FINNSKOGINGARNA - skickliga "liemän" med tradition

I somras hade folket i södra Värmland tillfälle att lära sig, hur man på finnskogen sedan gamla tider hanterade lie och räfsa, något som gick till på ett lite annorlunda sätt än på slättlandet. Den träning som det gav att hantera lie mellan stenar och buskar i de kuperade finnskogarna gav finnskogingarna ett gott rykte som skickliga "liemän".

Det var slåtterfolk från hela länet som en dag i somras trummats ihop genom tidningsannonser för att slå gräset på Gubbholmen och samtidigt lära ut hur lie och räfsa skulle hanteras. Finnskogen representerades av David Johansson, Karl och Ally Hansson och Erland Eriksson från Södra Finnskoga, som tog med sina kunskaper och redskap och åkte till residensstaden för att lära ut de gamla metoderna.

Speciellt orv

När jag en tid senare besöker David Johansson i hans hem i Skråckarberget, står lien nyslipad vid husknuten, och jag lägger märke till det speciella orvet.

- Den här typen av orv använde de gamla i finnskogen, berättar David och menar att modellen nog kommer från Norge. Den påminner också något om nordsvenska typer av orv.

Det speciella med dessa är, att de har ett armstöd, som man kan men inte behöver utnyttja. Orven var hemgjorda, och David har förstås gjort sitt själv.

- På många bruksenheter här var det för brant och stenigt att slå med slåttermaskin, och när det blev stora områden att slå för hand i den här speciella terrängen, gav det här orvet ett gott stöd. De vanliga krokorven var okända här på skogen, när jag växte upp.

Smalare liar

Dessa orv med stöd användes när man slog såväl gräs som havre och korn.

- Till havre, korn och klövervall använde vi som regel bredare liar, men för att klara av det så kallade finnskägget behövde vi smalare liar med särskilt bra bett. Det var väldigt stor skillnad på hur bra bett olika liar hade.

- Finnskägget växer på mager jord, och helst skulle det slås tidiga morgnar, då daggen ännu låg kvar i gräset eller till och med i regn.

David börjar slå med lien och visar hur han lärde sig slå som pojke, en teknik som sedan gammalt använts av finnarna och deras ättlingar.

- De gamla var särskilt noga med, att man inte fick slå av gräset två gånger, säger han, för några gräsränder fick inte bli kvar. Så visar David hur man efter att ha skurit av gräset måste dra lien tillbaka längs marken för att känna stenar eller andra ojämnheter före nästa drag.

Hackslått

Hackslått kallades det där man inte kom åt att slå med slåttermaskin utan fick gå med lie, och det var det vanliga på finnskogen. Marken var svårbrukad med tuvor och stenar och lämnade inget gratis till sina brukare.

- Det var väl i Medskogen och Järpliden som det fanns större jordlotter, där man brukade maskin.

Bildtext:
Räfsorna på finnskogen var böjda åt två håll.

David fortsätter att slå och lämnar bakom sig en yta, som är så jämnt slagen, som om en gräsklippare gått fram.

- Det ska fräsa, när lien biter, säger han. Hur skickliga finnskogingarna än var med sina liar, så fanns det ändå strån, som de inte kom åt invid stenar och buskar.

- De gamla tillät inte, att något lämnades kvar, utan de tog täljkniven och skar av sådant gräs. Men det var nog också för att det skulle se fint ut, där de hade gått fram. På orven brukade det sitta en sinka en halv meter ovanför lien, och i den kunde man fästa en s k skårbåge som gick ner mot lien. Detta behövdes, då man slog korn och havre, för att det skulle lägga sig fint. Skårbågen var gjord av enträ.

Slipningen viktig

Slipningen var det mycket noga med, så att man fick en egg som bet bra, och att använda ett bryne är också en speciell konst.

- Det kunde bli att man slipade ett par gånger om dagen i slåttern, och sedan fick man använda brynet då och då, berättade David. Vi brukade ta med flera slipade liar, som vi bytte med. Här var det mest älvdalsliar som användes, och det var viktigt att välja en tunn och smidig lie med svikt i, för sådana bet bäst. David ställer undan lien och tar fram en räfsa. Också den är gjord för att passa den speciella terrängen på finnskogen.

- Du ser här, att den är böjd åt två håll för att följa marken. David håller upp och visar. Jodå, räfsan beskriver en svag båge både sedd uppifrån och rakt framifrån.

- Det var mest kvinnorna som skötte räfsorna vid hackslåttern, annars var det slåtterkarlarna själva.

- Under slåttern brukade karlarna ta sig tid att vila en timme på dagen, men kvinnorna hade brått med att räfsa, så de hann inte alltid med att vila så länge. När de höll på att komma på efterkälken, ropade karlarna; "Blir du Lång-Kari?" Det var ett uttryck för att bli efter.

Störar med järntråd

De hässjor som användes var oftast av den typ, som bestod av störar med järntråd. Fyra eller fem trådar var det brukligt att man hade.

Starren som man slog på skogsmyrarna torkade fort. Där kunde man ha tjocka hässjor, och det upphängda gräset kammades med räfsan, så det blev jämnt och svårt för vätan att få fäste. Detta hö hämtades hem på vintern, då det var kälkföre.

Kärvar

Havren och kornet bands i kärvar, och det gick tio kärvar på en snes. Kärvarna skulle sättas upp med en viss lutning för regnets skull.

- När vi bar in gräset använde vi en s k bärsvalk, berättar David. En bärsvalk var en björkvidja som tvinnades för att bli seg, och i dess smala ände gjorde man en ögla. På denna vidja lade man så gräset och band ihop "svalken" som en rem om det och bar hem hela lasset på ryggen och nacken, medan man höll ett stadigt tag i den stump som blev över av vidjan.

Nästa sommar kan det finnas möjlighet att få se en sådan bärsvalk på Tomta hembygdsgård i Skråckarberget, för David har lovat att göra en. Det lär inte finnas så värst många som vet hur man gör.

Torleif Styffe

Bildtext:
David Johansson har själv tillverkat sitt lieorv efter gammal modell som brukades på finnskogen. Det har likheter med orv som användes från Dalarna och norrut.