Källa:

Folkmängden under 1600-talets förra del.

Det är säkerligen omöjligt att med hjälp av det tillgängliga kamerala materialet göra några tillförlitliga beräkningar av folkmängden under 1500- och 1600-talen. Det kan endast bli tal om en uppskattning och endast röra sig om mycket ungefärliga siffror.

Ett flertal forskare ha behandlat källmaterialet för beräkning av folkmängden före tabellverkets tid. Senast har HEDENSTIERNA (1949 s. 81 ff.) gjort en översikt och ingående analys av detta material. Han påpekar där bl.a., att jordeböcker och tiondelängder äro minst lämpade som utgångspunkt för en folkmängdsberäkning, då dessa längder först och främst avsågo att redovisa nyttigheter och äro ”bundna till jorden”. Det vanligaste underlaget för beräkningar av folkmängden har varit Älvsborgs lösen och mantalslängdrna. Nedan har gjorts ett sammandrag av Älvsborgs lösen samt hjonelagslängderna 1610. *26 Det framgår emellertid vid ett studium av Älvsborgs lösens längder, att de olika kategorierna utom hjonelag variera mycket. Några uppgifter på söner och döttrar stå ej heller att erhålla i dessa längder. Man borde därför kunna få lika säkert eller säkrare resultat med enbart hjonelagen som utgångspunkt. Det gäller då att söka få så säkra siffror som möjligt på antalet hjonelag. I tabell 5 har använts Älvsborgs lösens uppgifter på hjonelag för 1613, vartill ha lagts de ensamstående (änklingar och änkor), som ha drängar eller pigor och således ha hushåll och antagligen gård. I likhet med SUNDQUIST (1938 s.129) har jag nedan räknat med minst 7 medlemmar per familj eller hushåll. För norra Värmland erhålles då en folkmängd på 2128 år 1613 och 2895 år 1640. De på detta sätt erhållna folkmängdsuppgifterna kallar SUNDQUIST ”sannolikt minimum”. Han har under sitt arbete med Älvsborgs lösen kommit till den uppfattningen, att dessa folkmängdssiffror äro för låga. För Värmlands del anser han sig kunna räkna med ett tillskott på 20 procent av antalet hushåll och med 5 personer per hushåll av dessa. Han kallar den summa på hela folkmängden, som han då erhåller för ”sannolikt ungefärligt maximum”. Detta ungefärliga maximum skulle för undersökningsområdet innebära en folkmängd på 2432 år 1613 och 3310 år 1640. För norra Värmland förefaller den angivna procenten dock väl hög. *27 I synnerhet gäller detta för 1640. Men enbart sannolikt minimum för 1613 innebär för övrigt, att uppgifterna i Älvsborgs lösen måste ökas med ej mindre än 137 %, vilket synes vara en hög siffra. Så många icke redovisade familjemedlemmar utan vare sig skatt, boskap eller utsäde kunna knappast ha funnits. Man skulle kanske våga uppskatta folkmängden till omkring 3000 personer. *28 I varje fall borde man kunna räkna med att relationerna mellan de olika delområdena äro ganska riktiga.

Slående är den stora skillnad, som ännu 1640 existerade i befolkningshänseende mellan Fryksdalsbygden och Älvdalsbygden. Om man godtar relationerna i tabell 5 på följande sida, finner man, att Fryksdalsbygden knappast hade fler innevånare än Dalby eller Norra Ny. Vid tiden för befolkningsmaximum under 1800-talets senare del däremot var befolkningsstocken i det förstnämnda området 4,7 gånger så stor som i Dalby och 5,7 gånger så stor som i Norra Ny. I Fryksdalsbygden liksom i Älvdalsbygden hade då moränområdena koloniserats och ägde en betydande befolkning. Befolkningssiffrorna voro för Fryksdalsbygden 17088 och 18328 i Älvdalsområdet. Dessa siffror visa den snabba utveckling, som bygden kom att undergå.

Anledningarna till att bygden kring Frykens nordända, som man tycker borde haft ett gynnsamt läge och goda förutsättningar för bebyggelse, ännu omkring 1640 hade en så ringa befolkning, äro flera. En viktig orsak har redan påpekats, nämligen att lersedimenten i Fryksdalsbygden med den tidens redskap och dräneringsmöjligheter ej inbjödo till uppodling på samma sätt som de lättodlade sandsedimenten i Klarälvsdalen. Dessutom hade områdena i väster och kring Frykensjöarna varit betydligt mer utsatta för fiendehärjningar. De många anteckningarna om brända gårdar tala för detta förhållande. Klarälvsdalen hade i detta avseende rett sig betydligt bättre. Här var procenten av ”husarme och oförmögne” jämförelsevis ringa.