Källa:
Byarna under 1600-talets första årtionden.
Har det kamerala materialet för norra Värmland varit torftigt eller obefintligt under 1500-talet, är det så mycket rikare från nästa århundrade och då särskilt från århundradets första hälft. Förutom tiondelängderna , vilka nu äro mycket utförliga med antalet tiondegivare utsatta, ha här använts hjonelängder (1610 och 1611), Älvsborgs lösen (1613, 1615, 1616, 1617 och 1619) samt boskaps-och utsädeslängder för åren 1626-1641. *14 För tiden omkring 1640 ha källorna främst varit Specifikation på hemman och mantal 1640-1641 jämte mantals- och tiondelängder kring dessa år.
Det är ej endast av hänsyn till materialets riklighet, som jag valt att skildra bygden under 1600-talets första årtionden, utan även därför, att det är av värde att få en bild av den gamla bygden vid tiden för den finska kolonisationen. Jag har satt 1640 som slutår för denna skildring. Då hade inflyttningen redan börjat, även om den ej kommit till synes i några skattelängder.
Den starka ökningen av antalet byar och åbor fortsatte även under 1600-talets första decennium. Under denna tid infördes i jordeboken Edet, Skalleby, Killingerud och Bergsby i Fryksdalsområdet, Nästorp, Edebäck och Lindås i Ekshärad samt Uppgården i Dalby, den senare dock strax efter 1610. *15 I motsats till vad tidigare varit fallet kom nu den största ökningen på områdets södra delar, som således fingo en tätare bebyggelse. På 1620- och 1630-talen redovisar jordeboken åter nybyggen, snart skattlagda till hemman. Dessa voro Vadjetorp och Åshagen i Fryksdalen, Hälle och Basterudstorp i Ekshärad och Ljusnästorp i Norra Ny. Egendomligt nog finnas ej alla byar från 1500-talet med i skattlängderna omkring 1640. Försvunna äro Baggerud, Brönäs, Fläskremmen och Vingäng i Dalby samt Speckebol i Norra Ny. Om den senare meddelar 1639 års jordebok, att den är skövlad och avhyst sedan många år, emedan älven utskurit och förstört ägorna. De övriga brukades troligen av bönderna i andra byar. *16
Som av kartan [ovan] framgår hade bygden i stort sett samma utsträckning som närmare ett och ett halvt århundrade tidigare. I Ljusnans-Mangslidsälvens dalgång hade en förskjutning ägt rum till nordsidan av Övre Brocken. Byn Åshagens tillkomst betydde en utvidgning av bygden åt söder. En avsevärd förtätning inom den gamla bygdens ram hade emellertid skett under denna tid. Därom vittnar icke blott antalet nyupptagna torp utan också det ökade antalet åbor i de gamla byarna. Ökningen av antalet byar utgjorde 1503-1640 57 stycken, därav 14 i Fryksdalsområdet. *17 Av dessa 14 byar finna vi hälften i Ljusnans dalgång mellan Övre Fryken och Hänsjön, som under denna tid således var föremål för en betydande kolonisation.
Samtidigt som nya byar kommo till, ökade även antalet åbor betydligt. År 1615 funnos 335 åbor och omkring 1640 var antalet 388. Jag har här vågat sätta tiondegivare och hjonelag liksom kreatursägare lika med åbo eller gård. Kartan över bebyggelsen omkring 1640 [ovan] är även uppgjord på denna grundval. Vid upprättandet av denna karta har jag varit helt hänvisad till det kamerala materialet, då kartorna i den geometriska jordeboken över byarna i Fryksdalsbygden ej ha några upplysningar om antalet gårdar. WENNBERG (1947 s. 24) har för sitt område icke ansett t.ex. tiondelängderna användbara för att bestämma antalet gårdar på hemman. Han menar, att även när namn på tiondegivare äro utsatta, finnes ej något som borgar för att ej flera sammanbott på en gård. I Fryksdalsbygden liksom i västra Värmland var tydligen detta förhållande vid t.ex. 1600-talets början ej ovanligt, beroende på att många gårdar nedbränts i samband med de svåra fiendehärjningar, som bygden här varit utsatt för. Enligt Älvsborgs lösen 1613 fanns i Fryksdalsbygden ej mindre än 7 gårdar med mer än ett hjonelag (ända till fyra hjonelag per gård). Att 1615 sätta tiondegivare lika med gårdar i denna del av undersökningsområdet stämmer nog ej. Omkring 1640 var av längderna att döma förhållandena förändrade. Vid denna tid finns även möjlighet att få en någorlunda god uppfattning om antalet åbor genom jämförelse med olika längder. Ytterst värdefull är i det sammanhanget specifikation på hemman och mantal 1640 och 1641. *18 I denna finns angivet hemmanstalet och namnet på ägaren eller brukaren. Summan av de olika delarnas storlek stämmer med hemmanens storlek. *19 Endast i ett par fall anges mer än en nominatus per hemmansdel. Jämför man nu med övriga längder från samma och närliggande år, finner man en markant överensstämmelse. Den skillnad, som framträder, visar märkligt nog ett mindre antal nominati än specifikationens antal hemmansdelar. Detta förhållande, att det finns mindre antal nominati än antal hemmansdelar, borde tala för att en åbo kunde bruka mer än en hemmansdel. I varje fall tyder det på att samboende ej var vanligt. *20 Det brukar framhållas, att hemmansklyvningar ej voro vanliga vid denna tid (NYBERG 1931 s. 64), varför antalet gårdar skulle vara mindre än antalet hjonelag, då flera familjer tvingats att bo på samma gård. Här var dock hemmansdelarnas antal större än hjonelagens. *21 Felprocenten blir ringa, om man sätter det genom jämförelse mellan olika längder erhållna antalet nominati lika med antalet åbor och även med antalet gårdar inom de olika byarna.
Även om man skulle räkna med möjligheten, att flera tiondegivare eller hjonelag i några fall kunde bo på samma gård, kan det vara av intresse att söka få en uppfattning om byarnas storlek. De största byarna i Fryksdalsområdet år 1640 (Bada med 6 åbor, Vadje, Östmark och Överbyn med vardera 5) lågo i bygdens utkanter.
Norra och Mellersta Skoga i Ekshärad redovisas som en by med 9 åbor. Den hade 1615 endast 5, varför den måste ha utvecklats hastigt efter denna tid. Denna by är visserligen belägen utanför själva Klarälvsdalen men likväl på sandiga och lättarbetade sediment. I samma socken hade Ämtbjörk 9 åbor, Östra Tönnet och Byn 8, Näs 7 samt S. Skoga, Råda och Västra Tönnet 6. Dessutom hade 4 byar 5 åbor vardera. I Norra Ny var Månäs störst med 8, Ambjörby, Björkenäs och Ljusnäs 7, Kårebol hade 6 och tre byar hade vardera 5 åbor. I Dalby däremot fanns det endast en by (Möre) med 6 åbor och med tre med 5. Flertalet av de större byarna lågo således i Älvdalsområdets södra del.
Även om det fanns några större byar i norra Värmland omkring 1640, voro dock byarna i genomsnitt ganska små. De motsvarade närmast det medeltal av 3-4 gårdar som FRÖDIN (1933 s. 80) och ERIXON (1932 s.193) angivit för byar i Mellansverige på 1500-talet. För Fryksdalsområdet var siffran t.o.m. lägre (blott 2,5). Några egentliga storbyar *22 som i Dalarna, Hälsingland, Västerbotten och Norrbotten funnos ej i norra Värmland vid denna tid. *23
Av kartorna i geometriska jordeboken från 1644 kan man få en viss uppfattning om byarnas läge och utseende i Fryksdalsområdet. *24 Tyvärr är på dessa kartor - med ett undantag - endast ett gårdstecken utsatt, vilket tydligen visar byns läge i förhållande till odlingarna. Kartorna här skilja sig i detta avseende från liknande kartor för andra områden (jfr t.ex. HEDENSTIERNA 1949 s. 49). Man kan således ej med ledning av kartorna studera byformerna och byns organisation. Den enda by som har flera gårdstecken (tre stycken) utsatta är Västanvik. På denna karta ligga gårdstecknen långt från varandra, och byn hade tydligen en spridd bebyggelse. Man kan dock ej härav dra den slutsatsen, att en spridd bebyggelse skulle vara vanlig under denna tid. Att döma av senare kartor synes bebyggelsen i stället varit rätt koncentrerad i många byar.
Vanligen omgavs inägojorden av en bygärdesgård. Innanför denna funnos både odlingar och bytomter. Några byar hade ingärdade ängar utanför den egentliga byn, t.ex. Bada m.fl. Bada hade mellan bygärdesgården och Fryken norr om älvmynningen ”slog och mulbete”. En del byar hade gårdstomterna utanför bygärdesgården. Så var förhållandet i Bada, Persby, Önneby, Önnerud, Åshagen, Svenneby, Överbyn och Åsteby. Ofta var det i en inbuktning från utmarken, som gårdstomterna lågo. Svenneby t.ex. hade skog och ängsmark mellan bygärdesgården och sjön, men på andra sidan odlingarna låg byn i en inbuktning av gärdesgården. Möjligen berodde detta på att man hade mindre besvär med kreaturen, när man förde dem till och från betet. Några fägator fram till byplatsen behövdes då ej. Sådana finnas ej angivna på kartorna. Ibland äro vägar utsatta såsom för Torsby, Sörmark och Mellmark, men de äro utfartsvägar och genomfartsvägar. De användes naturligtvis även för att föra kreaturen till betet.
Några byar hade byägorna uppdelade med gärdesgårdar. Det kunde ligga nära till hands att antaga, att varje sådan del ägdes av en åbo i byn. Svenneby hade på så sätt byn indelad i 8 delar, men av de samtida skattelängderna att döma hade byn endast 4 åbor. Sörmark hade på samma sätt bymarken delad i sju delar, och ej heller här ange längderna mer än 4 åbor. Endast i några fall stämmer antalet ingärdade delar av byn med det sannolika antalet åbor.
Byarna i Norra Ny hade vid århundradets slut (enligt 1697 års geometriska kartor) den odlade jorden samlad. Åkerlindorna voro vända mot älven, och det var den norra delen av ”näsen”, som var åker, medan den lägre södra delen upptogs av äng, på vilken lador ofta äro utsatta. Gårdarna lågo vanligen ej tillsammans utan en del kunde ligga mellan älven och åkrarna och en del mellan åkrarna och dalsidan. Den förstnämnda bebyggelsen är vanligen försvunnen, då älven bröt och tvingade åborna att flytta längre in på näset eller till dalsidans fot.
Som skildringen av byarna visar, var det endast sedimentområdena i landskapets lägre delar, som ägde bebyggelse vid tiden för finnarnas invandring. De vidsträckta moränområdena ovanför marina gränsen voro ödemarker. Delvis utnyttjades dessa redan nu med tillhjälp av sätrar, *25 varför en zon på omkring en till bortemot två mil från bygden - i öster hela området mellan Klarälven och Dalarnas gräns - utgjorde den gamla bygdens ekonomiska underlag. Utanför denna zon i väster sträckte sig ödemarker från områdets sydgräns till norra Värmlands nordligaste del, vilka helt saknade odlingar. Där fanns således gott om utrymme för invandrande finnar och även lämplig mark för bedrivande av deras viktigaste näringsgren, svedjebruket.
