Carin Engström, Persby, minns:

- De skulle låsa in mig och ungen!

Bildtext:
Carin har tjänat som piga och hembiträde. Trots svåra förhållanden har hon hela tiden "stått på sig".

För ett par år sedan knackade det på dörren hos Carin Engström i Persby i övre Klarälvdalen. Hon öppnade och blev ganska förvånad - där stod en gammal dam från Oslo, som hade sökt upp henne för att tacka henne och ge henne betalt för ett gott utfört arbete. Ett arbete som Carin hade utfört som ung flicka 50 år tidigare i en norsk gränsby, där hon tjänade hos damen som hembiträde. De hade inte haft så mycket att betala med då, men nu tyckte damen, att hon hade fått bättre möjligheter att visa sin tacksamhet.

- Det var riktigt rörande, säger Carin, som sedan hon hade den tjänsten har hjälpt många andra människor genom sitt arbete som hemsyster. Det är ett arbete som passat henne, socialt engagerad som hon alltid har varit.

Vi sitter i finrummet hemma hos Carin och samtalar. Det blir många minnen från skolåren på Finnskogen och uppväxten i Possåsen alldeles intill norska gränsen, från tiden som piga och senare som undersköterska och hemsyster.

Rejäl och resolut

Skulle man beskriva Carin kort, skulle man förmodligen täcka en stor bit av hennes personlighet med orden rejäl och resolut. Ordet resolut kommer hon själv ofta tillbaka till, när hon berättar om händelser som har ändrat inriktningen på hennes liv.

Som då hon som ung flicka tjänstgjorde som hembiträde i Norge hos en annan dam än den nyss omtalade. Hon kostades inte på en riktig säng utan fick ligga på en väv som spänts upp mellan störar, hon skulle bära in vatten klockan fem varje morgon, ladugården skulle skuras varje vecka, och där skulle vara rena trasmattor mellan båsen, frun hade städmani och Carin skulle sitta under bordet och "leka i" ungen maten.

- Men på fruns 40-årsdag sade jag upp mig, säger Carin. Då skulle de låsa in mig och ungen, för vi inte skulle synas.

Trots att hon bara varit i tjänst i tre veckor där, gick hon hem.

Resolut!

Piga i Avundsåsen

Sedan blev hon piga i Avundsåsen på den svenska sidan och trivdes gott med folket där. Men på midsommarnatten 1936, när Carin var 20 år fattade hon ett annat resolut beslut - hon skulle lämna finnskogen och livet som piga. Alla andra ungdomar i trakten var på midsommardans i Bograngen, och hon skulle också få gå dit - bara korna kom hem, så hon fick mjölka dem först. Jodå, korna kom hem, men då var klockan två på natten och någon dans var inte att tänka på.

- Då bestämde jag mig för att sluta som piga, och så fick det bli. Jag skrev till lasarettet i Karlstad och sökte arbete där och blev så småningom ditkallad på intervju. Detta gav till resultat, att jag fick börja arbeta där i april året därpå.

På lasarettet fick Carin jobba på flera avdelningar, och detta gav meriter som hjälpte henne in på undersköterskeutbilding i Göteborg.

Så följde en tids arbete i Göteborg och i Karlstad, men snart var Carin hemma i norra Värmland igen. Det var nu inte till finnskogen, utan nu bosatte hon sig i Persby i Klarälvdalen. Anledningen hette Karl och bodde i Tronsgården, dit Carin flyttade sedan de båda gift sig. Karl är nu borta, men Carin och sonen Karl-Vidar bor kvar på gården.

Kvinnans rätt till arbete

- På den tiden ansågs det inte att gifta kvinnor skulle ge sig ut och arbeta. Det var den inställningen, att "du har väl en karl som kan försörja dig", säger Carin.

Men det skulle inte ha varit Carin, om hon hade funnit sig i detta.

- Jag har alltid tyckt, att kvinnor ska ha lika rätt till arbete som män, säger hon bestämt.

Och arbetat har hon gjort genom åren. Under 30 år har hon tjänat familjer i norra Värmland som hemsyster eller hemvårdarinna, som det kom att kallas.

- Men det var nära att jag inte hade blivit antagen, för när jag såg annonsen hade jag en vecka på mig att söka, och doktor Arvidsson vägrade att ge mig friskintyg, eftersom jag hade blodbrist. Men han lovade att ordna saken, och på en vecka hade han höjt mitt blodvärde från 45 till 70. Jag fick äta ett svart pulver, som apotekaren bekymrat skakade på huvudet åt, och jag fick en förfärlig diarré, men blodvärdet steg, och jag fick mitt friskintyg.

Vad denna dunderkur innehöll är okänt, men den medförde i alla fall att Dalby fick en ny hemsyster, som verkligen inte led av blodbrist.

Inga moderniteter

- Det var mycket man fick var med om i arbetet. På den tiden fanns det ju inte så många moderniteter, och man fick ofta hämta vatten ute på gården. Det vanliga var att man kom till familjer där modern var sjuk och fadern var inkallad, för det var ju under kriget jag kom ut i arbetet.

- Då fick man sköta allt från matlagning och städning till barnpassning, kort sagt allt som en husmor och även den inkallade fadern skulle sköta. På många ställen hade de djur som skulle skötas, och på kvällarna satt man ofta och läste läxor med ungarna.

Det ingick alltså i arbetet att man ofta fick ligga borta hos familjerna hela veckorna för den delen också på helgerna, så det egna familjelivet fick komma i andra hand.

- Men min egen Karl var mest inkallad under kriget, så det gick bra ändå, säger Carin.

- Ransoneringen under kriget gjorde det särskilt besvärligt att vara hemsyster då, fortsätter hon. Man skulle ju sköta familjens ekonomi och bokföra varje liten utgift, så det gick ihop.

- En trygghet i jobbet var, att vi hade god kontakt med sjukvårdspersonalen och i vissa fall kunde vi koppla in doktorn direkt.

Den första månadslönen minns Carin - på öret.

- Den var 149,50 kronor år 1944.

Mycket i en hemsysters arbete var tung och besvärligt. Men trots allt var det bättre i början än vad det blev under de sista åren och om man jämför med idag. Det som har försämrat arbetsvillkoren är stressen, som i allt högre grad har växt in i arbetet.

Lärorika år

- Hur det var, så var det lärorika år, tycker Carin. Varje familj löste sina problem på olika sätt och hade vissa knep man fick lära sig.

Och det här med att lära sig har alltid varit viktigt för Carin. Ända sedan skolåren i Medskogen och Järpliden har hon haft läslust, och ett välfyllt bokskåp vittnar om, att den sitter i än. Främmande språk har hon "nosat lite på" och musik intresserar henne så till den grad, att hon lärde sig noter själv genom att skriva av noter till visor. Dragspel och gitarr hanterar hon, och spelar även piano och lite fiol. Ett annat intresse som hon har ägnat mycket tid åt på senare år är släktforskning.

Kommunist

Trots långa arbetsdagar som hemsyster kunde Carin ibland få några minuter över på kvällarna. Aktiv som hon är till sin läggning använde hon dessa minuter till att skriva ner små berättelser i dagboksform. Där finns mycket, som hon hörde de gamla i stugorna berätta.

Genom en impuls - tycks det - blev Carin kommunist. I ett hem där hon arbetade hade husfadern Ny Dag, och den blev Carins enda litteratur under en period. Denna lektyr bidrog i hög grad till hennes ställningstagande. Hon kom med i kommunalpolitiken under en tid, då det var ovanligt med kvinnor där, och genom Svenska Kvinnors Vänsterförbund var hon med och samlade namnunderskifter i den s k Stockholmsapellen.

Nu är hon inte längre politiskt aktiv, men den gamla glöden märks ibland, då hon kommer in på de ämnen hon mest ivrar för - freden, kvinnokampen och den sociala välfärden.

- Någon avveckling av den sociala välfärden vill jag inte ha, säger hon bestämt, eller resolut skulle man kunna säga.

TORLEIF STYFFE