Kommunalrådet som får göra fel!

Bildtext:
Så här roligt tyckte Birgitta Halvarsson det var att rycka in som t f kommunalråd i Torsby kommun. Men det var jobbigt också.

Av Torleif Styffe

Under en stor del av våren och sommaren har Torsby kommun styrts av en kvinna. Säkert har medborgarna inte hunnit att märka någon förändring, men en som har märkt av förändringen är kvinnan själv, som plötsligt hamnade vid rodret, 33-åriga Birgitta Halvarsson från Bograngen.

Från att ha framlevat en relativt anonym tillvaro i kommunstyrelsen och dess arbetsutskott blev hon plötsligt t f kommunalråd, då Åke Lagerqvist blev sjukskriven just den första maj. Så kan man råka ut, då man sitter som vice ordförande - och till på köpet hände detta under Birgittas första termin som nybakad lågstadielärare.

Och nog har det viskats lite från rörelsen, att Birgitta ligger bra till för att ta över, när Åke Lagerqvist går i pension, förmodligen vid valperiodens slut.

En friskus

Jobbigt har det varit, men Birgitta är en friskus, som inte är rädd att ta i. Hon ger sig gärna i kast med nya uppgifter, och en del nytt har hon fått syssla med under dessa månader.

- Visst är det mycket som känns ovant, säger hon själv. Man har fått följa ärendeberedningen mycket mer ingående nu, än när man följde det hela från kommunstyrelsen, och man måste sätta sig mer in i varje fråga. Men jag har ju inte varit ensam - de andra i kommunstyrelsen har också hjälpt till, och så får man lita på dem som jobbat länge på kommunkontoret och kan rutinerna.

- Och så måste man ju få tillåta sig att göra fel, när man blir inslängd så här, säger hon.

Ja, det måste man väl få, och det är ju roligt bara detta att höra, att det finns politiker som erkänner, att de kan göra fel.

Ambitiös

Ambitiös som hon är har hon använt en del av tiden som kommunalråd till att lära sig så mycket som möjligt om arbetet och har passat på att se och studera anläggningar som idrottsplaner och reningsverk. Föga upphetsande objekt för studiebesök, kan man tycka, men Birgitta har stortrivts.

- Det har varit jätteroligt, säger hon, och menar då hela kommunalrådssysslan. Det är så roligt, att man glömmer tiden - man får passa sig, så det inte bara blir arbete av hela tillvaron.

Det vore ju synd, för i Bograngen har hon sin familj, som hon pendlat till eller från och som hon ibland upplevt att få för lite tid över till. Och bara pendlandet tar tid - även när hon "bara" är vanlig kommunstyrelseledamot åker hon till Torsby minst en dag i veckan, och det innebär ett par timmar i bilen varje dag.

Men f d t f kommunalrådet har inte sett detta med resorna som någon stor belastning. Hon har tagit restimmen i varje riktning som ett reningsbad för hjärnan, och ur bilen har klivit en ny och pigg människa, redo för nya spännande uppgifter.

Nyfikenhet

Samhällsfrågor har alltid intresserat Birgitta, som menar att detta i kombination med nyfikenhet fick henne att ge sig in i politiken. Men det var inte förrän under tiden som vårdbiträde, som hon kom in på partipolitiken, och det var via fackligt arbete hon kom till socialdemokratin.

Då hon kommer ur borgerlig bakgrund, kanske det förvånar en del att hon valde just detta parti. Men Birgitta svävar inte på målet.

- Jag tycker att alla ska ställa upp och hjälpa varandra. Den som har större bärighet, ska bära upp de andra. Sen är jag sådan, att jag har svårt att låta bli att lägga mig i. Jag går inte gärna förbi en som ligger på gatan t ex, och jag solidariserar mig gärna med dem som blir mobbade.

Detta är bakgrunden, som har gett Birgitta en socialdemokratisk grundsyn, menar hon. Att socialdemokratin sedan må ha förändrats från dessa gamla ideal, det vill hon inte alls hålla med om. Och hon lär väl inte få stå oemotsagd, när hon säger att "man kan inte vara annat än socialdemokrat, när man bor i glesbygden".

En hjärtefråga för Birgitta är omsorgen - omsorgen om barn och gamla är ett område inom politiken, som engagerar henne mer än något annat. Ett annat område som är mycket viktigt är näringslivspolitiken, och det går i stort sett ut på att man försöker ragga företag till glesbygden.

- Sen får man aldrig glömma att det är ett förtroendeuppdrag man har - att man sitter som medborgarnas representant.

När Birgitta får chansen att beskriva sig själv använder hon orden envis, ambitiös och lättretad, och det är nog en beskrivning som stämmer ganska väl. Det där med lättretligheten får väl de borgerliga i fullmäktige möjlighet att kolla - envis och ambitiös måste man vara, om man långpendlande tar lågstadielärarexamen i Karlstad, samtidigt som man fortsättningsvis deltar i kommunalpolitiken och tar hand om familien på helger och lov. Rak och rättfram är ett adjektiv man skulle kunna bifoga - Birgitta vet vad hon tycker och är inte rädd att tala om det.

Men låter det här, som om hon är en allvarsam och morsk dam, måste beskrivningen nyanseras åtskilligt. Det händer allt som oftast, att den kommunalpolitiska minen snabbt övergår i en solig uppsyn, och ett glatt klingande skratt får ljuda. Humor har hon, bara hon får tillfälle att visa det. Och roligt har hon som sagt i politiken. Skulle hon tvingas välja mellan lärarjobb och politik, blir det nog politiken som segrar.

- Det är två mycket krävande sysslor, som är svåra att förena. Man blir så engagerad av dem båda, och det är svårt att lämna en lågstadieklass för ofta för sammanträden och uppdrag.

Att hon över huvud taget utbildade sig till lärare hängde ihop med arbetsmarknadsläget i norra Värmland. Hon hade arbetat som vårdbiträde och schemaläggare inom vården, och efter den perioden kört taxi i familjens åkerirörelse. Det var när taxikörandet stod henne som högst upp i halsen, som hon bestämde sig för att göra något annat. Det gällde alltså att hitta ett yrke, där det fanns möjlighet att få jobb inom rimligt avstånd. Hon skickade en ansökan till lärarhögskolan och kom in. Men mer än en termin har hon inte hunnit arbeta som lärare. Än.

Göteborgska!

Ska man söka rätt på Birgittas ursprung genom att lyssna på hennes dialekt, kan man bli rätt förvirrad. Där finns finnskogamål, och där finns inslag av Karlstadsmål, och i botten tycker man sig ana en göteborgsk grundton. Hon har bott i Karlstad tidigare, men hon kommer från Göteborg, där hon växte upp, men rötterna går tillbaka till finnskogen. Så är det med den saken.

- Men när jag blir arg, kommer göteborgsdialekten fram mer. (Detta kan ju vara något för politiska motståndare att lägga på minnet!)

Hon har fritidsintressen också, som hon hinner med, hur otroligt det än kan låta. I första hand är det musiken. Den anser hon vara en livsnerv, som hon inte skulle klara sig utan. Hon har en välljudande sångröst, som hon använder att förgylla en del kyrkliga tillställningar med, och hon deltar med liv och lust i Torsby sångverkstads verksamhet. Ambitiös som hon är, har hon tagit sånglektioner, och det är svårt att tänka sig ett kommunalråd - om än vikarierande - som sjunger vackrare. När hon inte sjunger händer det att hon använder sin röst på ett annat sätt - till att recitera.

Hon spelar diverse instrument också, framför allt orgel, som hon hann med att studera för Yngve Sirén på lediga stunder under högskoletiden. Så säker har hon blivit på detta instrument, att hon då och då rycker in och vikarierar som kantor.

En del tid går åt till läsning - inte bara tråkiga protokoll (som för henne kanske är nöjesläsning) utan riktiga böcker också.

Hon inser också behovet av en god kondition och ger sig då och då ut och joggar. Men det är så lätt, att det kommer något i vägen, just som hon ska ge sig iväg. Det låter rätt mänskligt, eller hur?.

När Göta-joggen löptes i våras, sprang Birgitta de 15 kilometrarna, men inte i Karlstad, som alla andra. Hon sprang mellan Järpliden och Bograngen för att slippa drabbas av den där tävlingshetsen, som så lätt infinner sig annars.

I kraft av sitt ämbete förrättar hon faktiskt en och annan vigsel också, men sedan hinner hon inte mer. Någon gång ska även kommunalråd, om än t f, sova!