Förnämsta byn på sin tid

Av Torleif Styffe

Hjällstad är det sydligaste hemmanet i Dalby, och det ligger på västra sidan av älven, där inte så många bilar far fram. Inte är det så ofta omtalat detta hemman, men det har varit annorlunda.

Axel Nilsson i grannbyn Bänteby känner till en hel del om byarnas historia på "västsidan", och han menar att Hjällstad rentav var den förnämsta byn i Dalby socken på sin tid. Med en skatt på tio öre år 1503 var det ingen by i Dalby, som betalade in mer till kronan.

Gårdarna var relativt stora med en hel del skog till. I ganska modern tid präglades ett talesätt om Hjällstad - där levde folk på sina jordbruk, tills de blev övertalade att sätta in på Bergslagsbanken. När denna gick omkull, då fick de börja ta lite ur skogen.

Så sägs det.

Länsmansgården

Byn hyste också länsman, och Länsmansgården finns kvar än i dag, där som den relativt nya vägen tar av till Nyskoga och finnskogen.

Även en prästgård fanns i Hjällstad. Det var under tiden Likenäs kapell användes, men det är tveksamt om någon präst någonsin tog bostaden i besittning. I hembygdsforskaren Lars Bäckvalls noteringar kan man läsa att köp av kaplans boställe i Hjällstad stadfästes 1661 och att köpeskillingen var 80 riksdaler, men det kom ingen präst dit, "utan de som hade sålt hemmanet bodde kvar och vanskötte detsamma".

Olov Persson i Hallerud har hört sägas, att prästgården låg på Skogshedheden. 1697 såldes gården.

När folket från de västra byarna red till Likenäs kapell, ställde de ifrån sig hästarna på bete på Stärnäs äng, där än i dag dessa byar är delägare.

Bildtext:
Soldattorpet i Hjällstad. Siste soldaten här vare Anders Olsson Palm. Hans son Hilding åkte till Amerika och blev miljonär.

Gång och ridväg

Ridväg fanns det alltså på västra sidan av älven, men ända in i sen tid har vägen inte varit mycket mer än så. På vissa partier kunde man begagna häst och kärra, men från Hjällstad till Benteby var det bara gång- eller ridväg ända tills nya vägen byggdes 1935, berättar Axel Nilsson. Den gamla vägen gick i sådana branter och vindlingar, att där var otänkbart att använda kärra. Söderut från Hjällstad bröt gamla vägen vid ett sandlöp varje vår, så den nya vägen var säkert lika välkommen som den var senkommen.

När man skulle resa längre sträckor förr, gällde det alltså att så snabbt som möjligt komma över älven till den betydligt bättre vägen på andra sidan. Det innebar, att byarna hade färjelägen, och en färja var stor nog att frakta häst och vagn eller bil på. Den sista färjan i Hjällstad byggdes 1925, och den var i bruk ända till 1950-talet. Det var en färja som drevs med kätting och vev.

Att ta sig till skolan kunde vara ett helt äventyr. Skolan låg i Backa sex kilometer från byn och på älvens andra strand. Dit tog sig eleverna med båt och det var förstås de äldre i skaran som höll i årorna. Så länge som möjligt höll man en ränna öppen i isen på höstarna, men när isen så småningom kunde anses helt säker, gick man på den hela vägen.

Före 1913, då Backa nya skolhus stod klart, gick Hjällstads barn i skola i olika gårdar i hembyn, där lokaler kunde upplåtas. Enligt Olov Persson var småskolan inrymd i gården Stenholen.

Tidigt 1500-tal

Om Hjällstads äldre historia vet man, att byn fanns med i skattelängder från 1503, och att den 1540 var upptagen som en gård under Harald helbonde. 1581 står "Hielsta" med torpet "Kattstier" (Kattstjärten), som på den tiden låg under hemmanet.

Kvarnar hade byn i Kvarnbäcken - där även ett sågverk drevs fram till 1940-talet och i Femtån.

Lars Bäckvall har räknat upp gårdarna från söder: Hagen, Länsmansgården, Källänge, Abborrstugan, Bondstugan (borta nu), Finnstugan, Lars Olsagården (öde), Myra (borta nu), Holmen (öde), Stenholen och Finnsta. I Hallerud fanns från söder: Storstugan, Finnstugan (öde) och Katstugan.

Gårdarna hade säterbodar vid den avlägset belägna Hjällstadsätern, som låg en mil väster om byn. Vandringen dit tog omkring tre timmar, men i dag går det bilväg fram till det som återstår av denna stora säter, som var en av de största i Dalby. Det var där den fruktade Hjällstadbjörnen, som sköts av Gustaf Schröder, härjade runt 1850.

Byn höll sig med egen soldat, och soldattorpet finns ännu kvar. Ursprungligen stod det längre söderut, på Tjärntorp, men det flyttades i samband med Laga skifte, som här genomfördes 1848-52.

Den siste soldaten var Anders Olsson Palm, som inte tycks ha varit allt för krigiskt sinnad. I samband med oroligheterna vid unionsupplösningen 1905 sade han upp sin tjänst, och sedan blev den inte tillsatt mer.

I domböckerna stöter man på ett par namn från Hjällstad, som återkommer gång efter annan. Den förste är en Knut i Hjällstad, som med början 1620 dyker upp då och då vid tinget, varje gång anklagad för att ha slagit folk. Den andre är löjtnant Petter Hasselroth, 1665-1720, med tillnamnet Manhaftig. Han är omnämnd i många dispyter om jordegendomar, och detta ska bero på, menar Axel Nilsson, att Hasselroth förde Hjällstads talan i marktvister med Bänteby. Man kan också läsa om, hur en stor byggnad brann ner för löjtnanten i Hjällstad 1713 genom vådeld.

Det var förmodligen efter sin tid i armén som löjtnant Hasselroth kom till Hjällstad. Där förde han befäl över en styrka på 459 man ur allmogen, som skulle stötta vid gränsen vid behov. Behov tycktes det bli i början av 1710, då man väntade ett anfall från norska sidan, och halva Älvdals kompani kommenderades till Vingäng, där förmodligen den rullförda allmogeskaran anslöt sig.

Axel Nilsson tror att på Storhedheden i Hjällstad, precis ovanför löjtnantbostället, hade Hasselroth ett övningsfält för sina allmogesoldater.

Ur domböckerna kan man vidare läsa om hur soldaten "Gunnar Halfwardsson i Hielsta" 1633 fått en häst "förgjord" och Per Hansson i samma by fått en ko "förgjordt". Man misstänkte Lars Persson från Möre, eftersom det gick rykten om att denna kunde utöva trolldomskonst, men målet blev uppskjutet eftersom inga fakta gick att få fram.

När Axel Nilsson för Emigrantregistrets räkning gjorde en undersökning om utvandringen från de sydvästra byarna i Dalby socken, fann han att inte mindre än ett hundra personer utvandrade från Hjällstad under perioden 1880-1914. Av detta hundratal flyttade en till Norrland och alla de övriga till Nordamerika.

Den första amerikafararen från Hjällstad, som Axel stötte på i kyrkböckerna, var torparesonen Olof Larsson, född 1855, som utvandrade 1880 och som redan det påföljande året fick sju efterföljare. 1888 var rekordåret med 20 utvandrare.

I stort sett var det fattigdomen, som drev dessa människor bort från hemtrakterna, men även någon mer välbärgad åkte. Olov Persson i Hallerud har hört berättas om en 79-årig änka, som inte gav sig förrän hon kunde utvandra till Amerika.

En som lyckades skrapa ihop några miljoner på andra sidan Atlanten var Hilding Palm, som lämnade soldattorpet i Hjällstad 1929. Han arbetade först på kraftledningsbyggen i Canada, innan han öppnade en bilverkstad och en affärsrörelse. Sin mekaniska utbildning hade han fått hos Edvard Persson i Ambjörby. Han glömde aldrig hembygden utan kom på besök tolv gånger.

Vad beträffar namnet Hjällstad ges olika tolkningar. Att det senare ledet "stad" betyder färjeställe eller landningsplats för båtar är nog ställt utom all tvivel. Förleden har förklarats med att "hjälle" betyder ställning för torkning av fisk, fisknät eller växter. Det kan även ha sitt ursprung i det fornnordiska namnet Hialle.

Några stenhällar vid båtstadet är inte kända, annars har det spekulerats i en sådan förklaring. Men älven förändrar ju stränderna genom åren. Axel Nilsson menar, att några stenar ute i älven kan ha gett upphov till namnet.

Även förklaringar med ordet "gäld" har det funderats över, gäld till präst eller länsman. Men stavningen med H har varit den förhärskande redan i äldre tid. 1503 skrevs Hellestade, 1535 Hielsta, 1540 Hiälsta, 1567 Hellsta och sedan kom stavningen med G: 1621 Gelstad, 1657 Giellsta och 1790 Gällstad. I modernare stavning har det varit Hj.

Enligt Axel Nilsson lär namnet Hallerud i södra delen av hemmanet vara en variant av samma ordstam.

I dag är det lugnt och stilla i Hjällstad. Hus har rivits, och hus står öde, och bara en barnfamilj bor i byn. Men det rustas och repareras också och det är möjligt att närheten till Branäsanläggningen kan få den stolta byn att blomstra igen.