Att sluta Höljes till hjärtat

Av Torleif Styffe

Det finns många anledningar att sluta Höljes till sitt hjärta, många anledningar att minnas denna by vid Klarälvens stränder. Om man så bara är en förbipasserande turist, kan man ändå inte undgå att få med sig synintryck av den dragspelande jätten som sitter på en stubbe i vägkanten eller av den vackra kyrkan med dess rena linjer. Och den som inte har besökt Petter i Boa har i alla fall hört talas om honom - den vägfarande kan inte undgå att se den stora lanthandeln, som ligger bakom jätten.

För många är Höljes annars ett ställe där man bättre än på de flesta håll kan ägna sig åt rallycrossåkning, medan det för många andra är platsen för Värmlands största kraftverksdamm. Många minns danser på det bekanta koppargolvet, och andra har i sitt minne bevarat möten med öppna och vänliga människor.

Och så alla björkarna! Jag kan inte vara den enda som förknippar Höljes med alla dessa vackra björkar, som präglar byn med sin skönhet och mångfald. Se dem i försommarens lätta skira grönska, eller på hösten då de lägger en varm, gul ton över byn, eller varför inte på vintern, då de nakna stammarna reser sig svartfläckiga ur snön.

Bostadsort

Det finns som sagt många anledningar att sluta Höljes till sitt hjärta, och det har funnits många olika skäl att välja byn till bostadsort. Vattenrallarna kom manstarka på 50-talet för att bygga kraftverket, folk från snart utdöda byar på finnskogen har flyttat ner till tätorten (som för sin storlek har en ovanlig täthet av serviceinrättningar) och ett stort inslag i byns befolkning utgör alla norskorna, som gift sig med finnskogingar och på så sätt kommit till Höljes.

Ett helt eget skäl att bosätta sig just i Höljes hade Henrik Danielsson, som flyttade från Norge i början av 1700-talet. Han bodde i Lutnes i Trysil, och en dag högg han fast en yxa i en timmerstock, som han sedan släppte utför Klarälven. Där som stocken flöt i land, där skulle han bosätta sig, det bestämde han. Just vid Heden i Höljes råkade stocken komma i land, och just där slog han sig ner, denne fatalistiske norrman.

Men han var inte först i byn. Redan 1540 omnämns Bengt helbonde i Gustav Vasas jordebok, och byn var bebodd även före hans tid.

Bara en kvar

Sägner brukar ha en kärna av sanning i sig, och om Höljes berättas från Digerdödens dagar på 1300-talet, att bara en invånare blev kvar i byn efter denna svåra pestsjukdom. Ja, så utdöd blev dalen att denna enda Höljesbo hade sin närmaste granne i Gräs i Sunnemo femton mil söderut.

Av denna historia bör man åtminstone kunna läsa ut, att byn var bebodd under medeltiden, och den som fortfarande är skeptisk har kanske lättare att tro på en gammal tradition om en medeltida katolsk kyrka i Höljes.

Lappar?

Hur det nu var med den saken, så var Höljes i alla fall den enda byn i Norra Finnskoga till långt in på 1500-talet. Från äldre tider blir uppgifterna mer osäkra. Bygdeforskaren Oskar Larsson hävdade, att byn varit bebodd redan före 600-talet, och han omnämnde teorin, att Höljes från början kan ha varit en lappby. Även forskaren Lars Bäckvall har berättat om hur lapparna var ända ner i dessa trakter, men det kan ha varit fråga om kringströvande nomader.

På samma sätt var det kanske också med stenåldersmänniskorna som fanns i Höljes. Fynd har gjorts, men det finns inga belägg för, att det rörde sig om en fast bosättning.

Själva namnet Höljes stärker teorin om en tidig bosättning av lappar. Det kan nämligen tänkas, att namnet på ån Höljan (som kan ha gett byn dess namn) är ett lapskt ord som betyder "stor hund". En å som rinner ut i Höljan heter nämligen Hynnan (Hyndån).

Lika troligt är det nog, att namnet kan komma av ordet "hölja", som är ett namn för lugnvatten. Ett sådant bildade nämligen Klarälven just norr om byn i den dåvarande Höljessjön före vattenregleringens tid.

Kanske hittar ni själva ännu bättre teorier, då ni får se hur namnet stavades i Gustav Vasas jordebok på 1500-talet, nämligen Höölösa och på 1600-talet Hölös.

Öst och väst

Med en ytlig kunskap om byn är det lätt att tro, att den äldsta bosättningen låg på västra sidan av älven, där man ser de gamla ståtliga husen med bolagens förvaltarboställen, gamla Gästis och prästgården, medan östsidan bär prägel av ett modernare villabyggande - där blev ett stort villasamhälle uppbyggt under kraftverksuppbyggnaden. Nu är det emellertid så att från allra första början låg huset på östsidan, och det är troligt att Gammalgården var den först uppbyggda. Efter den skulle Domarstugan och Kvarnnäs komma. (Byn Höljes delas mitt itu av Klarälven, och där talas mycket om östsidan och västsidan, fast det snarare är fråga om en norr och en södersida.)

Inte förrän 1732 flyttade en av bönderna sitt hus till västsidan, där utbyggnaden av byn sedan kom att ske (d v s fram till kraftverksepoken). På så sätt har byn så att säga bytt ansikte åtminstone ett par gånger.

Isolerat

I början av 1800-talet var Höljes den näst största byn i Dalby socken (som den då hörde till) med åtta åbor och 36 mantalsskrivna.

Förbindelserna med yttervärlden var då mycket begränsade. Lättast kunde man färdas vintertid, då älven var frusen, som den var före kraftverksbygget. Sommarvägen till Sysslebäck var endast en ridväg, och den blev inte nämnvärt förbättrad då den byggdes om 1831.

1846 byggdes väg till Djäkneliden via Rangen, och vägen till Sysslebäck fullbordades 1872. Dryga tjugo år senare var vägen till Långflon klar. Men först när bussarna från Råda kom förbi byn på 1920-talet, kan man på allvar prata om att isoleringen var bruten. Kontakterna med yttervärlden förbättrades avsevärt, och nu blev det också lättare att lämna bygden. Socknens befolkningstal, som hela tiden beskrivit en stigande kurva, började sjunka, kanske delvis som en följd härav.

Vänder trenden?

År 1923 hade socknen 1789 invånare och trettio år senare 1420. Så skulle kurvan ha fortsatt falla, om det inte hade varit för kraftverksutbyggnaden. Folk strömmade till, och 1958 var rekordåret med 1799 plus 307 inskrivna i församlingsboken.

Men sedan har det bara gått utför, möjligen med viss uppbromsning under de senaste åren. 630 invånare är den senaste noteringen. och av dessa bor åtskilliga i Höljes tätort, som inte lidit den skada som de glesare byarna runt omkring har gjort.

En del unga familjer har flyttat in, och det verkar finnas skäl att tro på en framtid - för Norra Finnskoga i stort, men i först hand för kyrkbyn. Än finns det liv i bygden, än finns det optimister, och än lever skolan. Så länge Den blomstertid nu kommer strömmar ur kyrkan varje läsårsavslutning finns det ungar, och så länge det finns ungar finns det hopp!