Källa:

Boskapsskötseln.

De viktigaste källorna vid bedömning av boskapsskötselns betydelse under 1600-talets första årtionden är boskaps- och utsädeslängderna. Dessa längder ha av ett flertal författare tagits upp till kritisk granskning. *23 Man är i allmänhet överens om att längderna öro tillförlitliga och i stort sett ge en riktig bild av rådande förhållanden och ett ganska säkert svar på frågan, vilken boskap som fanns inom ett område, och även kunna någorlunda riktigt ange boskapsstockens storlek. *24 I varje fall torde de ganska säkert återge relationerna mellan olika områdens boskapsstock. HANNERBERG (1948 s. 106), som gjort en ingående analys av boskapslängderna för Närke, har kommit fram till den uppfattningen, att dessa längder äro ett värdefullt källmaterial och utgöra ett bland de främsta och yppersta kulturgeografiska och ekonomiskthistoriska material vi äga.

Även för norra Värmland finnas boskapslängder för åtskilliga år mellan 1621 och 1641. *25 Längderna äro mycket detaljerade och verka vara noggrant förda. De äro undertecknade av sexmännen, vilka med sina namn eller bomärken borgade för längdens riktighet. En del längder ha varje ägare med hans specificerade kreatur för sig, under det att andra äro uppställda i tabellform. Den procentuella sammansättningen av nötkreatursstocken talar för längdernas riktighet. Som skattesatsen var olika för olika djur, kunde man eljest vänta, att en förskjutning till ett större antal djur med lägre skatt ägt rum. Så var skatten på ko dubbelt så stor som för kviga. *26 Antalet kvigor i procent av kor + kvigor var för hela området 29,4 år 1626 och 29,5 år 1640, vilket väl stämmer med förhållandet i de 22 socknar i Närke, som HANNERBERG (1948 s. 47 ff) undersökt, och med förhållandet i Östergötlands bergslag. *27 Antalet kreatur av olika kategorier varierar i de olika byarna år från år , vilket visar, att någon avskrivning från det ena året till det andra ej ägt rum.

Det är dock troligt, att det är minimisiffror på boskapen, som man erhåller. Längdernas egenskap av skattelängder talar för att så torde vara fallet. Dock torde endast i undantagsfall något större antal kreatur undanhållits i längderna. Vid en rannsakning i några områden i Småland för att utröna om några kreatur undanhållits, visade det sig, att underskottet var förvånansvärt litet. (Handlingen funnen av Lagerstedt och uppgiften meddelad av honom). Ett annat förhållande som bidrog till att siffran på redovisade kreatur låg i underkant var, att redovisningen skedde sent på hösten, sedan höstslakten ägt rum och decimerat kreatursbeståndet. Dessutom redovisades inom undersökningsområdet inga ungnöt eller ungdjur över huvud taget, då dessa voro befriade från skatt. HANNERBERG har kunnat göra en beräkning på procenten ungnöt i 13 socknar i Närke och funnit, att de utgjorde 18 procent av hela nötkreatursbeståndet år 1626. *28 Någon sådan beräkning kan ej göras för undersökningsområdet, men det är troligt, att ungnöten även här utgjorde en liknande procent.

Man brukar anse, att de första längderna bäst återge antalet kreatur, då även här skulle gälla regeln, att en skatt är effektivast i början. Så har t.ex. Gerd Enequist utgått från 1641 års längd men jämfört med de tidigare. Hon har höjt uppgifterna i 1641 års längder i de fall de varit lägre än tidigare. *29 Även vid jämförelse mellan boskapslängderna från norra Värmland framgår, att de tidigare ha större antal kreatur. År 1626 funnos i undersökningsområdet redovisade 4 359 nötkreatursenheter (Ne) men 1640 endast 3 047 vilket betyder en minskning på 30 procent. *30 För Ölme i södra Värmlands jordbruksområden, som tagits med som jämförelse för att i någon mån få fram skillnaderna mellan norra Värmland och de för jordbruk mera lämpade bygderna i södra delarna av landskapet, var minskningen betydligt mindre eller 13,4 %. Det kan naturligtvis vara möjligt, att minskningen i boskapslängdernas kreatursantal i stort sett återspeglar en minskning av kreatursstocken och ej enbart beror på bristande redovisning. Jag har ej heller företagit någon höjning av antalet kreatur 1640 i förhållande till tidigare längder. *31 Det visar sig även, att kreatursstocken 1640 hade en rimlig sammansättning. Antalet kor i procent av kor + kvigor överensstämmer t.ex. ganska väl med nuvarande sammansättning. Minskningen var även i stort sett lika för de olika delområdena. *32 Antalet getter och får synas dock ha minskat onormalt mycket från 1626 till 1640 med ej mindre än resp. 39,5 och 54,0 procent. Getter och får voro dock mer oberoende av felslagna skördar än kor, då de under vintern ändå i stor utsträckning utfodrades med insamlat löv. I Ölme hade mellan de båda åren skett en betydande ökning av antalet getter och får.

Ston förekomma knappast i längderna i norra Värmland. Endast 6 ston redovisades 1626 mot 364 hästar. Området överensstämmer härvid med de bergslagssocknar, som HANNERBERG (1948 s. 33) undersökt. *33 På slättbygden i Närke däremot föredrogo ston, vilka där övervägde i hög grad på samma sätt som 1640 i Ölme på Värmlands slättbygd. *34

Antalet hästar var över huvud taget ringa. Endast 0,9 häst kom pr nom. 1626, medan t.ex. Närke hade mellan 1,1 och 1,4 pr samma enhet i de 22 undersökta socknarna (HANNERBERG 1948 s. 34).  

Samma antal som Närke har även Ölme, vilket tyder på en skillnad mellan jordbruksbygderna i södra delen av landskapet och undersökningsområdet i detta avseende. Hästarna utgjorde i norra Värmland endast 12,8 % av samtliga Ne (1640 14,6 %), medan jordbruksområden såsom Seminghundra härad i Uppland hade 39,1 och Falbygden, som dock mer än Seminghundra var beroende av boskapsskötseln, hade mellan 22,2 och 27,5 procent (LAGERSTEDT 1942 s. 26 och LINDGREN 1939 uträknat från tabell s. 51). I de förut nämnda 22 socknarna i Närke var procenttalet 18,7 (HANNERBERG aa s. 74). Ölme närmar sig detta medeltal med 17,5 %. Trots att Falbygden hade så stor procent hästar, fanns det där dessutom drygt 1.000 oxar. Oxar hölls i regel ej i norra Värmland (jfr tabell 13). Stutarna *35 voro dock så mycket vanligare. Räknar man med dessa, var sammanlagda antalet dragdjur ganska stort och utgjorde 13,0 % av samtliga djur (i Ölme 18,8 %). På nom. kom 2,6 dragare mot 7,8 kor + kvigor (1640 var siffrorna 1,9 och 6,7). *36

Tabell 14. Boskapens fördelning på nom. med kreatur av något slag. 1626. (Enl 1626 års boskapslängder. KA.)

I undersökningsområdets kreatursstock dominerade korna, vilka utgjorde ej mindre än 55,1 procent av samtliga Ne. Särskilt stark är denna dominans i den nordligaste delen av Klarälvsdalen, där Dalby hade 58,0 %. I den vidgade bygden i söder hade Ekshärad 52,2 och jordbrukssocknen Ölme 52,4, vilket dock var höga procenttal jämförda med t.ex. Seminghundra med 36,0 procent och närkesocknarna med 38,1. Norra Värmland överensstämmer härvidlag med förhållandena i vissa bygder i Norrland. Westin t.ex. visar för sitt område i Ångermanland, att korna utgjorde ej mindre än omkring 60 procent av hela antalet Ne. Antalet kor per nom. varierar från 5,2 i Ekshärad till 5,9 i Dalby, vilket dock är mindre än i Östergötlands bergslag. (BERGSTEN 1946 s. 63).

Det var naturligt, att i en bygd med svagt jordbruk befolkningen i rätt stor utsträckning fick sätta sin lit till boskapsskötseln. De stora skogsarealerna gåvo bete, och man hade tydligen redan nu börjat utnyttja dem med hjälp av sätrar. *38 Antalet Ne per nom. med kreatur är dock ej så stort, som man skulle väntat. År 1626 kom 10,2 och 1640 8,2 Ne per nom. Dalby och Norra Ny hade de flesta Ne 1626. Antalet Ne är litet, om man jämför med jordbruksområdet Seminghundra (15,7 Ne) men ligger något högre än Nedre Luledalen (6,4 Ne per brukningsdel) samt överensstämmer ganska väl med Värmdö (8,2 Ne). *39 Boskapsskötseln spelade dock säkerligen större roll, än vad som framgår av jämförelsen med antalet Ne, då norra Värmland hade större antal högvärdiga djur eller större procent kor än t.ex. Seminghundra.

Om man antar, att de geometriska kartorna ge en riktig bild av fodertillgången, skulle utfodringen i Fryksdalsbygden vara dålig och avkastningen därför ringa (från Älvdalsbygden finnas inga uppgifter förrän från århundradets slut). Fryksdalsbygden hade endast 1,5 lass hö per Ne mot Nedre Luledalens 2,9 och Seminghundras 2,3. Hedenstierna har för Värmdö kommit till ett medeltal på 1,6 lass per Ne, vilket han finner lågt men ingalunda otroligt, då liknande uppgifter finnas från andra håll (HEDENSTIERNA 1949 s. 214). Denna jämförelse med andra bygder säger dock ej så mycket, då man ej vet, om lasset var av samma storlek i de nämnda områdena. Lövtäkten och lavinsamlingen gav givetvis även ett ej föraktligt tillskott till höskörden. Det är svårt att få en uppfattning om mängden kreatursfoder per Ne, då man ej känner mängden hö per lass och ej heller lövtäktens omfattning.

Vinterfodret kom förutom från ängsmarkerna vid byn från slogmyrar på skogen. Beskrivningarna till 1644 års kartor ha uppgifter om myrhö, vilka visa myrhöets betydelse. Byn Västanvik t.ex. hämtade 10 lass hö från ”myrar uti skogen, som ingen kunde mäta”, medan gärdeslindorna gåvo 16 lass och en ”skogshårdvallsäng” mellan sjön och byn 15 lass. På kartan över Torsby står antecknat, att skogsängar och myrar under goda höår gåvo 16 lass, medan byn från gärdeslindorna fick 12 lass. Önneby skördade 4 lass från myrslogar i skogen
och 12 från gärdeslindorna, Vadje 10 lass från ängar och mossar i skogen och 16 lass övrigt hö samt Rådom 8 lass från skogsmyrar och 27 från ängar och gärdeslindor. Förutom höet betydde halmen och då i synnerhet havrehalmen ett gott tillskott till vinterfodret.  

Tydligt är att säterrörelsen spelade en ej oväsentlig roll för boskapsskötseln i norra Värmland redan under 1600-talet. Särskilt gäller detta - av senare uppgifter att döma - Älvdalsbygden. I detta område kom även fler Ne per nom. med kreatur än i Fryksdalen. Det ligger nära till hands att anta, att det var säterrörelsens större intensitet i det förra området, som förorsakade denna skillnad. I Fryksdalsområdet hade enligt de geometriska kartorna Bada, Svenneby, Prästbol, Persby, Utterby och Önneby sätrar. (Geometrisk jordebok RI LSA). Samtliga dessa byar hade åkrar på sina sätrar, något som ej förekom i Älvdalsbygden, där flertalet byar i Norra Ny hade sätrar vid århundradets slut. *40 I Norra Ny gav sätervallen då ett gott bidrag till vinterfodret. Byar med säter fingo enligt 1697 års kartor omkring 17 % av sitt hö från dessa sätervallar.

Sammanfattningsvis kan framhållas, att boskapsskötseln under 1600-talet spelade en viktig roll för befolkningens utkomst. Antalet Ne per nom. med boskap var 10, vilken siffra är ungefär samma som Närkes 9,7. Jämför man med ett under 1600-talet väl utvecklat jordbruksområde som Seminghundra i Uppland står dock norra Värmland tillbaka, och likaså gäller detta gentemot jordbruksområdet Ölme i södra Värmland. Vid jämförelser med andra områden bör man dock minnas, att procenten kor är större i undersökningsområdet. I detta avseende låg Älvdalsbygden något före, vilket kan förklaras av säterrörelsens större omfattning.