Havsutsikt i Höljes!

Bildtext:
Hit nådde fornhavets nordligast utlöpare i Värmland. Det prickade området är gammal havsbotten, och det helsvarta är Klarälven (då dammluckorna står öppna).

Bildtext:
De platta avsatserna, hedarna, som finns på båda sidor om Klarälven var en gång havsbotten.

Av Torleif Styffe

Tänka sig - om Värmland hade sett ut som det gjorde för sådär 8 000 år sedan, så hade folket på Mon i Höljes haft dyrbara strandtomter med havsutsikt. De kunde ha suttit på en brygga och metat bräckvattenfisk och lyssnat på bränningarna.

Vi å andra sidan som bor längre söderöver i Klarälvdalen hade själva behövt vara fiskar för att kunna överleva, för havsvattnet gick vid denna tid långt upp på bergssidorna, och hela södra Värmland var en skärgård.

Det var då den senaste inlandsisen smälte, som det blev en kolossal mängd vatten, som fyllde alla sprickor och dalar. Landet var också nertryckt av isens stora tyngd, och detta i förening gjorde alltså, att den nordligaste fjordarmen av fornhavet nådde upp till nuvarande Norra Finnskoga. Det var visserligen inte så mycket till fjord, som trängde norrut, men den stod ändå i direkt förbindelse med världshaven, så liten den var.

Den marina gränsen eller högsta kustlinjen kan i dag återfinnas på 230 meters höjd i norra Värmland, medan den i södra delen av landskapet, där landhöjningen gått långsammare, finns runt 165 m ö h.
 

Över ända

Värmland håller alltså på att tippa över ända, även om det inte går så rasande fort - med en landhöjning på 4,5 millimeter per år i norra Värmland, stiger de norra delarna fortare än de södra, där hastigheten endast är 3,5 millimeter per år. Men över lag går landhöjningen allt långsammare.

Där dalen var trång, var fjorden i Norra Finnskoga bara en smal tarm, som inte var mycket bredare än Klarälven är nu, medan bredden på andra håll kunde uppgå till något hundratal meter. En kartskiss med 230-metersnivån inritad ger en fingervisning om, hur dalen kunde ha sett ut, även om många förhållanden var helt annorlunda.

Inga spår

I somras företog jag en resa på den nordliga fjordarmens botten för att söka spår från den marina tiden i norra Värmland. Jag hade väntat att få se en bra mycket tydligare strandlinje, men tiden har sopat bort de flesta spåren - åtminstone för det otränade ögat. Mycket är ju överväxt och täckt med jordlager, som inte fanns då, och den 230:e höjdlinjen, som jag försökte följa, gav inte många spår.

Vid Höljan sökte jag förgäves, men på väg därifrån kom jag på, att Rävåsens grusgrop borde ligga mitt i linjen. Och var skulle man kunna studera geologi bättre än i en grusgrop? Men icke! Visst fanns där stenar som var lite grövre, och som kanske kunde ha bildat strandlinje, men något påtagligt var där inte att se. Vad jag sökte var en f d strand med stora stenar, där det finare materialet var bortspolat, och vid brobacken i Höljes tyckte jag mig ana en viss gräns. . .eller?

Rätt spår!

Åter hemma från denna strapatsfattiga och ganska misslyckade expedition ringde jag min kontaktman när det gäller värmländsk natur, Olof Norder, och han bekräftade, att jag helt visst varit på rätt spår.

Stora stenar just i övergången syns på sina håll t ex på Hia i Sysslebäck, men allra tydligast märker man övergången mellan land och hav, där som de högst liggande platåerna (hedarna) slutar, enligt Norder. Dessa platåer, som är så typiska för övre Klarälvdalen, är den gamla fornfjordens botten, men att på metern ange en exakt gräns att peka på kan vara svårt. Min ambitionsnivå var kanske onödigt hög (liksom den gamla havsviken, som jag hade fått på hjärnan).

Rolf Edberg har beskrivit marina gränsen i De glittrande vattnens land: "Men den rand där högsta kustlinjen en gång gick har fått varaktig betydelse för människans bosättning och verksamheter som ingen annan naturgeografisk linje. Att i dag färdas längs denna rand är att färdas längs gränsen mellan två Sverige, odlingens och vildmarkens".

Det får duga. I stora drag är gränsen tydlig nog, men visst hade det varit roligt att hitta en sten att peka på och kunna säga: "Här, just här var det".