Bankman, rörmokare, fjärdingsman, apterare

Bildtext:
Ett sällsynt tillfälle, när Gustav Larsson sitter och tar igen sig vid den öppna spisen i Norra Framgården.

Gustav i Branäs har sysslat med det mesta

Av Torleif Styffe

Gustav Larsson i Norra Framgården i Branäs är en skicklig konsthantverkare, som behärskar de flesta tekniker. Handens skicklighet är hos honom förenad med tankens spänst, och det slitna uttrycket tusenkonstnär skulle verkligen passa här. Han har ägnat sig åt flera olika sysslor, och han har väl haft för mycket oro i kroppen för att hålla sig till en och samma uppgift.

Mycket av sin tid lägger han ner på träslöjd, när han nu inte klättrar på stegar och målar väggar eller drar ihop ved i skogen eller lagar vägar. Det är svepaskar och det är ljusstakar, som kommer till i hans snickarbod, och en av de udda tekniker han använder är rotsöm. En vacker kyrkask har han också gjort efter en gammal förebild från Pellgården.

På 1920- och 1930-talen sysslade han mer med träsnideri, och några av de omsorgsfullt snidade konstverken har han kvar.

- Det var många snickare i släkten, så jag har väl intresset i blodet, säger Gustav.

Men nyfikenheten på andra material fick honom att prova på metallslöjd också, och han har tillverkat knivar, silverskålar och en gammaldags kaffepanna av koppar.

Går upp klockan sex

Det är mycket Gustav hinner med på en dag. Sex på morgonen går han upp och lägger sig inte förrän halv tolv - men en timmes siesta mitt på dagen tycker han att han kan kosta på sig. Han arbetar inte på förtjänst, utan många av sina arbeten har han gett bort. Hemmet sköter han själv, sedan han blev ensam för en tid sedan, och hans förnuftiga men enkla filosofi är, att man skall hålla på efter vad man orkar och inte efter hur gammal man är. Själv har han också haft förmånen att ha en god hälsa genom åren.

Bildtext:
Några exempel på Gustav Larssons hantverksskicklighet.

- Jag har bara varit riktigt sjuk en gång, och det var, när jag fick bindvävsinflammation 1968. Jag kunde inte stå, och jag fick lyftas i badet. Då trodde jag själv, att det var slut, men jag var aldrig rädd att dö.

Men sjukdomen vek efter ett par år, och sedan har det varit prima liv.

"Jag är som en pojke, fast farfar jag är", skulle Gustav kunna stämma in med Calle Schewen, om det inte voro för det, att Gustav är morfar, men inte farfar. Men pojkaktigt pigg och rörlig är han - på något sätt är det, som om åren inte fastnat på denne man, som föddes två år in på nittonhundratalet.

Ännu händer det att han tar en svängom på dansgolven.

Den spjuver, som glimtar fram i ögonvrån då och då har balanserats med ett förtroendeingivande sätt och intellektuell skärpa, som har lett till flera förtroendeuppdrag för Gustav.

Struntade i partilinjen

Under ett flertal år har han haft kommunala uppdrag - han satt i fullmäktige i gamla Finnskoga-Dalby kommun och var dessutom med i taxeringsnämnden. Men politiken har egentligen inte intresserat honom i någon högre grad.

- Jag har röstat på olika partier, men under tiden i fullmäktige hörde jag till Bondeförbundet.

Nu är Gustav inte den, som är lätt att tygla - han struntade i partilinjen i vissa frågor för att istället följa den egna övertygelsen, och då gick det som det gick.

Han blev struken från listan.

Detta var nu inte något som bekymrade Gustav, därtill har han varit för upptagen av andra uppdrag och av arbete.

Han har varit byfogde både för födelsebyn Likenäs och för Branäs, och han har varit ordförande för Dalby hembygdsförening, därefter föreningens revisor i 31 år (för denna insats hedrades han för några år sedan med hembygdsförbundets förtjänstnål).

I Dalby Norra Skogägareförening blev han medlem 1937 och kom två år senare i styrelsen. Under många år satt han också med i styrelsen för Näckåns Elektriska AB och han är ännu med i tre vägstyrelser.

1,75 i dagslön

Jord- och skogsbruk är näringar han har hållit på med under hela sitt liv, men jämsides med andra sysslor. Det första avlönade arbetet hade Gustav åt inmätningsföreningen, där han trädde in som blott tolvårig längdgivare. Det var i Råda han fick börja. Att han hamnade så långt hemifrån berodde på, att en av inmätningsföreningens hästar skulle köras till en mätare, som var stationerad där.

Distrikschefen Färnlöf i Likenäs ordnade så, att Gustav skulle få bo på samma ställe som mätaren.

- Allt detta var mycket spännande, så jag nappade på kroken direkt.

Dagslönen var 1,75 kronor, och mat och logi kostade en krona, så det blev bara 75 öre över på dagpenningen.

Men värre var det när Gustav enstaka nätter var tvungen att övernatta i Stjärnfors. Där kostade mat och logi 2,25 kronor, så där förlorade han 50 öre per dygn på att arbeta!

Bildtext:
Ett vackert snidat stop från Gustav Larssons hand.

- Men det var inte så många gånger, så det gjorde inte så mycket. När jag åkte hem på vårkanten, hade jag i alla fall tjänat ihop en femtiolapp, som jag var stolt över.

Redan som 16-åring avancerade Gustav till skrivare, en ansvarsfull syssla. På den posten stannade han i tre år och blev sedan apterare åt Erland Amundsson, som höll på med skogsavverkning. Apteringen av virket var på den tiden en mycket viktig del av skogshanteringen, då virkespriserna var satta klassvis.

Visst hade jag lust att studera, men det var mycket att hjälpa till hemma, så det var svårt att bara åka ifrån. Men ett år på folkhögskola i Molkom fick det bli i alla fall.

Fjärdingsman - ett otrevligt arbete

I slutet på 1920-talet blev det ett jobb av ett helt annat slag - då blev Gustav fjärdingsman. Men det är en tid han minns med olust.

- Det var ett otrevligt arbete. Min huvudsakliga uppgift var att driva in obetalda skulder. Det var en svår tid och både bönder och arbetare hade ont om pengar. Då någon fick ett jobb, fick jag passa på med införsellängd hos arbetsgivaren och ta så mycket, att arbetstagaren precis hade, det som behövdes för uppehället. Detta var en svår uppgift, som jag mådde illa av många gånger.

- Värst var det i julmånaden, när folk behövde det lilla de tjänade. Och det var förresten bara under vinterhalvåret, som det fanns några arbetstillfällen, bara ett fåtal fick vara med om flottningen på vårarna. Under sommartiden livnärde sig de flesta på jakt och fiske, och det jagades olovligt året runt för överlevnadens skull.

Gustav efterträdde Edvard Modén som fjärdingsman, och efter honom kom Birger Melin.

Första rörfirman i norra Värmland

Nej, detta var inget arbete för Gustav. Han tog i stället över Sparbankens kontor i Likenäs efter systern, som dog 1929. Men energin räckte för mer, och vid sidan av bankarbetet drev han en bilverkstad i Likenäs. En ovanlig kombination, kanske, speciellt som han också hjälpte till med jorden och skogen, men Gustav har alltid följt sitt eget huvud.

Så kom Skräddar-Bengt Bengtsson med i verstadsrörelsen, och det blev så småningom så, att han fick överta den. Gustav bytte bransch och blev rörmokare. Han startade egen firma (den första rörfirman i norra Värmland) 1938 och hade den kvar i 24 år.

- Verstadsjobbet var ett skitgöra. Då var rörarbetet trevligare, även om det arbetet var mycket tungt på den tiden. Det var grova järnrör, och dessa skulle böjas - utan svets. Man fick värma på dem på en fältässja och böja dem. Det gick det också.

1939 gifte sig Gustav och bosatte sig i samband därmed i Framgården i Branäs. Utanför fönstret i köket, där vi sitter, ligger jorden han odlat, och uppe i berget finns skogen han brukat. Känner han då ingen bitterhet över att se gärdena bli husvagnscamping och skogen bli skidbackar? Nej, Gustav stöder satsningen på en turistanläggning i Branäs.

- Det här är bra för bygden, ja, inte bara för bygden utan för alla som bor i södra Sverige och får nära till en sådan storartad anläggning.

Så säger han utan minsta spår av vemod i rösten. Han har åkt flera gånger i gondolliften - kanske för utsiktens skull, kanske för att se hur mekaniken bakom liftarna verkligen fungerar. För mekaniska och tekniska frågor är något som Gustav gärna sysslat med genom åren, och lösningar på de flesta problem brukar han finna. När jag besöker honom, har han byggt en vedtransportör, som direkt för de kapade vedkubbarna in i vedboden, utan att han behöver röra vid dem själv.

Men ett problem har han grunnat på mer än något annat, och det har han inte lyckats få bukt med. Ända sedan barndomen har hans tankar ofta varit inne på, hur en perpetuum mobile - en evighetsmaskin - skulle kunna konstrueras. Hur omöjlig denna uppgift än har varit, har den varit spännande att fundera på.

Och för all del - skulle det finnas någon lösning på problemet, skulle vi inte bli värst snopna här uppe i Klarälvdalen, om det var just Gustav Larsson, som först hittade den.

Bildtext:
Han kan berätta, Gustav Larsson i Branäs. Som hur det var när de två bönderna från söderut i socknen skulle kappköra hem med sina hästar från julottan i Dalby kyrka. Den som blev först hem till Gästgivargården i Likenäs skulle få skörden först bärgad. Båda två hade bra hästar, och kampen var mycket jämn. Vid Berglarsbacken såg den som var bakom en möjlighet att köra om, men vägen var smalt plogad, så han var tvungen att ge sig upp i snöplogkanten med släden. Där ramlade käringen av och blev liggande, men tro inte att gubben hade tid att stanna och ta upp henne. Nej, först när han var framme vid målet, stannade han och åkte tillbaka efter hustrun. Hur det gick med skörden är inte känt.