Med dikterna flydde han verkligheten

Bildtext:
Poeten Axel "Skippy" Andersson som en helt ung man.

Av TORLEIF STYFFE

I Bjurberget i Södra Finnskoga bor poeten Axel Andersson - signaturen Skippy - som är en av vårt landskaps skickligaste rimsmeder.

Tre orsaker har han haft att skriva. För det första - tristessen på regementet i Boden på 1940-talet, för det andra - hemlängtan till finnskogen från polisjobbet i Stockholm senare under samma årtionde, och för det tredje - höftproblem under 1970-talet, som gjorde honom mindre rörlig än tidigare. Dessa perioder av otrivsel i Axels liv har drivit på hans skaparkraft.

Lättare leva med ironi

- Författandet gjorde det i alla fall möjligt att ibland självironiskt liksom lösa upp obehagliga upplevelser för att lättare leva vidare, är hans egen kommentar.

Under 1940-talet skrev han dikter i ganska konventionell men högst personlig stil, ofta med dubbel botten och motiv från det militära eller från polisåren.

Hans senare skaparperiod, som intensifierades med tilltagande höftförslitning, präglades av en mer speciell och egen stil - dikter med ett enda genomgående rim och med en poäng på slutet. Dessutom skrev han under denna period åtskilliga limerickar, konstfullt utförda med vitsiga slutknorrar.

Men helt borta från skrivandet var han inte heller under 1950- och 1960-talen. En välfylld pärm vittnar om ett ganska flitigt diktande, fast det då mest rörde sig om dikter till femtioårsdagar och andra högtidligheter. Flitigt anlitad har han varit, och ställt upp har han gjort.

Folkskollärare

Nu är Axel pensionär sedan flera år. Under de tre sista yrkesverksamma decennierna arbetade han som folkskollärare.

Han skämtar om, att han varit med om att lägga ner tre skolor. Första arbetet efter examen var i Bastuknappens skola, som då bara hade ett år kvar, och sedan följde ett år vid skolan i Falltorp, som också hade ett nådeår kvar. Så blev det Bjurbergets skola, men 1967 var det färdigt med den också.

Axel bodde ändå kvar i Bjurberget (där han och hustrun Ingrid sedan många år bor i egen villa efter att tidigare ha bott i lärarbostaden), men arbetsplatsen blev då förlagd till Bograngens skola. Där blev han kvar tills hans höftbesvär tvingade honom till förtidspension i slutet av 1970-talet. Men skolan i Bograngen har i alla fall inte dragits in!

Tog värvning

Annars började Axel sin yrkesbana som militär. Liksom ett par av hans bröder tog han värvning under arbetslöshetens 1930-tal.

- Jag var sammanlagt fem år på regementet i Boden och hoppades väl på, att det skulle leda fram till något jobb inom tullen eller liknande. Nu blev det i stället så, att Axel efter militäråren kom till Stockholm som polis. När han hade bott ett par år i storstaden, blev hemlängtan för stark och förde honom tillbaka till finnskogen.

Han återvände till Röjden, besluten att ta över gården efter fadern. Men därhemma träffade han sin gamle lärare Svensson i Falltorp (som förresten var far till den kände reportern Olle Tolgraven), och denne övertalade honom att söka in på seminariet. Så fick det bli.

Numer korsord

Diktningen har Skippy nu närmast lagt av med, och det får man kanske se som ett tecken på att han mår ganska bra. Pennan används mer till korsord än till versflätning, men det händer i alla fall att han ställer upp på begäran och läser några strofer.

De bästa dikterna har han förresten samlat i tre enkla häften, som han lät trycka upp i ett mindre antal 1988. "En krubb-bitares krumsprång" heter häftet, där de flesta fyrtiotalsdikterna finns med, "Orimligt ordmåleri" innehåller dikter med genomgående rimord, och ett tredje häfte är "50 limerickar".

Varför Skippy?

En fråga man naturligtvis inte går förbi är:

Varifrån fick du signaturen Skippy?

- Jo, den har hängt med ända från lumpartiden i Boden. När vi fick den nya permissionsmunderingen, fick jag en skärmmössa, som var för stor, så skärmen hängde ner på sned. Då var det någon som tyckte, att jag blev lik Skippy, som var en seriefigur i Dagens Nyheter.

Så var det med det.

Ur häftet "50 limerickar":

En ornitolog ifrån Knossen,
har pippi på gökar, den gossen,
och truten den skarvar
om tärnor som sparvar,
så för frun hägrar ugglor i mossen.

Självkritik (ur Orimligt ordmåleri)

Jag sitter ibland som en drömsk eremit
och glömmer bort vardagens krångel och slit
i avsikt att roa mig själv med mitt plit
förutan en tanke på pris och profit.

Jag fyller små ark i min rimsmidarflit
och tror nog ibland att jag lyckas få dit
en smula av sprängstoff, ett grand dynamit,
en fullträff i stil med vår skrivarelit.

Så kommer då samhällets bokbuss hit
var tredje vecka på glesbygdsvisit.
Jag lånar Alf Henrikssons Bit för bit
och ser att det mesta jag skrivit är skit.