Källa: STYFFE, TORLEIF, Ur: Klippt och skuret om norra Värmland II, 1993, Från: VB, Fredag 15 maj 1992.


Jägaren från Långflon som fällde 40 björnar


Av TORLEIF STYFFE

En av de mest kända bland värmländska storjägare var Lars Larsson i Långflon, som föddes för 155 år sedan.

l dagligt tal kallades han Björnjägaren, och det var inte utan anledning.

Han föddes i en tid, då de omgivande skogarna var rika på björn (bara år 1858 dödades 13 björnar i Älvdals härad), och mot slutet av hans levnad var det nästan slut på björnarna också. 39 av dem brukar uppges som fällda av Lars Larssons kulor, men i tidskriften "Skog och sjö" från 1913 berättas att antalet var 40, och att 39 av dem stupade på fläcken, medan den fyrtionde undkom men påträffades död efter en tid. Några fler än dessa fällda björnar lossade Lars aldrig några kulor mot.

I den nämnda tidskriften berättas också, att Lars använde studsare utom vid de två sista björnjakterna, då han brukade remingtongevär.

På jakterna hade han alltid hundar med, och även några av dessa nådde en viss ryktbarhet. Den bästa av hans björnhundar hette Rask, och den blev dödad i en björnstrid.


16 år och björnjägare

Sin första björnjakt var Lars Larsson med på i hembygdsskogarna år 1853, då han var på sitt i sextonde år. Om den jakten har han själv berättat i Svenska jägareförbundets tidskrift av år 1874.

Det tycks ha varit en tillfällighet som gjorde, att en planerad harjakt blev inledningen till den långa serien av björnjakter, som gjorde Lars berömd.

Sin sista björn sköt han ett par kilometer öster om Långflon, och den blev fraktad ner till byn till allmänt beskådande.

För sina bedrifter fick Lars i Långflon Svenska jägareförbundets medalj, och kanske var denna hedersbevisning också en erkänsla för hans mångåriga insatser som älguppsyningsman.

Någon varg sköt han aldrig - vargarna var förståndiga nog att hålla till i andra trakter än norra Värmland vid Lars storhetstid - men älgar sköt han i ett antal större än han själv kunde minnas. Talet 100 har nämnts.

Med Nordvärmlands andre store björnjägare, Gustaf Schröder, odlade Lars ingen bekantskap. När Schröder bodde i Dalby, var Lars bara en yngling, som nyss börjat jaga, och när Lars gjort sitt namn känt och aktat, var Schröder bosatt på annan ort.


Rädd ibland ...

Som jägare har Lars i Långflon betecknats som "utmärkt, kallblodig och utan nerver", men själv drog han sig inte för att erkänna, att han också kunde känna rädsla.

Som person har han beskrivits på ett samstämmigt sätt i olika källor. Han var stor och reslig och ägde säkert den styrka som behövdes, då man bar de skjutna björnarna ur skogen. Skägget var långt och böljande, och blicken lyste av lugn och godmodighet.

I hans uppträdande fanns en värdighet, som var ovanlig i trakten, och livet i skog och mark var en nödvändighet för honom.

Hans hem var av det gästfria slaget, och dörren stod alltid öppen för jägare och andra, som besökte den avlägsna bygden. Något av en hövdingagestalt i skogstrakterna tycks han ha varit, "Larsgubben".

I Larsgården härskade alltså den gammaldags hederliga gästfriheten, Larsgården i Långflon, som blev överdämd vid kraftverksbygget runt 1960, gården som var Björnjägarens hem.

Det var en gammal släktgård, som blev grundlagd på det förra finntorpet Långflon i slutet av 1700-talet, och Lars var ägare i tredje generationen.

Det var en stor gård, och den låg på Klarälvens västra strand. Där fanns en gammal mangårdsbyggnad och en nyare, som troligen blivit uppförd omkring år 1900.


Bildtext:
BJÖRNJÄGAREN LARS LARSSON, Långflon, på äldre dagar.


Det var år 1837, som Lars Larsson föddes. Han gifte sig med Karin, som var dotter till den kände affärsmannen "Krogubben" från Kärrbackstrand. Tillsammans fick Lars och Karin sex barn.

Lars ägnade nu inte all sin tid åt jakter, även om man lätt kan få det intrycket. Gårdens skötsel tog givetvis en hel del av hans tid, och varje vår och försommar arbetade han som flottningsförman på Klarälven på sträckan mellan riksgränsen och Varåviken. Där fanns många forsar och stenar, som kunde ställa till svårigheter i flottningen, men Lars var inte bara expert på att fälla björnar - han visste också hur man lättast lossade en timmerbröte.

Efter flottningssäsongens slut ägnade han sig åt skogsaffärer, och tjänsten som älgpolis tog också en del av hans tid.

Lars Larsson dog i november 1916. Sonen Lars tog över gården, men han överlevde fadern med endast sex år. Gården blev dock kvar i släkten och hade väl varit så än i dag, om inte den hamnat under Höljessjön.


Källa: STYFFE, TORLEIF, Ur: Klippt och skuret om norra Värmland II, 1993, Från: VB, Fredag 15 maj 1992.
Jägaren från Långflon som fällde 40 björnar