Minnen från Hjällstad

Vid köksbordet i Katstugan, som ligger i Hallerud, sitter Olov Persson med sina minnen om Hjällstads hemman.

Det är minnen som sträcker över hundra år tillbaka i tiden. Det var hos fastern och farbrodern han fick höra mycket om hur livet var förr.

Det var tider med bark och till och med gräs i brödet, gräs som de slog på ett fall vid sätervägen.

Idag kommer butiksbussen en gång i veckan. En del hus är öde eller rivna.

Men Olov minns tider då det var gott om folk i alla gårdar. VB har besökt Katstugan och lyssnat till 83-årige Olov Perssons minnen.

Bildtext:
Olov Persson minns då det var liv och rörelse i Hjällstad.

Olov Persson berättar minnen

Av Torleif Styffe

I södra delen av Hjällstads hemman ligger den lilla byn Hallerud. I likhet med de flesta byarna längs Klarälven ligger Hjällstad på ett näs vid en av älvens serpentinslingor, och Hallerud ligger på näset söder därom. Men mitt på detta näs går gränsen mot grannbyn Månäs och Norra Ny församling.

En av de få kvarboende i Hallerud är Olov Persson i Katstugan. Han är 83 år gammal och har tillbringat nästan hela sitt liv i Hjällstad. Vi sitter vid hans köksbord och pratar.

- Just här som den nya byggnaden står, säger han, just här stod loftboden, som blev flyttad till Dalby hembygdsgård.

Trots att Hallerud hör till Dalby socken, har Olov närmare till affären i Ambjörby i Norra Ny, och posten får han också utburen från poststationen i Ambjörby. Närheten till Norra Ny-gränsen gör att telefonen går på 0563-området i stället för 0564 i övriga Hjällstad.

Gott om folk

En gång i veckan kommer butiksbussen, en service som ännu erbjuds byn. Annars är det inte så mycket rörelse där numera. En del hus är öde eller rivna, men Olov minns tider, då det var gott om folk i alla gårdar.

Själv tillbringade han ungdomen hos "de gamla på Holmen" i Hjällstad. Det var här hos fastern, som föddes 1848, och farbrodern, som föddes 1858, han fick höra mycket om hur livet var förr, och mycket av detta har han lyckats lägga på minnet.

Fasterns berättelser om nöden i hennes uppväxttid lär han inte glömma. Det var tider med bark och till och med gräs i brödet, gräs som de slog på ett fall vid sätervägen och som de sedan beredde och hackade. Det var tider, då arbetarvandringarna från dalen mot "öst i lanna" pågick för fullt, och det var led så långa, att man varken såg början eller slutet. Det var tider, då varg och björn strök omkring i obehaglig närhet av sätern.

Det hände, att en piga sköt ett skrämskott mot en björn, som försökte ta en ko. Björnen slog då ner pigan och drog iväg med henne. Hon spelade död, och björnen täckte över henne med mossa och gick därifrån. Då passade hon på att ge sig av, men det sades, att hon aldrig blev sig riktigt lik efter den händelsen.

Med på sätern

Olov var själv med på slåtter på sätern om somrarna, men det var inte förrän det året han fyllde tretton, som han ansågs stor nog att bli med första gången.

- Och det första året jag var med fick jag bara använda räfsan.

Han har en ovanlig förmåga att minnas händelser och årtal, ja till och med datum för händelserna han hört berättas, Olov i Hallerud.

Detta hände den 25 april 1865. Det var så, att byn hade kvarn i Femtan, och när folket var på väg därifrån gick de som tidigare på dagen över isen på Klarälven. Men det var en, som stack iväg längre norrut, och där var isen svagare, så han gick igenom och drunknade.

Hans far var en trollkunnig gubbe, som flyttat från Mangen till Finnstugan. Han sa att "det var inte så noga med pojken, men han hade en ny yxa med sig".

Älven spelade också huvudrollen i en annan dödsolycka i byn på 1880-talet. En hop skolungar på väg till examen i skolan i Backa skulle gena över isen och kom dit strömmen var stark och isen svag. Några föll i älven, och två flickor drunknade. Den ena blev aldrig återfunnen.

Bildtext:
Vid köksbordet hos Olov Persson i Hallerud kan man få reda på mycket om livet i Hjällstad för över hundra år sedan.

- Efter den händelsen flyttade en av de drabbade familjerna till Amerika.

Stortjuven

Bland alla minnen och historier, som bubblar upp till ytan när Olov Persson sätter sig och berättar, finns historierna om stortjuven i Kattstjärten.

- Den gubben var det skottpengar på, men ingen vågade skjuta för de var rädda att komma till helvetet.

Med olika knep försökte stortjuven undgå upptäckt.

- Vid sätern i Bredsjöberg stal han en "bässe", som han rodde över Bredsjön, och för att det inte skulle se misstänkt ut klädde han den i karlkläder.

- En annan gång stal han en ko från Lars Olsagården i Hjällstad, sedan satte han på den damskor för att inte spåren i snön skulle avslöja honom. Men det var svårt för kon att gå, då klövarna gled fram och tillbaka i damskorna.

Stortjuven fick ett slut, som vore värdigt en romanfigur.

- Det var den 10 augusti 1850, berättar Olov. Då rev björnen en ko vid Hjällstadsätern. Kon fick slaktas, och köttet lades i en källare i älvbacken nere i byn. Man anade att tjuven skulle komma och lade därför stryknin i hackmaten. Det gick som väntat, och tjuven återfanns död utanför källaren. Det fick heta, att han hade dött av utmattning.

Det är berättelser av det här slaget Olov har i sina minnesgömmor. Över hundraåriga berättelser, som hans farbror och faster gjort levande för honom, har för en stund fört mig mer än ett sekel tillbaka i tiden vid ett köksbord i Hallerud.