Källa:

Skörden.

Redan har framhållits att norra Värmland var fattigt på spannmål under 1500-talet. Av allt att döma var förhållandet ej mycket bättre under nästa århundrade. Även om man ej får tillmäta allmogens klagomål från denna tid alltför stort bevisvärde, då det hörde till god ton att klaga och svartmåla, äro dessa klagomål så många och samstämmiga, att de torde innehålla en kärna av sanning. *9 Enligt dem rådde ofta svår tid med felslagna skördar. Frosten och i Klarälvsdalen även älvens översvämningar minskade många gånger skörden. *10

Det ställer sig svårt att komma fram till ett exakt mått på skörden. En möjlighet är att från tiondet söka skördens storlek. Vanligen tillmätas tiondelängderna stort värde, och man anser, att de i stort sett redovisa den verkliga skörden (jfr t.ex HUSS 1902 s. 54 ff, FORSSELL 1884 s. 6 ff, SMEDS 1935 s. 76, HANNERBERG 1941 s. 201, LAGERSTEDT 1942 s. 9, LINDGREN 1939 s.10 ff, HELMFRID 1949 s. 167, HEDENSTIERNA 1949 s. 77, 78, och 182). Kritik har dock framförts mot tiondelängdernas användning för detta ändamål (WENNBERG 1947 s. 189 ff) Tiondelängderna för norra Värmland äro detaljerade och noggrant förda. Sexmännen, som skötte om tionderedovisningen, voro från byar i socknarnas olika delar och intyga med sina underskrifter eller bomärken att allt är redovisat. Åtskilliga år är även antalet snesar (skylar) utsatt och resultatet av provtröskningen av en snes angivet ( jfr t.ex. tiondelängderna för Dalby och Norra Ny 1641). Resultatet av provtröskningen förefaller trovärdigt och varierar för olika tiondegivare. Även om man utgår ifrån att tiondet redovisades i underkant och att trots all kontroll en del spannmål kunde undanhållas, torde tiondet dock i stort sett ge en antydan om skördens storlek och något så när ange relationerna mellan undersökningsområdets olika delar.

Tiondet från norra Värmland redovisades under större delen av 1600-talet (med början i 1612 års tiondelängd) förutom i råg i blandkornsmalt och havremjöl. Rågen var aldrig förmald. År 1693 riktades även en förfrågan till rätten angående tiondemalningen och orsaken till denna. Nämnden och häradsborna kunde ej ge närmare besked, än att så skett så långt någon kunde minnas tillbaka. *11 Vid jämförelse mellan provtröskningen och tiondet, redovisat i malt och mjöl, framgår, att skillnaden mellan skörden, uträknad från antalet snes, och från tiondet är ganska ringa. I det senare fallet blir skörden något större. Som det framgår av rättens svar på förfrågan angående tiondemalningen, kom kvarntullen vanligen att avdragas, ”emedan allmogen förmalit mest på egna kvarnar”. Havren förmald till mjöl, blev därför säkerligen något mer i tunnor räknat. Alltför osäkra uppgifter finnas för att man skulle försöka sig på någon reduktion från mjöl till säd. Jag har därför ej tagit någon hänsyn till denna redovisning i malt och mjöl vid försök till beräkningar av skörden, detta så mycket mer som i en sammanställning över Västersysslets tionde 1646 redovisas tiondet från norra Värmland i blandkorn och havre trots att på de olika socknarna tiondet anges i malt och mjöl. Vidare har LAGERSTEDT (1946 s. 5) visat, att vid denna tid beräknades ett spann mjöl från ett spann korn, och skillnaden kunde ej heller vara stor, när det gällde havren. Några uppgifter som visa relationen mellan en tunna havre och havremjöl samt en tunna malt och en tunna blandkorn, har jag ej funnit.

*En skäppa har här räknats som 1/6 tunna. FORNER (1945 s. 94 ff.) menar, att under 1500-talet utgjorde en skäppa 1/6 tunna även i de områden, som sedan hade skäppan lika med ¼ tunna. Från och med 1638 räknades officillt med 5 skäppor per tunna i Västergötland. Ännu 1647 räknades dock en skäppa som 1/6 tunna i Dalsland. I stort sett hade Västergötland och Värmland samma spannmålsmått. Utvecklingen har varit följande. Från och med 1500-talet en skäppa=1/6 tunna. Vid mitten av 1600-talet förstorades den till 1/5 tunna i bl.a. Värmland. Under 1700-talets förra del började bruket av en skäppa=1/4 tunna att sprida sig till Värmland (Jfr även FORSSELL 1872 s.110.)

Tiondelängderna i norra Värmland redovisa endast ringa mängd råg. Detta gäller 1500-talet och 1600-talets första hälft. Medeltalet av tiondet för åren 1580-1589 visar, att endast 0,92 procent av tiondet utgjordes av råg.

Undersökningsområdet liksom Värmland för övrigt överensstämde i detta avseende närmast med norrländska förhållanden. I de delar av mellersta och södra Sverige, som behandlas i FORSELLs arbete Sverige 1571, var rågprocenten stor och t.o.m. över 50% i en del områden. *12 Där spelade under denna tid havren ringa roll (FORSSELL 1883 s. 324 ff. Jfr FORSSELL 1884 s. 176 ff.). *13 Under tiden 1639-1646 utgjorde rågen endast 1,4 % av hela tiondet i tunnor räknat. Under perioden 1580-1589 utgjorde kornet 24,7, blandsäd 13,4 och havren 60,9 procent. Redan då var således havren det dominerande sädesslaget.

* För Fryksdalsområdet medeltal av tiondet för åren 1639, 1640, 1641, 1642 och 1644. Ekshärad 1639, 1640, 1641, 1644 och 1645. Norra Ny 1639, 1640, 1641, 1642, 1644, 1645 och 1646. Dalby 1639, 1640, 1641, 1644, 1645 och 1646.

Rågen odlades huvudsakligen på svedjor. Detta framgår av anteckningar i tiondelängderna för Fryksdalen under några år vid 1600-talets början (1600, 1602, 1604 och 1605). *14 Bråterågen (svedjerågen) finnes angiven efter summan för socknarna. Under dessa år utgjorde tiondet av bråteråg för Fryksände i medeltal 6 skäppor, medan den övriga tionderågen i medeltal var 2,5 skäppor per år. År 1602 fanns endast bråteråg (8 skäppor) upptagen i tiondet. Relationen var ungefär samma för hela Fryksdalen som för Fryksände. Sunne t.ex. hade år 1602 7 tunnor bråteråg mot 2,1 övrig tionderåg. *15 Under de nämnda åren utgjorde rågtiondet endast 2,1 % av hela tiondesumman.

Skulle någon del av rågskörden undanhållits tiondet, borde det varit svedjerågen, som det var svårare att kontrollera än skörden från åkern. Mängden svedjeråg är säkerligen därför ej i överkant i förhållande till rågen från gärdena. SKAPPEL (1904 s. 19) säger även om förhållandena i Norge vid denna tid, att man endast sådde några liter råg till julbröd (”Julekager”), där man ej hade tillgång på svedjor. Först under 1700-talets senare del började man i Norge på en del ställen mera regelbundet och i större utsträckning odla råg på åkrar.

Jämför man med andra områden, framträda även stora skillnader.

WESTIN (1930 s. 19) anger rågskörden för sitt område i Ångermanlands kusttrakter till 10 % av hela skörden men betraktar detta procenttal som lågt. För Yttermalax i Finland utgjorde rågen ej mindre än 40,7-54,2 % av skörden under femårsperioden mellan åren 1586-1730. För Övermalax var procenttalet ungefär detsamma men för Bergö något mindre (SMEDS 1935 s. 78).I Närke var procenten råg 47,7 under åren 1643-44 (HANNERBERG 1941 s. 239). För hela Sverige utgjorde rågen omkring 30% av hela skörden under 1500-talet. (HECKSCHER 1935 s. 121).

Den ringa mängden råg i tiondet borde tyda på att svedjandet ej spelade någon roll i norra Värmland vid denna tid. *16 Möjligheten finnes naturligtvis, att svedjerågen undanhållits från tiondet, men det är knappast troligt. *17 Visserligen voro skogsvidderna mycket vidsträckta, men som redan påpekats var särskilt i Älvdalsområdet bygden ganska koncentrerad. Sexmännen eller prästen skulle ej varit okunniga om att svedjning ägt rum. *18

Det är ju tänkbart, att andra sädesslag än råg kommit från svedjor och att dessa således använts utan att det kom till synes i storleken av rågtiondet. Intet talar dock för att så varit fallet. WESTIN har visserligen för sitt område påträffat namnet kornsvedjor men framhåller, att odling av korn på svedjor varit undantag och av ringa betydelse (WESTIN aa s.30). Enligt en uppgift i Noraskog (1–3 s. 335) skulle även havre odlats på svedjor i Grythytte socken 1881, men detta var tydligen något enstaka fall. Även SKAPPEL (1904 s. 49 ff) nämner om odling av havre på svedjor i Norge, men att denna havreodling sällan lyckades. Förutom korn skulle enligt samme förf. även odlats rovor, lin och hampa på svedjor. Som stöd för antagandet, att endast råg odlats på svedjor, kan framhållas en anteckning i 1755 års gränskarta mellan Sverige och Norge: ”Råg bruka de allenast på swedieland, men åkren besås med korn, blandkorn och hwithafra” (1755 åhrs Gräntse Charta emillan Swerige och Norrige. RA). *19

Ofta redovisas rågen i tiondelängderna ej för varje by utan gemensamt för hela socknen. Orsaken därtill anges i 1618 års tiondelängd (Värml. handl. 1618 n:r 6) för Fryksdals härad vara den, att åborna lämnade så ringa mängd råg till ”kyrkoherberget”, att den inte kunde mätas, förrän alla levererat. Då tog prästen sin tredjedel, och sedan skrevs summan för varje socken.

Först efter 1650 utgör rågen någon nämnvärd del av tiondet. Huvudparten av denna råg kom då från finnbygden. Finnarna lämnade de första åren endast råg i tiondet, vilket ju var att vänta, då svedjorna åtminstone till en början utgjorde finnens enda åker. År 1655 t.ex. kom i tiondet för Dalby omkring 17 tunnor råg från finnbygden, men endast 3 från svenskbygden. Även om större delen av tionderågen kom från finnarna, märker man dock en ökning inom den gamla bygden. Det ser ut, som om de inflyttade finnarna med sitt ivriga svedjande kommit svenskbygdens befolkning att återupptaga det gamla svedjebruket, vilket av allt att döma varit mindre vanligt. *20 SKAPPEL (aa s.49) har kommit till samma uppfattning om svedjeförhållandena i Norge. *21 Det ringa svedjandet är emellertid ej något enastående för norra Värmland under denna tid. I nedre Luledalen t.ex. redovisas under 1600-talet blott ringa mängd råg, och svedjor förekommo sparsamt (ENEQUIST 1937 s. 111).

Huvudsakligen odlades havre och blandkorn (korn och havre). LAGERSTEDT (1946 s. 11) har visat, att västra Sverige utgjorde ett havreområde. Han menar, att rågen gav låg avkastning på de ofta dåligt dränerade åkrarna. Intressant är hans påpekande, att havren förutom till gröt och kreatursfoder även användes till bröd. *22 Under 1500-talet odlades emellertid i undersökningsområdet även rätt mycket korn. För t.ex. 1554 redovisas endast korn i tiondet. I tiondelängderna för Fryksdalsområdet för åren 1568, 1580, 1582-1589, 1601 och 1605 redovisas även små mängder vete. Procenten vete var dock betydligt mindre än för Sverige i övrigt under denna tid (jfr HECKSCHER 1935 s. 20 och 121). 

Om man från tiondet söker räkna ut skörden, kommer man till mycket låga siffror. Ett medeltal av skörden på 1640-talet ger sammanlagt 3 812 tunnor reducerat rågvärde (jfr not under tabell 11) eller 131,7 tunnor per 100 inv. Utan reducering till rågvärdet utgjorde skörden 6.219 tunnor, varav 83,9 procent var havre (havremjöl).

Av denna oreducerade skörd kom 215 tunnor per 100 inv. Detta betyder, att i förra fallet kom ej ens 1,5 tunna per individ och i det senare något över två tunnor. Att detta var en ringa skörd förstår man, om man tar i betraktande, att enligt utspisningsstaterna vid kronans slott och gårdar år 1573 var konsumtionen per person 660,9 kg. spannmål, vilket motsvarar omkring 7 tunnor (HECKSCHER 1935 s. 94 och bil. III s. 8 och 13) I norra Värmland kom knappast mer per familj, om man tar hänsyn till rågvärdet. Ändå är att märka, att långt ifrån hela skörden står till hela befolkningens förfogande för konsumtion. Utsäde och tionde bortgå nämligen från de i tabellerna angivna summorna. Möjligt är dock att tiondet byttes bort och hela skörden fick stanna inom området. Även om man, som FORSSELL (1938 s. 298) påpekat, ej får tillämpa uppgifterna i utspisningslängderna för kronans slott och gårdar på landet i övrigt, förstår man dock, att det måste varit ont om spannmål och att området knappast var självförsörjande. Som jämförelse kan nämnas, att i Värmlands län utgjorde skörden i årligt medeltal 1539-1576 182 tunnor rågvärde per 100 invånare(FORSSELL 1884 s. 198) och att för landet i dess helhet kom 1539-1576 2,24 tunnor rågvärde (3,3 hl.) per invånare (FORSSELL aa s. 198. Jfr även ENEQUIST 1935 s.150). Skörden och därmed levnadsstandarden anses varit högre på 1500-talet , varför man kanske ej direkt kan jämföra dessa siffror (jfr HECKSCHER 1936 s. 420 ff). Allt talar för att bristen på spannmål måste ha varit ganska kännbar i norra Värmland vid denna tid på 1600-talet.

Även när det gäller skörden, tycks det framgå, att Fryksdalsområdet hade det sämst ställt. Skörden utgjorde här endast omkring 1 tunna rågvärde per individ. Bygden hade tydligen ännu ej kunnat repa sig efter de svåra åren vid århundradets början.