Källa: STYFFE, TORLEIF, Ur: Klippt och skuret om norra Värmland II, 1993, Från: VB, den 8 juli 1988.


Åter skalla lockropen i värmlandsskogarna!


Av Torleif Styffe

- Lisskulla-Maja! Rosalinda!

Åter skallar lockropen i de värmländska skogarna.

Det är inte riktigt sant att säterlivet hör till det förgångna. Vålhalla nära Långberget befolkas och fylls med djur varje sommar, och nu har ännu en säter i norra Värmland blommat upp. Det är Kårebolssätern i Norra Ny, som i år åter har fått djur på vallarna efter de femton år som gått, sedan Märta Persson slutade som säterkulla.

Före midsommaren anlände en flock får och getter i sällskap med kullan Myriam Lundberg, och på måndagskvällen kom tre kor, tre kvigor och en kalv till de gamla vallarna, till ett liv som inte har mycket gemensamt med det liv deras släktingar lever i de stora "djurfabrikerna". Korna anlände med lastbil och såg tämligen förvirrade ut vid den första kontakten med skogen. En gav sig genast i kast med blåbärsriset, medan en annan drog i väg hemöver igen.


Bildtext:
Rosalinda och hennes kompisar har kommit till en helt ny miljö och ska tillbringa sommaren i norra Värmlands skogar. Solveig Hedén annonserade efter en sätervall i ett lokalblad och fick napp i Kårebol. Norra Ny Turistservice har medverkat vid kontakterna.

Bildtext:
Framme med djuren. Myriam Lundberg och Solveig Hedén pustar ut, och detsamma gör till och med lillkalven.

Bildtext:
Kårebolsätern som restaurerades för några år sedan ligger på Norra Nys skogar, och är troligen Värmlands bäst bevarade.


- Lisskulla-Maja!

Det var kullan Solveig Hedéns lockrop, som tillsammans med mer handfast vägledning fick Lisskulla-Maja att inrätta sig i ledet efter skällkon. Innan hon hunnit ifatt hade bästa kompisen Rosalinda vänt om för att möta henne, och höll därvid på att irra bort sig även hon.

- Rosalinda!

Lillkalven på en vecka var oredig som småbarn är mest och vållade Solveig en del besvär, innan de alla var framme vid vallen.

- Här ska de få äta av vallen, sedan får de dra till skogs för att få bete. Solveig Hedén, som till vardags är bibliotekarie i Hagfors, driver ett jordbruk tilsammans med sin man i Ena utanför Munkfors. Den vall de har där är ganska snart avbetad, så det var nödvändigt att föra korna till nya betesmarker.

Nu var det väl inte tvunget att dra så långt upp i skogarna, men där fanns även en längtan efter att prova på säterlivet.

Myriam Lundbergs intresse för säterlivet har mer växt fram ur ett intresse för folkmusik, något hon själv praktiserar.

Under sommaren ska nu de två kullorna samsas i en av de gamla "buarna" vid Kårebolssätern. Om det blir en fortsättning näste sommar vet de inte ännu, utan det första året får bli något av ett provår både för dem och för ägarna till sätern. Det blir ovant för dem att åter få råmande kor och bräkande får och getter i grannskapet.

- Nog liknar det gamla tider, tyckte Astrid Kårfeldt, som var på vallen första gången 1928 och som nu intresserat följde kossornas intåg i sommarhagen.

Att det blev just Kårebolssätern som lever upp igen på det här viset är inte underligt. Sätern är mycket väl bibehållen, kanske den allra bästa i Värmland. Ägarna har restaurerat byggnaderna delvis med hjälp från Värmlands museum, sticktak har lagts på de flesta husen, och några nerfallna byggnader har rests upp igen. Totalt finns ett 25-tal byggnader, och "buarnas" antal lär vara nio. Man har omsorgsfullt hållit vallarna fria från skog, och säterns läge vid Kårebolssjön är mycket vackert.

Det är en gammal tradition de två kullorna tar upp genom att släppa sina djur på Kårebolssäterns vallar.

Anteckningar visar, att sätern varit i bruk på 1600-talet, och säkert har säterbruket sina rötter mycket längre tillbaka i tiden.


Källa: STYFFE, TORLEIF, Ur: Klippt och skuret om norra Värmland II, 1993, Från: VB, den 8 juli 1988.
Åter skalla lockropen i värmlandsskogarna