Min första björnjagt

Ur Svenska Jägareförbundets Tidskrift 1874

Av LARS LARSSON

Det var en afton i början af juni 1853; jag ämnade mig ut på harjagt och hade redan gått några steg från hemmet, då jag mötte ett bud från min jagtkamrat, Håkan Andersson, som bodde på andra sidan elfven. Budet kom med den underrättelsen att en björnhona med fyra små ungar två dagar å rad i Skäråsen varit sedd af Håkans jätare (vallhjon); hans vallhund hade andra dagen drifvit honan genom boskapen och jätaren hade då tydligen sett att hon hade fyra ungar med sig.

Hunden hade varit så ifrig, att han gått för nära och af björnens klo fått sig en stor rispa i ena låret, samt hade sedan blifvit hemtagen till sätem, men var nu mycket stel i låret.

Så lydde budskapet och nu helsade Håkan och frågade om jag ville följa med honom på björnjagt. Det vill jag nog, tänkte jag för mig sjelf, och vände strax om hem igen för att göra mig färdig till den nya jagten.

Något kulgevär hade jag dock ej, ty jag var blott på mitt sextonde år, och ehuru min lust stod till allt slags jagt hade jag endast en bössa passande för harjagt, men jag tänkte: det blir väl råd hos Håkan som är gammal jägare och har goda lodbössor. Det enda jag kunde göra för jagtens framgång var att jag medtog en hund som några dagar förut kommit till mig och som tillhörde en beryktad björnjägare, Husvall Andrias, och så gaf jag mig i väg i sälskap med budet.

Stöpte kulor

Snart var jag hos Håkan; då han sjelf ämnade begagna sin grofva studsare, var intet hinder för mig att få låna hans lodbössa, men det fattades kulor. Äfven den bristen vardt snart afhjelpt, ty vi stöpte några stycken, och sedan gjorde vi med omsorg våra gevär i ordning.

Derefter gingo vi till hvila, men för mig vardt det just ingen sömn af, ty jag hade för många tankar i hufvudet. Skulle vi kunna träffa på björn och huru skulle våra hundar bära sig åt, samt vidare, skulle vi ha den lyckan att fälla honom? Allt detta var spörsmål tillräckliga att hålla mig vaken länge nog tills jag en stund slumrade in i mina björntankar.

Klockan fyra följande morgon voro vi på benen och snart gåfvo vi oss i väg, min kamrat medförande den nämda vallhunden och jag ledande den andra som för tillfället var i min ego. Bössorna hade vi i fodral, emedan det var dimma och regnade smått. Vi togo vägen åt det håll der björnhonan varit synlig.

Så gingo vi med raska steg en tre qvarts timme, följande en gångstig. Min hund vardt då orolig och började lyfta på hufvudet; "han har visst väder af något", sade jag till min kamrat.

"Åh, det är väl en hare eller något annat rackel", svarade han, "det är ännu långt dit, der vallhjonet såg björn i går".

Så fortsatte vi med raska steg vår marsch, Håkan före och jag tätt efter, och gingo vidare först genom ett löfskogssnår och kommo sedan till en slätta, full med stora stenar och vindfällen.

Björnhonan rusade mot oss

Af ifver och kanske äfven af rädsla hade jag ögonen åt alla håll, och då jag såg mig om åt höger, der de stora vindfällena voro, märkte jag en björn sätta sig upp. Det var björnhonan som hvilat på andra sidan om en låga, ej mer än omkring femton steg från oss.

"Se der en", sade jag, men hann ej få svar af min kamrat förr än björnhonan var på benen och rusade mot oss under skrik, så att det svarade i bergen.

Jag tyckte att jorden darrade under mina fötter, men så var det ock en ovan helsning för mig som aldrig förr hade sett någon björn. Håkan tyckte så ock, fast han var äldre och både sett och skjutit på nalle.

Vi blefvo, kort sagdt, rädda båda två, så att hundkopplen föllo ur våra händer, i det samma vi drogo oss tillbaka. Hundarne följde dock ej vårt föredöme utan höllo stånd mot det rasande djuret. Sedan vi kommit undan en smula och hemtat oss litet, drogo vi våra bössor ur fodralen, och voro då ej rädda längre, men nu var frågan huru vi skulle få kopplen af hundarne.

Vi hvislade åt dem, och då de lydde strax voro vi ej sena att aftaga kopplen, hvarefter vi tussade dem på björnen.

Inom en minut gåfvo de hals och de vardt dref som i sakta mak gick snedt ifrån oss åt Skäråsen. Vi sprungo då uppför berget, för att komma ofvan om björnen, ty vi hade af gamla jägare hört att björn ej gerna anfaller "mot berget" eller då han sjelf står nedan om jägarne, men deremot har jag flere gånger sett att han ämnat göra anfall då han stått högre och jag lägre, ehuru detta aldrig lyckats honom, ty mina goda kamrater, hundarne, ha ej gifvit honom så långa tömmar att han räckt så långt, men nog har hans mening varit god.

När vi kommit så högt upp i berget att vi tyckte oss säkra på att vi stodo högre än björn, gjorde vi en vändning och sprungo sendt efter berget söder ut, tills vi kommo midt för det ställe der vi hörde hundarne nedan om oss. Vi stannade då på en hög bergpall, hvarest vi kunde se oss om åt alla håll, och som drefvet kom uppåt skulle vi säkert få se nalle i någon glänta.

Det dröjde ej heller länge förr än björnhonan visade sig, hon kom i sakta mak och grinade åt hundarne samt slog emellanåt något slag efter dem, men de aktade sig visligen. Med färdiga gevär passade vi upp, och då hon gick öfver en liten öppning i skogen sköt jag men sköt bom. Genast började jag ladda och under tiden visade björnhonan sig i en annan liten glänta; nu låg min kamrats bössa till ögat, han sigtade och sigtade, men det vardt ej något skott af och björnhonan, åtföljd af ungarne, försvann i skogen.

Varför sköt du inte?

"Hvarför sköt du inte", frågade jag min kamrat; "nej, jag fick ej säkert sigte på henne", svarade han.

Björnhonan gick nu snedt ifrån oss, men kom ånyo fram på en större slätta; min kamrat springer då några steg fram och björnhonan blir honom varse och stannar bakom en tät buske samt reser sig på bakbenen, förmodligen för att öfver busken taga oss i närmare betraktande. Hela bröstet och öfra delen av björnens kropp voro då fullt synliga och min kamrat var färdig att lägga an, men mera betänksam än jag satte han sig ned och tog med armbågen stöd mot knäet och riktade så midt på nalles bröst; derpå small det som ett litet kanonskott af hans grofva muskedunder och med det samma försvann björnhonan, under det att en liten björk invid busken först böjde sig ned och sedan reste sig upp igen.

Jag hade nu laddat om igen och Håkan var som bäst sysselsatt att lägga i nytt skott, då den minsta af ungarne började klättra uppför en lång tall; när han hunnit vid pass elfva eller tolf alnar satte han sig stilla på en qvist och detta gav oss anledning att närmare se oss om, då vi i samma träd upptäckte de två större ungarne som gått upp utan att vi märkt det, och nu sågo vi dem sittande som foglar i trädtoppen. Den fjerde ungen fingo vi ej ögonen på; förmodligen hade han strax gått upp i något träd.

Till en början brydde vi oss ej om ungarne, ty vi voro naturligtvis angelägne att taga reda på honan; försigtigt gingo vi med tummen på hanen till det ställe, der hon var när Håkan sköt, och snart upptäckte vi honan liggande på marken några alnar från den nämda busken.

Var hon död eller låg hon på lur?

Ja äfven derom fingo vi snart visshet, ty hufvudet låg under den öfriga delen af kroppen och då voro vi säkra att hon var död. Hade vi egt någon erfarenhet om björnjagt, så hade vi strax kunnat förstå att så var, ty våra hundar fingo ostörda skälla på de träade ungarne, hvilket de icke fått om modern varit vid lif.

Nu gingo vi fram till det fallna djuret för att se efter huru skottet tagit. Kulan hade gått in midt i bröstet och ut vid ryggraden, så att björnen ögonblickligen släppt till lifvet. Det var en temligen stor hona af omkring 15 punds vigt; hade hon varit fet så hade hon säkert vägt 20 pund, men hon var mager och det var ej att undra på, då hon hade så många som sögo henne.

Vi överlade nu huru vi skulle ställa till med ungarne som sutto i trädet, och vi blefvo ense derom att vi skulle försöka taga dem lefvande. Håkan gick hem för att vidtaga nödiga anstalter och jag stannade med hundarne vid trädet. De tröttnade omsider att skälla och då föll det mig in att taga pinnar och kasta på den ungen som satt nederst; han började då låta illa och strax återtogo hundarne sin musik, hvilket alltsamman roade mig mycket.

Hur få ner björnungarna levande?

Snart hörde jag Håkan återkomma med manskap. Nu vardt det fråga om huru vi skulle bära oss åt för att få ner ungarne lefvande. Vi togo två torra mindre träd och höggo små trappsteg i dem; derefter hopbundo vi topparne med viden, lemnade ett litet mellanrum, och sedan reste vi denna stege mot trädet. En karl gick nu upp, medtagande en kont och ett långt tåg.

När karlen kom till den ungen som satt på nedersta qvisten, lemnade denne sin plats och började baklänges släppa sig ned; då han hunnit så lågt att jag nådde honom med handen, passade jag på och tog honom i nacken samt satte på honom ena hundkopplet, hvarefter han bands vid en buske.

Medan detta pågick klättrade karlen vidare uppåt och nådde snart till det ställe der de båda andra ungarne sutto. Han grep den mindre i nacken och stoppade densamma i konten, och sedan tåget blifvit fastgjordt först vid denna och derpå vid en gren nedanför, halades konten med björnungen i ned till marken samt mottogs af oss med glädje.

Sedan tåget blifvit bundet vid en annan kont, steg karlen åter upp i trädet för att nedtaga den tredje och största ungen. Då karlen kom honom nära, började björnungen morra och visa lust till motstånd, hvarför den förre vardt litet häpen så att han knuffade till ungen, då denne miste sitt fotfäste och damp ned från det höga trädet. Han föll så häftigt i mark att han svimmade af och blod trängde ur hans nos. Han låg som död, men jag tänkte, du kommer dig nog, hvarför jag satte det andra hundkopplet på honom och fäste det kring en asp.

Efter en fjärdedels timme började han också mycket riktigt röra på sig samt var snart derefter på benen och ruskade på kedjan, som förekom honom något ovan. Nu hade vi allt väl bestäldt för vår hemfärd; honan fraktades på tjenligt vis och ungarne voro så små, att det ej var någon fara vid att handtera dem, och när vi kommo hem var det många åskådare som togo vår stora fångst i betraktande.

Björnungar i koppel

Den ene af ungarne dog redan första natten han var i fångenskap; de två andra tog jag hem till mig och hade dem nära två månader bundna i ett skjul. I början fingo de söt mjölk, sedan med tillsats af välling och ytterligare gaf jag dem asptelningar, hvilkas löf de förtärde med god smak. Den större var en hane och den mindre en hona. Emellanåt gick jag ut med dem och ledde dem vid kopplen; i början stretade de mycket emot vid dessa promenader, men efter några gånger blefvo de litet medgörligare. Hanen var till lynnet frommare än honan, som var både lömsk och arg af sig.

Det var rätt lustigt att se dem leka, när de trodde att ingen såg dem. En öfning, som de ibland roade sig med var att klättra uppför väggen, så långt kedjan räckte. Om nätterna voro de mest oroliga, vankade af och an i fängelset samt höllo hvarjehanda olåt.

Omsider ledsnade jag vid dem samt skickade dem med min svåger till Karlstad, i fall der skulle finnas någon spekulant på dem. Då någon sådan ej fans för tillfället, vardt min svåger led vid de båda roliga och oroliga kamraterna samt ämnade skjuta dem, men afstod derifrån, då en handlande W. förklarade sig benägen att mottaga djuren. W. fick dem till skänks, hade dem qvar någon tid och sålde dem sedan till en djurförare, af hvilken han lärer fått temligen bra betaldt, men för mig ville det ej lyckas att handla med björnar.