I ÖVRE KLARÄLVDALENS DJUPA DAL
 

De - tyvärr alltför få - bevarade dokumenten från Dalby norra pensionärsförenings tjugofemåriga verksamhet och samtal med några av de medlemmar som varit med från början är underlaget till denna lilla jubileumsskrift. Den har kommit till genom styrelsens försorg.

Sysslebäck, våren 1993

Edvin Halvarsson
Stig Henriksson
Arne Larsson
Folke Åberg
Lars Elam (som höll i pennan)

Innehåll:

En pigg tjugofemåring

Medlemmarna

Mötena

De styrande

Innehållet
 

EN PIGG TJUGOFEMÅRING

Hösten 1968 klövs den sexåriga pensionärsföreningen i Dalby församling långt uppe i övre Klarälvdalen i två delar. Nitton medlemmar, inom en månad utökade med ytterligare tio, bildade Dalby norra pensionärsförening, idag vanligen förkortad till Dalby norra PRO. Det var den 29 oktober.

Man kan tro att orsaken till delningen var de långa avstånden. All bygdens befolkning är samlad i den djupa älvdalen men utspridd utmed en mer än tre och en halv mil lång sträcka. En antydan till tätort hittar vi dels i Likenäs dels i Sysslebäck.

En av dem som var med vid föreningsdelningen, åttiosexåriga Karin Persson, har emellertid berättat att avstånden ingalunda avskräckte den tidens pensionärer. "Vi klämde in oss i en taxi och for ner till mötena i Likenäs," berättar hon. Och när de väl bildat sin egen förening i församlingens norra del satte sig en av dem på sin cykel och trampade ända upp till Höljes för att sälja lotter som tillskott till den nya föreningskassan.

"Vi ville klara oss själva," är hennes enkla förklaring till skilsmässan från pensionärerna söderut.

Moderföreningen hette Finnskoga-Dalby Södra Folkpensionärsförening. Den hade bildats sommaren 1962 och hade redan vid starten 23 medlemmar, samtliga bosatta i Likenästrakten. Finnskoga-Dalby var namnet på den (1952) sammanslagna kommunen, där de två Finnskogarna och Dalby ingick. Uttrycket "Finnskoga-Dalby Södra" ville sålunda markera att föreningens arbetsområde var den nya storkommunens södra - eller egentligen sydöstra - del, det vill säga Dalby församling. I verkligheten förblev emellertid föreningens huvudområde församlingens södra trakter.

När skilsmässan kom 1968 hade moderföreningen registrerat 164 medlemmar under sina första sex verksamhetsår. Från dessa hade 48 avgått genom döden eller utträde. Så kom delningen då de medlemmar som bodde i församlingens norra del, det vill säga Sysslebäckstrakten och Brattmon, antecknades som "övergångna" till norra föreningen. Man strök småningom "Finnskoga-" och "folk-" ur föreningsnamnet och fick sålunda Dalby södra och Dalby norra pensionärsföreningar. Ingenting tyder på att skilsmässan var smärtsam I moderföreningens och därefter Dalby södra PRO:s protokoll finns för tiden kring 1968 inte en enda paragraf, inte ens en kommentar eller antydan om delningen. Den måste ha tett sig naturlig och självklar.

Det enda man kan iaktta är att de betydelsefulla lokala uppbördsmännen var talrika i församlingens södra del men fåtaliga eller inga alls i den norra. Svansåsen i Sysslebäcksområdet hade en egen uppbördsman 1962, men åren därefter utsågs inga nordliga uppbördsmän över huvudtaget. Först 1967 fick Sysslebäck, Sundhult och Brattmon egna uppbördsmän men från 1969 är de av naturliga skäl försvunna ur protokollen.

MEDLEMMARNA

Medlemsantalet vid bildandet var alltså 19. Redan 1975 var det uppe i 154 för att få en topp med 209 under 1982. Inför jubileumsåret 1993 har föreningen 161 medlemmar.

En pensionärsförening har nödvändigtvis en ganska omfattande naturlig avgång av medlemmar, men den första matrikeln berättar att medlemmar också begärt sitt utträde i varierande omfattning. Under de senaste åren har det till en början bara rört sig om ett fåtal medlemmar som lämnat föreningen, men under åttiotalet försvann årligen uppemot tio eller fler. Föreningens dokumentation har inte mycket att berätta härom, bara en notis om att distriktet hoppades på en bättre nyrekrytering upp emot femton per år. Under sjuttiotalet hade föreningen klarat en tillväxt på i medeltal nitton medlemmar årligen. Det har sagts att en förenings dokumentation vanligen är en bristfällig källa när man ska skriva föreningshistoria. Protokollen är oftast bara kortfattade beslutsredovisningar, matriklarna ofullständiga och verksamhetsberättelserna magra. Än värre är att ideella föreningar utan eget kansli sällan sparat sitt material från den första verksamhetstiden. Detta gäller även Dalby norra PRO tyvärr, där bara ett par protokollskopior (från 1968 och 1978) samt två kortfattade berättelser (från 1976 och 1978) finns bevarade. Det värmländska folkrörelsearkivet har inför årets jubileum förgäves kontrollerat om någon dokumentation hamnat där.

Inför föreningens tjugoårsdag (oktober 1988) beslöt man på Arvid Mogrens förslag att man skulle söka efter den försvunna dokumentationen från de första åren, men ärendet återkom aldrig därefter. Ändå hade man 1983 haft en studiecirkel kring "dokumentation", ett ämne som sedemera återkom 1990.

Inför sitt nya kvartssekel har Dalby norra PRO åter vind i seglen. Det beror till stor del på föreningens nya och större ansvarskänsla genom att kommunerna fått ta över huvudansvaret för omsorgen om de äldre genom ÄDEL-reformen. Detta har dessutom skett samtidigt som samhällsekonomin kräver omprövningar av det sociala skyddsnätet för att spara. Detta har förresten lett till att föreningen (i oktober 1992) för första gången, så långt tillgängliga handlingar visar, lämnat m en motion till 1993 års rikskongress med krav på bättre föreningsresurser genom rationalisering av PRO:s centrala förvaltning.

Talande är de verksamhetsrapporter som pensionärsföreningarna sedan åttiotalet skall inge på fastställda blanketter till PRO. De skall bara ge uppgifter om studier, kultur- och hobbyverksamhet. Detta har varit de lokala föreningarnas huvuduppgifter. De sociala och politiska pensionärskraven har skötts centralt. Denna bild är nu på väg att förändras.

Hur omfattande pensionärsgruppen är - och kommer att bli - i Dalby visar församlingens befolkningsprofil. Vanligen kallas en sådan "befolkningspyramid" men i Dalby liknar den mer ett atombombsmoln! En stark pensionärssammanhållning krävs för att göra molnet till ett vackert-vädersmoln i stället. Den jubilerande pensionärsföreningens nya mer ansvarsfyllda roll framgår av protokollen de senare åren. Under nittiotalet har mötena åter och åter diskuterat pensionärstillvaron i bygden. Man har steg för steg närmat sig någon form av väntjänst, där "yngre äldre" kan stötta "äldre äldre" för att använda uttryck som är tidsinne. Sådana debatter finner man inga spår av i tidigare protokoll.

Klicka här eller på bilden för större bild

Befolkningsfördelning, Dalby församling, år 1990
Antal personer

Däremot har tankarna kring väntjänster aktualiserat en gammal dröm om en egen liten lokal. Redan 1984 sökte man få disponera en kommunal lokal hyresfritt, dock utan att lyckas. Klubblokalsfrågan har därefter återkommit, där man bland annat spekulerat kring det gamla ordenshuset i Sysslebäck och Bracoop-lokalen (gamla missionshuset) på Brattmon. Den sistnämnda har de senaste åren blivit föreningens vanligaste tillhåll, där man också kör bingo-eftermiddagar vintertid.

MÖTENA

Så långt dokumenten berättar har föreningsmedlemmarna vanligen träffats varje kvartal med mellan tjugo och fyrtio deltagare. Dessutom har styrelsen haft två till sex sammanträden per år. Man har vanligen hållit sig med en förhållandevis liten styrelse men ändå haft bekymmer några gånger med att få den stadgeenligt sammansatt. En segsliten miss i tidigt åttiotal var att studieorganisatören Fritiof Olsson inte ingick i styrelsen som bestämmelserna föreskrev. Turligt nog fortsatte dock Fritiof Olsson efter övertalning sitt arbete. Medlemmars iver att träffas och delta i studiecirklar har nämligen varit imponerande tidvis, inte minst under Fritiof Olssons verksamhetstid. Detsamma gäller när Birgit Hägg var studieorganisatör (1987-1991)

Olika delar av vårt land har under åren studerats. Det egna Värmland förstås (1982, 1983, 1991) men också Hälsingland (1981), Dalarna (1983), Gotland (1984) och Härjedalen (1990). Man har även gått utanför Sveriges gränser: Tidigt fanns studieämnet "Jorden runt" (1976) och senast EG (1992).

Bygdens historia har tagits upp 1990 ("Beredskapstiden") och 1991 (Finninvanringen). Pensionärens villkor har aktualiserats 1977 (vardagslagen), 1982 (trygghet för äldre) och 1984 (hälso- och sjukvårdsplanen).

En hel del av studieverksamheten har naturligt nog inriktats mot pensionärers välmående, trivsel och hobbies: "Vital hela livet" och gymnastik (1982), "Än finns en chans" (1984), makramé och knyppling (1988), glas-porslin och lappteknik (1990), frivoliteter (1991) samt sticka-virka och "Mat" (1992). En cirkel kring Albert Viksten fullständigar bilden av en tjugofemårig förenings livaktighet. Till detta kommer årliga rapporter om enskilda medlemmars studier i cirklar, arrangerade av andra.

Denna livaktighet gäller dock inte i nämnvärd grad kultur-, hobby- och motionsprojekt. Utom dans förstås. Pensionärsdanser i Sysslebäcks folkpark nämns första gången 1985 och har sedan återkommit under somrarna. "Trivselkvällar" dyker upp i protokollen 1982 och året efter hittar vi Lussefest för första gången. De senare ersätts småningom av julbordsresor. 1978 deltog dock föreningens representanter dels i projektet "Veteranvetarna", dels i projektet "Prima liv" där de förde en spännande kamp med Östmarkspensionärerna.

Till detta kommer resorna! De har varit populära inslag. De första som nämns är från 1976, då man besökte bland annat Nås i Dalarna, Ransäter och Älgsjövallen. En hemlig resa, som visade sig gå till Norge, var naturligtvis lockande och en rundtur i nordvästra Värmland hade hela 54 deltagare. Sammanlagt under det aktuella årets resor fanns 248 deltagare. Året därpå lockade åtta resor hela 328 deltagare, vilket hittills är rekord. Mellan två och fyra resor årligen har haft mellan 120 och 150 deltagare. - Och resmålen har varit många.

Kartan, på nästa sida, antyder de resmål som på ett eller annat sätt finns antydda i de sparade föreningspapperen. Men Karin Persson, som mindes när föreningen bildades, berättar om härliga resor till Danmark, Finland och Åland. - "Det var verkligen roligt på den tiden," säger hon med ett leende. "Aldrig hade jag väl fått se mig omkring så mycket om inte vi haft föreningen. Men" - tillägger hon - "det var ju så billigt på den tiden," Numera finns det pensionärer som inte tycker de har råd att vara medlemmar, menar hon.

DE STYRANDE

Under de 25 åren har sex ordförande avlöst varandra. Den förste var Henning Dahlberg (1902-1987), före detta skogsarbetare från Tutstadholmen. Det var en man med ganska häftigt humör, har det berättats, och relativt snart lämnade han över klubban till:

Ivar Svanhult (1901-1983). Det finns emellertid inte ett enda papper bevarat från hans ordförandetid. När han tog över ordförandeskapet och när han lämnade det ifrån sig har sålunda inte gått att exakt slå fast. Men han hade uppdraget "ganska länge" har en av föreningens medlemmar, som var med redan på den tiden, sagt.

Oskar Berglund (1904-1988), bosatt i "Vika" och före detta anläggningsarbetare, kom med i föreningen 1970. När han blev ordförande är alltså oklart, men han hade uppdraget fram till 1979. Under hans tid var det både ordning och trivsamt i föreningen enligt en utsaga så här långt efteråt.

John Bengtsson (född 1912) hemmansägare från Hole, blev medlem 1977 och ordförande 1979. Han lämnade emellertid uppdraget redan i och med 1982.

Sten Jonsson (född 1921), målarmästare från Brattmon, kom till föreningen 1981 och blev som sin föregångare ordförande två år senare. Hans ordförandetid var 1983-1990.

Nuvarande ordföranden Arne Larsson (född 1924) är barnfödd i Skyllbäck och återkommen dit som pensionär efter många år i Gustavsberg och Stockholm. Han är ordförande sedan 1991.

Även om styrelsen haft begränsat antal ledamöter har man genom åren hållit sig med en imponerande mängd ombud av olika slag. De viktigaste har säkerligen byuppbördsmännen varit. Genom att årligen vandra runt till medlemmarna och ta upp årsavgiften har de fungerat som en återkommande kontaktlänk. Värdet härav upplevdes en gång så betydelsefullt att föreningen motsatte sig central avgiftsinbetalning via post eller bank.

Resekommittén och kaffekommittén har naturligtvis också spelat stor roll för de enskilda medlemmarna. Den senare kommittén får här och där en tacksamhetens blomma i protokollen. "Flickorna från Ransby bjöd på en god tårta", heter det i november 1980. "Elvira Jonsson bjöd på tårta, Astrid Jonsson på wienerbröd och Hillevi Bengtsson på småkakor, alltsammans utomordentligt gott", har man antecknat i november 1982. Årsmötesprotokollet i april 1986 slutar med: "Flickorna i köket bjöd oss sen att smaka på aptitretande smörgåsar och gott kaffe." Till kaffet får man "frestande" eller "stärkande tilltugg" i september 1986 och mars 1987. 1 juni 1990 blir sekreteraren rent lyrisk, - det är trubaduren Gunnar Jonsson, - och ordar om "kaffe och dopp i äkta Bracoop-anda" med följande tillägg: "Sensommarens dimmor drog ett svep över Lersätersvallarna på andra sidan Gråan och en mötesträff med nya vyer och intryck var till ända."

En helt annan form av förtäring bjöds emellertid medlemmarna i april 1992, då "herrarna bjudit till" med skinkomelett.

Övriga ombudsuppdrag har gällt att företräda föreningen i en mängd olika sammanhang. Dessa uppdrag speglar pensionärsrörelsens hittillsvarande tvekluvenhet. För medlemmarna är det samvaron - gärna över en kopp kaffe - vid möten, cirklar, resor, bingospel, danser och fester som varit den värdefulla behållningen. Helt vid sidan härav har ombud deltagit i samorganisationer, kommunala pensionärsråd, ABF-styrelser samt PRO-distriktets konferenser och kurser, någon gång också i centrala PRO:s verksamhet som exempelvis Gysinge folkhögskolas kurser.

Alla dessa aktiviteter för vissa medlemmar har mer eller mindre pliktskyldigt rapporterats vid föreningsmöten - men nästan ingenstans ser man i protokollen att sådana rapporter lett till någon debatt. Det verkar som om medlemmarna upplevt den egna föreningens liv och leverne som något angeläget men isolerat från pensionärsrörelsens kommunala, regionala och centrala aktivitet. I protokollen står oftast bara att någon gett rapport om ett sammanträde annorstädes, ett möte eller en kurs utan att rapportens innehåll nämns eller kommenteras. Först under senare år är rapporteringarna lite fylligare redovisade, måhända ett utslag av en växande decentraliserad ansvarskänsla för medlemmarnas väl och ve.

INNEHÅLLET

En pensionärsförenings ordförande tycks ha ganska rikhaltig post. Snart sagt varje möte innehåller nämligen en punkt om inkomna skrivelser av allehanda slag. Många har blivit "lagda till handlingarna", vilket oftast tycks innebära papperskorgen, andra överlämnas till styrelsen för åtgärd. De skrivelser som inte försvinner kommer antingen från PRO-instanser ovanför föreningens nivå eller från kommunala och statliga myndigheter. I detta senare fall gäller det vanligen svar på propåer från föreningen.

Det finns nämligen exempel på att föreningen försökt påverka den lokala samhällsplaneringen. Man reagerade mot giftspridningen i skogen (1979) och kämpade för högtalare eller småningom hörselslingor i lokaler där pensionärer brukade vara med (1974, 1975, 1980, 1992). Ramp för rullstolsbundna ville man att kyrkan skulle ordna, i första hand till det nya församlingshemmet (1983, 1984). Övergångsställen i själva Sysslebäck påtalade man behov av (1986, 1987, 1991), och förhöjda avgifter för lokala telefonsamtal opponerade man sig mot (1991).

Pensionärstillvaron ville man förbättra genom att kräva bättre fotvårdservice (1979, 1981, 1982, 1984) och genom att begära bidrag till glasögoninköp (1985) och effektivare färdtjänst (1979, 1980). Sjukvårdskostnaderna gav bekymmer (1978) och den ifrågasatta jouren vid vårdcentralen i Likenäs ledde till kraftiga protester och rentav en demonstrationsresa till Torsby (1992). Under samma år aktualiserade man också konsumentfrågorna och studerade ingående riksdagens krispaket.

Sådana engagemang i samhällspolitiken hölls emellertid ovanför partipolitiken. Det var pensionärernas bästa man hade för ögonen. Föreningen skulle "icke bli en tummelplats för politiska åsikter", slogs det fast i mars 1981.

En intressant idé som dessvärre självdog var att knyta kontakt med skolan för att överbrygga främlingskapet mellan gammal och ung. Under 1978 och 1979 var förslaget uppe till diskussion - men mer blev det som sagt inte. Sommaren 1981 kom ett brev från en fjortonårs flicka i Alingsås. Hon ville ha en pensionär i vår bygd som brevvän. Efter lite bryderi beslöt man vid ett senare möte att tacksamt acceptera en kvinnlig medlems erbjudande att svara på flickans brev. Hur det gick med brevväxlingen berättar emellertid inte de efterföljande protokollen.

Medansvar förde allra äldsta ledde däremot till aktiva insatser. För de gamla på Dalbygårdens vårdhem ordnar man underhållning och kafferep (1980, 1982, 1985, 1992) och en utflykt till Långberget (1981). De egna medlemmarnas bästa har man för ögonen när man lyckas avtala om lokal bensinrabatt (1984).

Misshälligheter och problem inom föreningen har handlingarna skönt nog föga att berätta om. Eventuella stridigheter kring den förste ordföranden finns inte dokumenterade, - handlingar från de första åren saknas ju så gott som helt, - och de stora avgångarna under mitten av åttiotalet har heller inte kommenterats. Däremot var som nämnts, bekymret med studieorganisatören, som inte fått den plats i styrelsen han var berättigad till, en segsliten följetong under åttiotalets första år. En liknande segsliten historia fanns under åren kring 1990, då dåvarande sekreteraren med hänvisning till ett gammalt principbeslut begärde ersättning för en resa till en studiekurs på Gysinge. Det hela löste sig småningom genom att ersättning på sekreterarens eget förslag betalades in som bidrag till cancerforskningen.

Sekreteraren i fråga, Gunnar Jonsson, nämns emellertid återkommande i protokollen av helt andra, klart positiva skäl. Trubaduren och viskompositören Gunnar Jonsson sjunger nämligen till sin gitarr på en del möten, han komponerar, spelar in och skänker föreningen en pensionärernas egen kampsång och överlämnar slutligen inför det stundande 25-års jubileet inspelningar av sina egna och andras visor.

Det var emellertid inte bara Gunnar Jonsson som gav möten underhållande inslag. Bygdens egen trollkarl Lurini har vid flera tillfällen förstummat mötesdeltagare med sin "magi". Uppläsningar och solosång av egna medlemmar har då och då förekommit. Redan 1980 hade krav på underhållning förts fram. Det ledde bland annat till att bibliotekarien Maj Andersson samma år visade filmer från den egna bygden.

Lite extra festligt har föreningen haft det i samband men jubileer Tioårsdagen firades med förplägnad och underhållning på Kvistbergsskolan den 28 oktober 1978. tjugoårsjubileet i oktober 1988 firades tillsammans med den jämngamla föreningen i Norra Finnskoga. Och året 1992 färgades mötena av förberedelser för 25-årsjubileet.