Kyrkoherde Gösta Bernspång:

"Sammanslagningen var ofrånkomlig"

Av Torleif Styffe

Att Värmlands fyra nordligaste pastorat skall gå samman till två är inte något överraskande beslut, menar Gösta Bernspång, kyrkoherde i Södra Finnskoga och prost i Älvdals kontrakt.

- Det är en ofrånkomlig sammanslagning, och egentligen är det konstigt, att den inte har kommit förrän nu, kommenterar han. För församlingarna kommer ändringen inte att märkas mycket - vad prästerna bär för titel spelar mindre roll.

Kort uttryckt blir det färre kyrkoherdar och fler komministrar, men detta behöver inte betyda, att det blir ännu svårare att rekrytera präster till norra Värmland, menar Finnskogaprosten:

- På senare tid har faktiskt komministertjänsterna varit mer eftertraktade än kyrkoherdetjänsterna, eftersom de innebär mer av församlingsarbete och mindre av administration.

- Det har också funnits förslag om, att de fyra pastoraten skulle bli ett enda, men det skulle ha fått förödande konsekvenser. Det förslaget tar bara hänsyn till befolkningstalet och inte den geografiska storleken eller antalet församlingar.

Det minsta

Det pastorat (fram till sammanslagningen) som Gösta Bernspång förestår som kyrkoherde i Södra Finnskoga lär vara landets minsta vad antalet församlingsmedlemmar beträffar. Det innebär dock inte, att han skulle ha mindre att göra än sina yrkesbröder i större pastorat. Mycket av hans tid går åt till administration genom att han som kyrkoherde sitter med i två kyrkoråd - församlingens och samfällighetens - och uppdraget som prost medför administration av prästernas arbete, ledigheter, reseersättningar m m i stiftets tio nordligaste församlingar.

Bildtext:
Nuvarande kyrkoherden i Södra Finnskoga, Gösta Bernspång, vid tavlan med Gösta Berling på. Förebilden till Gösta Berling anses av många vara Emanuel Branzell, som var den förste kapellpredikanten i Södra och Norra Finnskoga.

Detta arbete sköts från prästgården i Södra Finnskoga, och kontraktet omfattar det område som utgjorde gamla Älvdals socken från Hagfors i söder upp till riksgränsen.

Jour

Ett par dygn i månaden ställer Gösta Bernspång också upp som jourhavande präst, och då kan det bli många långa telefonsamtal nätterna igenom. Han har tidigare också fungerat som jourledare för denna verksamhet.

Då jag hälsar på Gösta och hans fru Elsa i prästgården, har han nyligen genomfört ett arbetsdygn på sjutton timmar med telefonjour, resor och vanligt församlingsarbete. Så visst finns det att göra även för en glesbygdspräst.

- Det är fascinerande med ett arbete, där man kan få syssla med så många olika arbetsuppgifter på ett och samma dygn. Det kan vara dop, bröllop och begravning på samma arbetsdag.

Men något som man kan kalla normal arbetsvecka finns inte för Göstas del, även om många rutiner är inrutade på bestämda dagar.

Hembesök

- Hade jag mer tid till förfogande, skulle jag lägga ner den på hembesök, säger han. Hembesök är det konstant dåliga samvetet, för det är något man skulle kunna ägna sig åt på heltid egentligen.

Medan vi samtalar, sitter Gösta i Selma Lagerlöf-möbeln (!) och har alldeles vid sin sida ett porträtt, som föreställer Gösta Berling. Det är en tavla han fick, då han prästvigdes, men ganska märkligt är det att se den nuvarande finnskogsprästen intill den förste på tjänsten.

Åtminstone finns det många som vill göra gällande, att Selma Lagerlöf hade Finnskogens första kapellpredikant, Emanuel Branzell, i tankarna, då hon skrev Gösta Berlings saga. Denna varma, hemtrevliga prästgård, som finns i Bograngen i dag - vilken kontrast mot den första prästgården, ett gammalt tullhus.

I boken Gösta Berlings saga skrev Selma Lagerlöf: "Hade någon sett prästgården, där han skulle leva? Granskogen stod mörk och dyster tätt inpå fönstren. Fukten dröp ner genom de svarta taken, utför de mögliga väggarna. Behövdes det inte brännvin för att kunna hålla modet uppe, när regnet och yrsnön jagade in genom bräckta rutor, när den vanskötta jorden inte ville ge bröd nog för att hålla hungern fjärran?"

Lärare

Att Gösta Bernspång skulle hamna i sin namne Berlings gamla församling var inte något, som var planerat. Egentligen hann han med att arbeta som folkskollärare i Norra Råda i nitton år, innan han bytte pekpinnen mot prästkappan.

Efter utbildning och prästvigningen 1972 tänkte han sig att komma uppöver Klarälvdalen och fick tjänst som pastorsadjunkt i Dalby. Därifrån skötte han och Helge Björkman även de två finnskogaförsamlingarna, som blivit utan präster, och så blev Gösta tillfrågad, om han ville flytta till Södra Finnskoga. Det ville han, och där har han blivit kvar. Han förordnades som vice pastor 1973 och valdes efter fem år i församlingen till kyrkoherde.

- Och det var ett val, som jag verkligen inte kunde påverka, för när det förrättades befann jag mig i Afrika på besök hos en son, säger han med glimten i ögat.

Prost

Den dag han blev prost var den 28 februari 1986. Det är ett datum, som är lätt att minnas - det var samma dag som Olof Palme mördades.

- En av mina företrädare här i Södra Finnskoga blev också kontraktsprost. Det var Bernt Edgren, som från år 1900 var prost i tjugo år. När han blev prost var han 58 år, och det var jag också, då jag blev prost, men jag kan lova, att jag inte tänker stanna lika länge som han.

Så även om Gösta inte tänker bli kvar i arbetet till sin 78-årsdag, kan han gott tänka sig att fortsätta ett tag efter sin pension - om hälsan står honom bi, inpassar han. Ännu har han några år på sig att fundera på saken.

Inte rutin

- Fördelen med en så här liten församling är, att det inte går rutin i arbetet på samma sätt som det kan göra i större församlingar, där prästen under en jourvecka kan ha fem begravningar om dagen. Då kan det vara svårt att känna engagemang hela tiden, men här följer dödsfallen livets egen rytm med ibland några i följd men oftast med flera veckors mellanrum. Man behöver så att säga inte anstränga sig för att känna med de sörjande vid begravningar.

Gösta känner djupt med de sörjande av egen smärtsam erfarenhet - för några år sedan miste paret Bernspång en son, och de vet vad denna stora sorg innebär.

- Jag upplever det som en väldig meningsfull del av arbetet att få ställa upp nära intill i de svåraste stunderna - att ha detta som en viktig del av sin tjänst, säger han. Även om det kan vara jobbigt ibland med begravningar, så är det ändå så att de inte bara tar av ens kraft - de ger kraft också.

- Så länge allt går bra för en människa är det lätt att tro att man klarar sig själv, men när det kärvar till sig, då finns det ingen som klarar sig helt ensam.

Vigslar

Livet är nu för all del inte bara sorg och bedrövelser - prosten i Bograngen har hittills i år faktiskt sammanvigt fem par i sin lilla församling, detta efter två år helt utan vigslar.

Han har också fått uppleva, hur den negativa befolkningsutvecklingen vänt, och han gläds åt arbetet med sin lilla konfirmandgrupp. Dessa har nyligen lämnat honom, när jag kommer i kvällningen.

Efter vårt samtal, då han har sagt adjö till mig med ett fast handslag, har han kvar lite efterarbete för konfirmandgruppen, så ska han ringa ett samtal till kantorn, innan ljusen kan släckas för kvällen i prästgården i Sveriges - förmodligen - minsta pastorat.