänlig man. Det vanliga standardrummet på svenska hotell kändes avlägset.

Höjdpunkterna var ändå pratstunderna med Rani Mahalanobis. Hon var gammal - i varje fall tyckte jag det på den tiden - men ändå full av liv och av historia. En gång lät hon sina tjänare
ordna en indisk middag för mig och var själv värdinna vid middagen. Hon berättade gärna om sina upplevelser tillsammans med sin make på resor världen runt med Tagore. Hon avslöjade också att det var tack vare Tagore, som hon och hennes make hade kunnat gifta sig. De tillhörde inte samma kast, och enligt de stränga reglerna var egentligen giftermål uteslutet. Men Tagore lyckades på något sätt utverka ett undantag, och det var hon honom tacksam för. Bland det hon berättade har särskilt en episod fastnat i minnet.

När Indian Statistical Institute byggdes upp, var Tagore nära 80 år. Hälsan var bräcklig, och han vistades mest på ett sjukhem. Men han följde bygget med stort intresse. Rani besökte honom regelbundet, och hon berättade om bygget. Mahalanobis hade bestämt, att Tagore skulle ha ett eget rum i föreståndarbyggnaden. Där skulle han bo under sin sista tid. Varje gång Rani besökte honom, ville han veta allt om sitt rum. Rani berättade på sin mjuka engelska med bengaliaccent:

"Rani, can I see the garden from my room?"

"Yes, your room has three windows facing the garden!"

"Rani, can I see the ponds and the flowers?"

"Yes, of course you can!"

"Rani, can I hear the singing of birds from my room?"

"Yes, there are lots of birds in the garden!"

Så fortsatte berättelsen, men den fick inget lyckligt slut. När föreståndarbyggnaden stod färdig 1941, var Tagore död, och han fick aldrig se sitt älskade rum annat än i fantasin. Men rummet blev i stället bostad för institutets gäster och på något sätt också ett centrum för det politiska skeendet i Indien.

När jag skulle lämna Calcutta, bad mig Rani skriva något i gästboken. Jag minns inte vad jag skrev, men jag kunde inte motstå frestelsen att bläddra tillbaka i boken och se vilka gäster som hade bott där tidigare. Där fanns många kända namn: Pandit Nehru och Indira Gandhi. Bland svenskar givetvis Harald Cramér - statistiker, universitetsrektor och universitetskansler - och paret Alva och Gunnar Myrdal. Margarete Mead fanns med. Bland utländska politiker var väl Ho Chi Minh den mest kände.

Det var med saknad jag lämnade Calcutta och Indien. Jag har besökt Indien senare, men jag har en känsla av, att det inte är lätt att finna samma miljö av gammal indisk kultur som den jag fick uppleva hos Rani Mahalanobis.

En flod som rinner från havet?

Sista anhalten på snabbresan till människor och miljöer jorden runt blir på sätt och vis en återkomst till första mötet, dvs till mötet med Ralph Bagnold. Det blir en blixtvisit i en miljö, där vatten är en bristvara. Det är en historia om en flod som inte existerar, en flod som skulle runnit från havet i stället för att mynna ut i havet. Redan för ungefär 80 år sedan dök idén upp, att man skulle kunna leda in vatten från Medelhavet till en stor sänka i västra Egypten - den s k Qattarasänkan i Sahara.

Sänkan är lika stor som hela Värmland, och dess lägsta delar ligger mer än 130 m under havsnivån. Genom avdunstningen från ytan av den saltsjö, som skulle bildas om man ledde in vatten från Medelhavet, skulle vatten försvinna till atmosfären. Därför skulle man kunna fortsätta att släppa in vatten i ett kontinuerlig flöde. Vattnets fallhöjd ned till saltsjön skulle kunna utnyttjas för att utvinna elenergi.

Det låter som ett science fictionprojekt, men det är faktiskt verklighet. På 1970-talet hade man gjort ingående studier, som visade att projektet var tekniskt genomförbart, och att det också skulle kunna vara lönsamt. Ett svenskt företag - SWECO - som stod för den spektakulära flyttningen av Abu Simbeltemplet i Övre Nildalen, hade lancerat en tekniskt ny idé, som den egyptiska regeringen var mycket intresserad av. Men efter alla diskussioner och problem med Höga dammen och Lake Nasser i Nilen ansåg regeringen, att miljöeffekterna måste undersökas så noggrant som möjligt i förväg. Det var också ett måste för de svenska biståndsmyndigheterna. Beredningen för Internationellt Tekniskt Samarbete (BITS) var beredda att stödja en undersökning av miljökonsekvenserna. Det uppdrogs åt en forskargrupp vid Uppsala Universitet och Tekniska Högskolan att göra en miljöundersökning i samarbete med egyptiska institutioner och forskare. Uppdraget gavs formellt till Uppsala Universitet, och jag kom att tjänstgöra som samordnare för den egyptisk-svenska forskargruppen.

Projektförslaget innebar, att man skulle schakta ut en 45 km lång kanal från El Alamein söderut. Därefter en tunnelsektion genom de högsta partierna av ryggen mellan havet och Qattarasänkan och sedan en kanal igen till en damm och ett kraftverk. Vattnet skulle så småningom fylla upp sänkan till en nivå 50 m under havsnivån. Då skulle man nå ett jämviktsläge, och vattentillförseln från havet och avdunstningen från sjöytan skulle balansera varandra. Vattenföringen skulle bli ca 700 m3/sek. Det är betydligt mer än i någon av Norrlandsälvarna. Man skulle få en flod, som rann från havet ut i öknen. Saltsjöns vatten skulle efter hand bli allt saltare. Projektets livslängd beräknades till ungefär 100 år.

Detta var just det område, där Ralph Bagnold hade gjort sin militära insats under ökenkriget. 1942 var Rommel på väg österut med sin armé och beräknades nå Alexandria och Nildeltat inom kanske några veckor. General Montgomery hade tagit över ansvaret för de allierades ökenarmé, och Ralph Bagnold var arméns expert på öknar och ökentransporter. Vid El Alamein var det bara en smal zon från havet och söderut, där det gick att använda tunga militärfordon. Mot söder låg Qattarasänkan med en sörjig blandning av sand, salt och vatten - det man brukar kalla sabqa - där man fastnar och sjunker ner. Där fanns också stora områden med väldiga sanddyner, där det var praktiskt taget omöjligt att ta sig fram. Kvar var den knappt 6 mil breda kustremsan vid El Alamein. Där stod det slag, som vände ökenkriget.

Det var naturligtvis spännande att lära känna det område, där ökenkriget avgjordes. Utan att gå in på konkreta undersökningsresultat ska jag visa några bilder för att ge en uppfattning om miljön. En viktig roll spelar Siwa-oasen i väster. Den ligger strax väster om det egentliga projektområdet och är den enda större bosättningen i regionen. Siwa har ca 10 000 invånare. Hela Qattarasänkan är obebodd. Den ett av världens större områden under havsnivån.

Vi kunde konstatera, att de viktigaste miljöeffekterna skulle beröra grundvattenförhållandena, som är livsviktiga för hela området. Vidare kunde man vänta sig effekter på kustzonen nära intaget vid El Alamein och österut mot Nildeltat, sanddriften i öknen skulle påverkas, liksom de meteorologiska och klimatologiska förhållandena, särskilt den nattliga daggbildningen. Viss ökning av jordbävningsfrekvensen kunde befaras, och både det terrestra växt- och djurlivet och den akvatiska miljön kunde förändras, särskilt inom saltsjön med närmaste omgivningar.

Särskilt viktiga var grundvattenundersökningarna. Förhållandena analyserades med hjälp av data från gamla och nya borrningar, grundvattenkemiska analyser och spårämnesstudier, beräkningar av den sannolika infitrationen av nederbördsvatten samt avdunstningen från markyta, vegetation och vattenyta. Den som i första hand svarade för de matematiska modeller, som låg till grund för våra prognoser, var Lars Gottschalk, sedan många år professor i hydrologi vid Oslo universitet.

Vår uppgift var inte att rekommendera, om projektet borde genomföras eller stoppas. Vår uppgift var att försöka förutse miljöeffekterna på både den biologiska och den fysiska miljön och att presentera resultaten så klart som möjligt. Jag tror vi kunde ge en relativt heltäckande bild, men naturligtvis måste vi poängtera, att om man verkligen ville fortsätta och detalj-planera projektet, ja då måste miljöundersökningarna utvidgas och fördjupas. Det återstod många frågor som måste besvaras.

Nu blev det inte någon fortsättning, åtminstone inte i vår tid. Orsakerna var flera. Det hade att göra med en serie geopolitiska orsaker, med den ändrade inställningen till kärnkraft, ändrade priser på olja, ökande anläggningskostnader och svårigheter med schaktningarna för tilloppskanalerna.

Det här korta besöket i den egyptiska öknen får bli avslutningen på mitt kåseri. Låt mig säga, att det har varit ganska roligt för mig själv att sitta och minnas episoder och händelser från olika miljöer. En del känns ganska avlägsna - både i tid och rum - men andra episoder känns väldigt nära, nästan som om det vore i dag, även om det nu är 20-30 år sedan.