Ragnhild Johansson, Höljes, minns

Jul- och luciafirande för 70 år sedan

Av Torleif Styffe

År 1916 kom Ragnhid Johansson, Höljes, till finnskogen som tioåring. Modern, Sanna Johansson, hade då fått tjänst som lärare vid skolan i Aspberget, och där kom familjen att stanna i 21 år.

Ragnhild minns som det var igår hur man firade jul och lucia på finnskogen för 70-talet år sedan, och inte nog med det - hennes mor, lärarinnan, var förutseende nog att anteckna julseder, som hon fick berättade av Lisa Larsson från Larsgården i Aspberget.

- Hennes hågkomster måste ha sträckt sig långt tillbaka på 1800-talet, säger Ragnhild, som talar om "mor Lisa i Larsgården" med en viss beundran i rösten.

- Hon var en stor och ståtlig kvinna och var som en drottning över Aspberget, på en tid då Aspberget var fullt av folk. Ett hundratal personer bodde då i den nu nästan utdöda byn.

- Det var mycket vänliga människor, och vi togs väl emot, men visst var de lite misstänksamma mot främlingar, säger Ragnhild.

- Det jag reagerade mest på var nog språket, som var rena norskan. Men det fanns några som också kunde finska, fast det skämdes de nästan för. Men i en ringlek som vi barn lekte fanns det finska ord inblandade.

Grått folk

Annars var Ragnhilds första minne, att folket var så grått.

- Barnen gick i vadmal, för det var ju vinter, och flickorna hade långa hemvävda klänningar och tjocka hemstickade strumpor. Karlarna hade långa utanpåstrumpor av spunnen getragg, och så bar de vargskinnspälsar. Allt gick i gråtoner.

Julsederna var lite annorlunda än i Klarälvdalen, där Ragnhild har hågkomster från tiden då familjen bodde i Ransby och Ransäter.

- I Aspberget gick både barn och vuxna (mest hembiträden) utklädda på natten före Lucia och sjöng i gårdarna. I Ransäter gick vi Lucia i stället, och från Ransby minns jag inget sådant.

Ragnhild tar fram moderns anteckningsbok, och vi läser om 1800-talets Aspberget:

På natten till Luciadagen brukade ungdomarna klä ut sig till fula gubbar och gummor och tåga från gård till gård med Judas med pungen och tärnor. Utanför dörren sjöng de "Ljus av ljus, o morgonstjärna ..." Då de kommit in sjöng de luciavisan sålunda: "Goder morgon, goder morgon, både kvinna och man, ... Lusse lelle, Lusse lelle, elva nätter före jul ..."

- Någon Judas hade vi inte med på min tid och inga tärnor, säger Ragnhild. Vi var bara utklädda till fula gubbar, och vi sjöng bara inne i stugorna.

Julbrygd

Vi återgår till mor Lisas berättelser, levandegjorda genom Sanna Johanssons anteckningar. Angående själva julen har den gamla lärarinnan präntat ner:

"Till julen bryggdes det och bakades, slaktades och stöptes ljus. Julbullen bakades av vanligt mjöl i sådan form (se skiss) samt pålades småbullar och en större i mitten.

Julbullen samt smör, ost och messmör och brännvin skulle stå på bordet i nio dygn".

- Den bullen blev nog hård att bita i, kommenterar Ragnhild.

"Vid julen upphängdes på väggarna vackra sängtäcken och handdukar med fransar och prydnader".

- Det var väl det vackraste de hade, som de tog fram då, menar Ragnhild, och hon påpekar, att dessa seder var bortlagda, då hon kom till finnbygden. Åter till anteckningsboken:

"En halmkrona upphängdes i farstugången. Ett julträd av rönn kläddes med granna tyglappar och ställdes på gödselhögen. På golven ströddes hackat enris. Ingen halm på golvet. Ingen julbock av halm, men en människa var utklädd till julbock. På julafton åts gröt (römgröt) och lutfisk. Då fick korna otröskad havre och uttalad julönskan".

- Det betyder väl, att de gick och sade God jul till korna, säger Ragnhild.

Bildtext:
Ragnhild Johansson kom till Aspberget som tioåring 1916. Modern fick tjänst som lärarinna, och fadern var ombudsman för IOGT.

Ingen julgran

"Ingen julgran brukades i stugan och inga julklappar. De slogo köttspad på tunnbröd och åt på julafton. På julmorgonen såg man efter under julbordet, om det fanns något korn där, då skulle det bli ett gott år.

På trettondagen gick man och sjöng ut julen med julbrud och julbockar men ingen stjärna".

- Själv minns jag att vi hade så kallad julgransskakning, minns Ragnhild. Då var både unga och gamla med, och vi gick i alla gårdarna.

Flyttade till Sunne

1937 lämnade familjen Johansson finnskogen och slog sig ner i Sunne. Då hade Sanna Johansson fullgjort sin lärargärning. Ragnhild utbildade sig så småningom till kantor och arbetade som sådan i Sunne i många år. Hon var också musiklärare och kanslist. 1970 återvände hon till Norra Finnskoga och var kantor i Värmlands nordligaste församling till 1976. Då var handleden utsliten av allt spelande och maskinskrivande.

- Jag spelade i Höljes gamla kyrka redan som 17-åring, och jag var på äldre dagar med och utbildade och intresserade den nuvarande kantorn, Britta Larsson.

Säger Ragnhild Johansson, som går mot sin åttioandra jul - hemma igen i Norra Finnskoga.