Hotad vildmarksidyll

Av Torleif Styffe

Ett försök med uppfödning av viltfåglar i fångenskap inleddes för snart 20 år sedan i Persby i norra Värmland - i dag finns hundratals sådana fåglar på Dalby Viltfågelfarm. Man skulle kunna säga att försöket har lyckats.

Ägare och grundare är makarna Per-Olof och Kerstin Dahlström, och verksamheten är helt unik - ingen annanstans lär det finnas en anläggning i den här storleksordning, och ingen har drivit viltfågelfarm i stor skala så länge. Här vet man det som finns att veta om viltfågeluppfödning.

Verksamheten utvecklas ständigt, och paret har flera idéer om hur företaget ska kunna utvecklas ytterligare. Om inte….

Det är Branäsberget tvärs över älven, som i dubbel bemärkelse kastar sin skugga över farmen. För att turisterna ska ta sig till skidanläggningen, måste en ny bro byggas över Klarälven, till denna bro ska en väg leda, och denna väg ska gå rakt över farmens marker - såvida inte planerna kan ändras.

Just där den stora älgtjuren ligger framför oss i solskenet, finns en väg inritad på en karta hos Vägverket, och om älgen visste det, skulle den nog vara lika bekymrad som sina ägare. Men dessa hoppas ännu, att förnuftet ska segra och att vägsträckningen ska ändras. Deras verksamhet borde ligga i linje med den stora turistsatsning, som pågår i området.

- Turister har vi haft i mängd här, särskilt det senaste året.

Någon vaken läsare tyckte kanske att det lät lite underligt, det här med en älg på en viltfågelfarm. Det är det ju i och för sig också, men makarna Dahlström låter sig inte styras av några konventioner, eftersom det inte finns några konventioner på området. De kan själva räkna sig som pionjärer i branschen och är själva de som går före och trampar upp nya stigar. Och deras efterföljare börjar bli många - både i Sverige och utomlands.

Från när och fjärran kommer folk till Persby, där de får ta del av de bådas erfarenheter. Omkring fyra veckoslutskurser om året brukar de anordna för intresserade, som trycker på.

Bildtext:
Så vilt som det kan vara i fångenskap. Här vilar älgtjuren helt nära Per-Olof och Kerstin på Dalby Viltfågelfarm.

Men, undrar man, blir de inte konkurrenter på marknaden, dessa människor, som de själva är med och lär upp? För efterfrågan är väl ändå inte obegränsad?

- Än har det inte märkts någon mättnad, säger de, och än har vi inte behövt sälja fågel för köttet. De djur vi hittills sålt, har varit avsedda för avel eller utplantering, men det är klart att när det blir minskad efterfrågan, får man kanske ställa in sig på köttproduktion.

Idéer finns. De lokala restaurangerna borde kunna tillhandahålla bygdens eget vilt, och en möjlighet vore att sälja fåglar för jakter.

- Man kunde anordna jakter på områden, där man satt ut fåglar. Sedan kunde gästerna få äta vad de själva skjutit, samtidigt som vi stoppar upp och konserverar fågelkroppen.

När Per-Olof och Kerstin startade farmen i början av 1970-talet, var det för att se om det gick att föda upp viltfågel i fångenskap. Åren som har gått har gett dem många erfarenheter.

- Vi har lärt oss mycket efter hand, säger Kerstin, som är den som har den största kontakten med fåglarna. Hon sköter farmen själv på dagarna, då Per-Olof arbetar på Televerket.

- Vi har byggt burar och vi har rivit burar, säger hon, och vi har experimenterat med foder. Det mesta hämtar vi från naturen här. Vi har också låtit kläcka äggen i maskin, och det har fungerat.

Det är också svårt att tänka sig, att någon skulle ha levat i närmare kontakt med skogsfåglar än dessa nordvärmlänningar. Och fyrfotadjur som rådjur, hjort och älg har kommit in i verksamheten efter hand.

I somras tog de hand om två kid efter en påkörd råget, och dessa krävde mat ur nappflaska var tredje timme. En älgkalv behövde också samma grad av uppassning. Och när kycklingarna är små, måste de ha tillsyn varannan timme.

- Från maj till september är det fullt med jobb varje stund, och då kommer också turister i stora lass. Hela bussresor ibland.

- Och så är det skolklasser och studiebesök från jägarkurser och liknande, så nog finns det att göra. Någon semester har vi inte haft på flera år.

Makarna anlitas också som föreläsare.

- Kommande helg ska vi till Sognefjord på en konferens, sedan blir det snart ett möte till i Norge.

Ett större sällskap änder kommer simmande förbi i bäcken, som rinner över farmen. De tar sig ibland en tur bort, men kommer alltid tillbaka. Ur fågelburarna kacklar det på olika dialekter, och en tjädertupp spankulerar över gårdsplanen. Älgkalven kommer fram och nosar på Kerstins hand. Lite av idyll verkar det allt.

- Intresset för vad vi sysslar med är väldigt stort, och vi skulle kunna utvidga och ta emot turister i mycket större utsträckning än i dag. Man kanske behövde en anställd guide.

Men det får inte bli någon vanlig djurpark, utan det vilda ska vara kvar, och djuren ska ha ytor att röra sig på. Man kanske kunde bygga torn och låta turisterna se djuren från ovan, kanske med kikare.

Men så var det bekymret med vägen. Kommer den, blir det inte mycket till "vildmark"

Då faller nog utbyggnadsplanerna.

- Visst vore det möjligt att flytta själva farmen, men man måste ju bo alldeles intill för den ständiga passningens skull.