Kraftverk hör Höljes historia till!

Bildtext:
- Här alldeles intill vägen låg sågen och kraftverket i Husbäcken, visar Harry Larsson, Höljes. Effekten på turbinen var 36 hästkrafter, vilket kan jämnföras med de två turbinerna vid det nuvarande kraftverket på totalt 180 00 hästkrafter. Tiderna förändras.

Av Torleif Styffe

Det imponerande kraftverket i Höljes är, som nog är bekant för de flesta, Värmlands största. Men det var inte det första, ens i Höljes.

Redan 1922 anlades ett kraftverk i den lilla Husbäcken vid Tellåsen, och detta gav ström åt hela kyrkbyn.

Men bara under vår och sommar - så länge smältvattnet räckte. På vintern, då strömmen som mest skulle ha behövts, låg driften nere och stugorna lystes upp av fotogenlampor. Att det lilla kraftverket fungerade bra efter den tidens krav kan intygas av Harry Larsson, som basade för verksamheten.

- Det var egentligen min far Johan som var chef, men när han var borta fick jag rycka in, berättar Harry.

Fadern var byggmästare och var ofta ute på byggen, och att han hamnade som chef för ett kraftverk berodde på att han kom dit som sågmästare - kraftverket var nämligen kombinerat med både såg, hyvel och stickhyvel.

Att sköta en sådan anläggning krävde stor mångsidighet, och här fick Harry tillfälle att utveckla sitt tekniska kunnande, som sedan gjort honom känd i byn som något av en tusenkonstnär. Han var med vid Husbäcken redan från starten, innan han fyllt femton år, och han var med fram till nedläggningen.

Svårt förstå

Vi besöker platsen och han visar var kraftverket och sågen fanns. Det är inte lätt att föreställa sig att här var en arbetsplats, som sysselsatte åtta man några månader årligen. Bäcken är inte särskilt stor, och något större till fallhöjd kan inte anas.

- Här uppifrån kom vattnet, och det fick ledas ner i en 250 meter lång tub, säger Harry och pekar uppöver Husbäcken. Det var ju inte så mycket vatten, så vi byggde en damm häruppe, men den räckte inte till så vi fick göra ytterligare två dammar. Fallhöjden var 45 meter.

- Sågen drevs inte med ström, utan det satt en remskiva på turbinaxeln. Det var en ramsåg, och den var modern på den tiden.

Anläggningen revs

1938 revs anläggningen. Då hade verksamheten legat nere något år, sedan turbinen gått sönder. Ägaren, Mölnbacka-Trysil, var inte beredd att ta på sig kostnaden för upprustning av vare sig såg eller kraftverk, men det fanns en som ville satsa och det var Harry.

Bildtext:
Arbetsledare Ralph Jonsson vid Höljes kraftverk och hans fru Liv, som guidar turister som kommer från när och fjärran för att se på kraftverket. Hon berättar, att besökssiffran brukar ligga mellan 2 000 och 2 500 personer årligen.

- Hade jag fått med min far hade jag övertagit driften, men han ville inte sätta sig i skuld, så det blev inget av, säger Harry och ångrar nog ännu lite att det inte blev så.

Sedan denna lokala strömkälla sinat, fick Höljes elektrisk kraft från Digerfallets kraftstation i Tåsan, och det innebar en jämnare strömtillförsel. Inget sågverk men desto mera elkraft blev det så småningom, när Uddeholm Kraft och Mölnbacka-Trysil fick kraftverket vid Sälgforsen norr om byn i bruk 1962.

Klondikerusch

Redan 1957 påbörjades byggnationen, och Höljes fick uppleva en Klondikerusch, som inte så många byar får uppleva. På gott och ont förvandlades Höljes från en stilla skogsarbetarby till ett rent industrisamhälle.

Ödetorp rustades upp, ett stort villasamhälle byggdes, baracker i mängd uppfördes intill dammen och arbetarbussar söderifrån sattes in. Folkmängden steg kraftigt och när ett snabbköp kunde öppnas i villasamhället på östsidan, hade byn inte mindre än tre affärer.

600 man var i arbete vid dammen och i tunnlarna, och arbetsplatsen måste stundtals sett ut som rena myrstacken.

En som drog sitt stå till stacken var Ralph Jonsson, som blev anställd 1960 och som avancerat till arbetsledare för den blott nio man stora styrka, som idag håller hela anläggningen igång.

- Visst var här väldigt mycket folk i rörelse, berättar han, men det var ju skiftgång så alla arbetade inte samtidigt.

Motsatt effekt

Ralf berättar en historia om en förman på bygget som av en imponerad besökare blev tillfrågad hur många som egentligen arbetade på bygget. "Tja, ungefär hälften" lär han ha svarat sedan han blickat ut över arbetsplatsen.

- De flesta vattenrallarna kom från Norrland, och när arbetet här var slutfört, fortsatte de till nästa bygge.

Någon varaktig befolkningsökning medförde kraftverksbygget alltså inte, utan det fick snarare en motsatt effekt.

- Många härifrån bygen fick arbete vid bygget, och de fick smak på jobbet och flyttade med vattenrallarna. Det var ett alternativ till skogsarbetet och förtjänsterna med skift- och underjordstillägg var högre än vad man var van vid.

Befolkningskurvan sjönk snabbt och har sjunkit alltsedan. Av de tre affärerna återstår nu en (visserligen en ovanligt stor sådan) och även av befolkningen finns nu ungefär en tredjedel kvar.

Vad som kan förvåna efter ett besök i det faktiskt riktigt trevliga bergsrummet är att denna jätteanläggning inte har gett bygden fler arbetsplatser än den lilla kraftstationen vid Husbäcken faktiskt gjorde på sin tid.