Källa:

Övriga näringar.

Skogen var redan på 1600-talet en viktig inkomstkälla för befolkningen i norra Värmland. I skogen brändes svedjor, och skogsmarken lämnade bete och vinterfoder för kreaturen, men även virket gav inkomst. Kol levererades till hyttorna i Filipstads bergslag liksom till hamrarna inom området och det närbelägna Råda (Uddeholm). Intressant är att virke redan under detta århundrade exporterades till Norge. *41 Allmogen i Dalby framhöll 1690, att skogen i väster kring Medskogsälven ej kunde utnyttjas, om ej virket fick försäljas till Norge. *42 Som denna handel var förbjuden, *43 förekom ofta klagomål. Timmer som skulle fraktas till Norge beslagtogs (1698), *44 och finnar anklagades (1701) för att de huggit timmer på Dalby skog, vilket de ämnade flotta till Norge. *45

Jakten och fisket voro även viktiga binäringar. På de geometriska kartorna från Fryksdalsområdet står fisket omnämnt för de olika byarna, och enligt domböckerna förekom det tvister om fisket i Klarälven. Särskilt älgjakten lämnade allmogen ett gott tillskott till försörjningen. Detta framgår ej minst av de många klagomålen på finnarnas jakt.

Enligt FURUSKOG (1924 s. 103) kännetecknades järnindustrien under 1600-talet av en nyskapande och segerrik expansion, och det var detta sekel, som gav Värmland dess klassiska näringsgeografiska struktur med gruvor och hyttor i öster och den stora svärmen järnbruk i väster. Inom Fryksdalsdelen och strax söder om Älvdalsområdet *46 växte sådana anläggningar upp. Men långt tidigare började man tillvarataga myrmalm och rostade denna i primitiva ugnar (BROMANDER 1899). Järnet formades till osmundjärn. Enligt domboken från 1631 beskyllde två åbor i Björkenäs åborna i Munkebol, Dalby, att de tagit järnmalm på deras ägor. De anklagade påstodo sig dock ha rätt till detta enligt urminnes hävd. *47 År 1656 lagsöktes Amund Larsson i Transtrand av superintendenten i Karlstad för 900 myrjärn, som han skulle betala för bekommet mjöl, bygg (korn) och havre (BÄCKVALL 1920 s. 5). En mängd slagghögar talar även för att mycket järn framställts (BÄCKVALLs ant.). På flera håll inom området finnas även lämningar efter myrblästrar (BROMANDER 1899). Ett flertal tillverkningsplatser lågo i Klarälvsdalen söder ut från Ambjörby men även uppe i skogen mellan dalen och Värsjön samt söder om Gällsjön (NIHLÉN 1932 s. 65). *48 BÄCKVALL (1920) har beskrivit en blästeranläggning från Södra Branäs i Dalby. Det framställda osmundjärnet bearbetades sedan vid knipphamrarna. En sådan fanns på 1600-talet vid Likån på Transtrands ägor (FURUSKOG aa s. 280, 281). *49

Inom Fryksdalsområdet var det myr- och sjömalmerna, som gåvo upphov till de första bruksanläggningarna, vilka även voro de äldsta i hela Fryksdalen (FURUSKOG aa s. 224). Dessa malmer funnos enligt FURUSKOG relativt rikligt i områdena kring marina gränsen. Den första hammaren anlades vid Åsteby på 1620-talet men nedlades efter några år, då myrmalmen tog slut (1688 års dombok). Bada hammare är den näst äldsta inom Fryksdalsbygden och privilegierades 1649 (BA 1649 regist.), men den nedlades tydligen rätt snart. Den uppbyggdes på nytt på 1690-talet ungefär samtidigt med att Oleby och Torsby hamrar privilegierades (BA 1693 regist., jfr FURUSKOG aa s. 224 ff.).