ÅRET VAR 1928

All vår början bliver svår, heter det i den gamla barnramsan. Så tycks det också ha varit för vår hembygdsförening som nu fyller sjuttio år.

SJUTTIO ÅR

När vägen söderifrån glidit förbi Strandås, ett kronohemman en gång i tiden, sträcker den på sig i en raksträcka och känner sig en liten stund som den riksväg den faktiskt är, innan den når fram till handelsman Gustav i Ransby. Här viker Gammelvägen av ner mot älven till och smyger sig i en båge upp mot Munkheden, innan den åter blir underlag för riksväg 62 och kan stoltsera med att vara Sveriges äldsta i bruk varande landsväg.

Sextiotvåan fortsätter emellertid rakt förbi affären. När den äntligen kan skaka av sig lägsta hastighetsbegränsningen, bjuder den resenären på en lång sugande uppförsbacke. Innan man hunnit få upp farten möter man skogen. Men på vänstersidan står träden glest. Här skymtar resenären mellan tallstammarna en mängd gammaldags stugor bakom en gärdsgård och lättar spontant på gasen.

Är det sommar står grindarna öppna med fladdrande flaggor, folk strövar kring mellan husen eller sitter vid en kopp kaffe runt kvarnhjulsborden av sten. Några vandrar bort över en märklig hängbro till andra stugor, varav en lång timmerbyggnad lyser med nybyggets fräschör. Är det vinter ligger snön stilla och orörd runt igenbommade, mörka härbren, uthus och mangårdsbyggnad bakom stängda grindar. Det är året runt en vacker och nästan fridfull syn, men också spännande. Den väcker nyfikenhet och undran.

Resenären hinner knappt lägga märke till vägskylten på den högra vägkanten. Det står "hembygdsgård" på den. Ett sådant sagolikt läge för en hembygdsgård, tänker man medan färden fortsätter upp mot hedarna. Och så lämpligt alldeles invid vägen, tillägger man. Färdas man utmed sextiotvåan, ser man gården där den ligger inbjudande och lockande. Att gården inte är lika gammal som dess hus, kan man förstå. En bondgård byggdes inte inne i skogen. Men att de krafter som skapat gården, tagit vara på hus och föremål och samlat dem här i skogsdungen har den vördnadsfulla åldern av sjuttio år är sannerligen värt respekt.

Det är om de sjuttio åren den här lilla skriften vill berätta. Bakom de grå, gamla byggnaderna och deras innehåll ligger en historia där medgång och motgång, glädje och bekymmer, djärvhet och tvekan varvas. Men glädjen dominerar likväl - törhända med en strimma av stolthet. Lars Elam, Elise Lindow-Agnarsson och Torleif Styffe har - på föreningsordföranden Åke Westergrens uppdrag och med hans hjälp - varit skrivarna med Elam som huvudansvarig. Det har varit en särdeles givande uppgift.

Panoramabilden över gården är ritad av Gunnar Svensson. Övriga bilder är hämtade ur hembygdsföreningens fotoalbum.

Dalby hembygdsförening 1998.

Startmannen

Han "älskade livet,… älskade arbete och verksamhet, att vara upptagen av mångahanda", men han var "knappast originellt skapande", skulle man sedermera berätta om honom i stiftets herdaminnen. *1 Bland allt det mångahanda vid sidan av kyrkoherdetjänsten här i Dalby fanns hans intresse för hembygdsrörelsen. Hans namn var Alf Norbäck. *2

Sannolikt aktualiserades tanken på en hembygdsgård i socknen redan 1927 med Norbäck som en av ivrarna. Man hade Skansen som förebild, kan vi tänka.

Hazelius' Skansen, som nästan hade ett halvsekel bakom sig, var väl känt. Redan strax före sekelskiftet hade kollegan till Norbäck, dåvarande vicepastorn i Södra Finnskoga och sedermera domprosten och lokalhistorikern C V Bromander, skickat ett helt hästlass med saker från Finnskogen till Stockholm. Tanken på en hembygdsförening var alltså inte särdeles originell i Värmland. Det fanns redan femton föreningar, sex av dem med präster som ledare. Alla dessa föreningar, utom Nordmarkens, hade sett dagens ljus under tjugotalet liksom Värmlands hembygdsförbund, Värmländska ungdomsringen för bygdekultur samt länsdistriktet av Jordbruksungdomens förbund, JUF. Grannsocknarna Ekshärad, Fryksände, Lekvattnet och Vitsand-Nyskoga hade föreningar sedan 1922-1923.

Hemvävt låg så att säga i tiden. Radiosändaren i Motala, som sades vara världens starkaste, togs i bruk 1927. En önskemålsundersökning i juni det året visade att svenskarna helst ville ha folkvisor, allmogemusik och dragspel som radioprogram. Först därefter kom sketcher, föredrag och militärmusik, medan jazz och opera kom långt ner på önskelistan.

Det var för övrigt en tid när folkrörelser i olika former blomstrade friskt i övre Klarälvdalen. Frälsningsarmén hade sina välbesökta fester på Klippan i Sysslebäck, medan pingströrelsen och baptismen förde en mer blygsam tillvaro. Störst bland frikyrkorna var emellertid missionsförbundet, som fått en egen församling i socknen redan 1902, och som det nu aktuella året fick sitt fjärde missionshus klart efter nio års byggtid. Det låg på Brattmon. Men en långt mera mäktig gudstjänstlokal skulle stå färdig och invigas det året!

Nykterhetsloger hade funnits i snart sagt varje by sedan åren kring sekelskiftet och lockade med sina fester inte minst ungdomen. Arbetarrörelsen var år 1927 relativt ung och oorganiserad i bygden med arbetarkommuner och fackföreningar som bara hade några år på nacken. Men idrottsrörelsen, där skidor och fotboll helt dominerade, organiserades i föreningar först under trettiotalet. Kooperationen, slutligen, var som folkrörelse starkast just åren kring 1930. De olika byarnas föreningar hade 1927 gått samman i Klarälvdalens Kooperativa Handelsförening. Några år senare redovisades att kooperationen hade sju affärer i socknen. Dessutom fanns tretton privata. *3

Nog hade en nymornad liten hembygdsförening konkurrens om sockenbornas intresse.

Det var, enligt Finnbygdens julnummer 1928, Dalby föreläsningsanstalt som tog initiativet till att hembygdsföreningen verkligen bildades. Vid ett möte i Branäs ordenshus, vars rymliga lokal var till trängsel fylld, utsågs en interimstyrelse på fjorton man. Men först hade mötesprogrammet bjudit på tal, flera musikstycken och diktläsning. Dagen för mötet sägs ha varit 15 september. *4

Interimstyrelsens första möte, där Norbäck utsågs till ordförande, ger föreningens första protokoll. Till Värmlands museum rapporterades de första åren, att föreningen bildats redan 1927. Föreningens födelsestund är sålunda lite osäker, men det enda datum som redovisats har fått bli det officiella.

Nästa gång träffades interimstyrelsen i januari 1929 och i februari det året kom det allmänna möte, där förslaget till stadga spikades. Det första formella årsmötet enligt stadgan kom i juni året därpå. Då väljs äntligen en styrelse.

Även om sammanträden och protokoll är fåtaliga dessa första år tycks viss verksamhet likväl ha förekommit. Till länsmuseets årsbok rapporteras för 1928 en fest, två föreläsningar och en konsert med självaste professorn Lars Zetterqvist från Arvika. Den gav förresten föreningens första inkomst med 24 kronor och 22 öre. I första rapporten meddelas också att man samlat in cirka 100 föremål. Den verksamheten har i vår tid stannat av.

Mångahanda hinder

Vad var det som gjorde att vår förening tog så god tid på sig att komma igång på allvar? Svaret kan vi, sjuttio år efteråt, bara gissa oss till.

Kanske ordförandens sysslande med "mångahanda" var orsaken? Norbäck kände stort "ansvar för de nödställda och vilsekomna i samhället", berättar herdaminnet. Detta drev honom till Stockholm och arbete inom stadsmissionen. Ett första arbetspass gjorde han där under 1931 och 1932. Under den tiden saknas mötesprotokoll i hembygdsföreningens bok.

Året 1928 var dessutom en händelserik tid i Dalby socken. Den segslitna drömmen om järnväg aktualiserades på nytt i början av året genom två konkurrerande förslag: ett från Edebäck till Slättne och ett från Råda till Sundhultsmon. Länsstyrelsen manade förgäves om samordning. Hur många järnvägsprojekt bygdens folk har mött går knappast att räkna. Slutresultatet blev likväl noll. *5 De gula postbussarna hade däremot rullat genom dalen sedan några år med postkontor i Likenäs, Dalby och Sysslebäck. Men ångbåtstrafiken på älven höll på att tyna bort.

I april 1928 krävde Dalbys skogsarbetare storstrejk om riksdagen verkligen införde lagar mot strejkvapnet. I maj kom en särdeles kraftig vårflod i Klarälven, och en stor isdamm bildades som svepte bort Näckåbron och bröt telefonförbindelserna. I samma månad begärde församlingen att få bygga en ny prästgård och sälja den gamla i Ransby.

På hösten kom det beryktade "kosackvalet" till riksdagen, då människor skrämdes med ett sovjetliv om vänstern vann. Per Albin Hansson valtalade i Sysslebäck och Norbäcks röde kollega Harald Hallén i Arvika talade i Transtrand.

Och i oktober kom invigningen av Dalbys nya kyrka med biskopen J A Eklund i spetsen. Då framfördes också en kantat, skriven av biskopen och tonsatt av Transtrandsläraren Ivan Ekblom med solon sjungna av folkskoleinspektören Larsson samt kyrkoherdarna Krook i Ekshärad och vår egen Norbäck. *6 

Detta händelserika år blev ännu en gudstjänstlokal klar efter nio års byggtid. Det var missionshuset på Brattmon.

Hemma i prästgården hade Norbäck två små döttrar som förmodligen pockade på pappas uppmärksamhet lite grann. Och när han fick stunder över, satt han och författade en uppsats med överskriften "Ur Dalby kyrkokrönika" som en presentation av kyrkobygget. Den skulle småningom komma in i stiftets julbok 1929. Han hade verkligen mödat sig, studerat gamla protokoll och botaniserat i Lars Bäckvalls omfattande anteckningar ur allehanda arkiv. Bäckvalls anteckningar skulle senare doneras till Nordiska museet i form av 59 volymer. Ett urval gav hembygdsföreningen ut 1978 i samband med jubileet av sin femtioåriga tillvaro.

Norbäck berättar bland annat om den okända kvinna i grå medeltid, som enligt sägnen skänkt kyrkoskogen. Inte ens Bäckvall hade lyckats finna något dokument därom. Att sägnen också berättar att kvinnans gåva var en botgöring för hennes oregerliga beteende under en gudstjänst, nämner dock Norbäck inte. Däremot har han med historien om den "byggmästare" som vid mitten av artonhundratalet förstörde dels den gamla kyrkans ursprungliga utformning och väggmålningar, dels den rikaste kyrkokassan i stiftet. *7

Nere i Likenäs fanns en annan skrivare - eller snarare blivande sådan. Han skulle debutera först elva år senare med sin första finnskogsroman och sedan fortsätta med flera som alla blev storsäljare. Men ingen - inte ens den egna familjen - visste vem denne författare vid namn Jol Strand var. Uddeholmsbolagets revirförvaltare Hjalmar Ljunggren på Likanå var däremot välkänd. Det skulle dröja många år innan man fick veta att de båda var en och samma person. *8

Mångsysslaren Norbäck hade uppenbarligen mycket att ta itu med den här tiden. Dessutom följde han säkerligen - som flertalet svenskar - den olyckliga färden, som Nobiles luftskepp "Italia" gjorde mot Nordpolen, och de omfattande, delvis tragiska försöken att rädda polarfararna. Att Sovjetryssland fick sin första femårsplan och sparkade ut Trotskij gick kanske Norbäck mer spårlöst förbi, liksom sommarolympiaden i Amsterdam och debatten om Josephine Bakers "kulturfara". I Värmlands Folkblad kallas hon "Fresterskan från tropikerna" den 24 juli.

Folkmängden i Dalby församling minskade under det här året med fyra personer till 3 757 med 34 begravningar och 16 kyrkliga vigslar. Det gav knappast vår präst bekymmer. Däremot kunde årsstatistikens 13 barn utanför äktenskap möjligen göra det, men Norbäck tillägger att åtta av dem faktiskt är trolovningsbarn.

Målen

Vid interimstyrelsens andra sammanträde i januari 1929 har den utsedda redaktionskommittén ett stadgeförslag klart. Sannolikt har man haft tillgång till andra föreningars stadgor. Värmlands hembygdsförbund var däremot knappast till stor hjälp. I januari 1928 hade man i Värmlands Folkblad kunnat läsa att det år 1923 bildade hembygdsförbundet inte blivit "vad det var ämnat och finns för övrigt ej mera till".

Stadgan har sex paragrafer varav fem handlar om föreningens organisation och administration. Första paragrafen anger målen: Föreningen skall inom socknen "verka för hembygdskunskap och hembygdsvård" genom att ta tillvara bygdens "kultur- och naturföremål, dess särdrag i språk och seder, sägner och folktro" och över huvud "stärka känslan för hembygdens värde".

Detta kan inte tagit så lång tid att snickra ihop. Redaktionskommittén bestod av läs- och skrivvant folk, nämligen sekreteraren och läraren Ingvar Larsson samt kassören och provinsialläkaren Axel Johansson förutom Norbäck.

Redan vid det första protokollförda sammanträdet 1928 hade man också utsett ett drygt tjugotal byombud, som skulle "bevaka hembygdsföreningens intressen". Lägger man till styrelsen torde hela föreningens medlemskår ha blivit engagerad. Man rapporterade 29 medlemmar året därpå. Byombuden fick en särskild instruktion, vars inledning är en föregångare till första stadgeparagrafen. Föreningen skall "skydda och för kommande släkten bevara det bygden äger av rester från fädernas hemliv, dess särdrag i språk och seder, folktro och sägner" samt skydda naturen och "vår vackra bygd från skadegörelse och pietetslös framfart". Slutligen vill föreningen också "förvärva, hopsamla och i en tänkt hembygdsgård förvara de rester av socknens gångna kultur, som ännu finns kvar".

Stadgarna fick stå orörda i mer än ett halvsekel. Först sommaren 1980 aktualiserades behovet av en översyn och en kommitté fick detta uppdrag. Men då ett förslag föreligger redan fyra månader senare, kommer man på att "införskaffa ett exemplar av normalstadgar utarbetade på centralplanet" för jämförelse, innan man går till årsmötesbeslut.

Den ursprungliga stadgan kan sålunda tyckas ha varit föredömligt välformad, eftersom den kunnat leva så länge. I själva verket var det nog så, att den spelat en obetydlig roll. Föreningen hade steg för steg byggt upp en verksamhetstradition baserad på praktisk erfarenhet med dels löpande underhåll av gården och dess alltmer välordnade inventarier, dels midsommar- och sommarfester, visaftnar och våffelservering, gårdsguidning och interna tack-för-hjälpen-sammankomster på hösten innan gården gick i vinteride. Den allmänna natur- och miljöbevakningen blev det inte så mycket av, och utan den ihärdige Ingvar Larsson - föreningens förste sekreterare och senare aktiv påhejare även som Falu-bo i många år - hade det lokalhistoriska arvet sannolikt kommit på undantag fram till en omfattande torpinventering som kom i tryck 1986 och 1994. Ett undantag är minnesstenen över räknesnurrans uppfinnare W T Odhner (1845-1905 - stenen rest 1968), som tillbringat sina första år på det då Dickson-ägda Västby.

Tack vare Ingvar Larssons arbete kunde föreningen utge "Rim och ramsor från Dalby" (1973) och minnesboken om Lars Bäckvall, "Om övre Klarälvdalen i gångna tider", och hans märkliga lokalhistoriska forskning, i allehanda riksarkiv.

Protokollen

Föreningens liv och leverne måste sålunda till stor del ha ägt rum vid sidan av protokollförda möten. Sådana är det nämligen ganska glest av. Verksamheten låg nere, då Norbäck var tjänstledig för verksamhet i Stockholm 1931-1932, och under andra världskriget, då gården var militärförläggning. Mellan 31 december 1939 och 18 juni 1944 finns inga möten protokollförda. För övriga år fram till 1981 hittar vi vanligen bara ett styrelsemöte och ett årsmöte, ibland inte ens det. Undantaget är de år, då markgåva eller byggnationer är aktuella (1933, 1939, 1949, 1965, 1967-1980).

År 1967 köper föreningen Matsgården i Backa från 1700-talet med tanken att skapa ännu en hembygdsgård för södra delen av socknen. Av den tanken blir dock ingenting utan gården säljs år 1983.

Medlemmarna

Det är möjligt att ordföranden Norbäck hade viss svårighet med att samla sina styrelsemedlemmar. Flera av dem var sannolikt strängt upptagna män. För män var de allesammans liksom flertalet utsedda byombud!

I styrelsen fanns, förutom prästen, två landstingsmän, en nämndeman, provinsialläkaren, kommunalnämndsordföranden, Uddeholmsbolagets forstmästare, en bankkamrer, en kyrkvärd, en godsägare och en hemmansägare (sedermera titulerad disponent) samt två folkskollärare. De torde ha utgjort vad man i dag kanske skulle ha kallat gräddan av församlingsborna.

Bland byombuden finner vi tre lärarinnor minsann och anmärkningsvärt nog några rödfärgade politiker. Det var Ante Antée, radikal kommunalpolitiker på vänsterkanten och mångsysslare av rang (som blir föreningens ordförande under 1950-talet), Johan Stiernlöf, initiativtagare till Ovansjö arbetarkommun 1920, samt Alfred Svanhult, socialdemokratisk kommunalnämndsordförande och bygdens starke man i många år. I mitten av fyrtiotalet är Bernhard Westergren, också aktiv socialdemokrat, ordförande i föreningen ett par år innan döden tar honom bort. Hans son Åke skall långt senare ha samma uppdrag i många år.

De första byombuden, ur 1928 års protokoll 

Brattmon	Martin Nederberg
Skyllbäck	Sirén, N.P. Häggström
Sundhultmon	Johan Jansson, Ante Larsson Antée
Slättne	J. Stiernlöv
Tutstad-  Fläskremmen	Harry Gillstedt
Hole-Stommen-  Lillbergsgården	Axel Hugo Bengtsson
Gunneby	Johan Jonsson, Markus Jakobsson
Vingäng-Ransby	J. Carlsson, Georg Bergfeldt
N. Branäs	Lärarinnan Hanna Olsson
S. Branäs	Olov Janzon
Persby	Johan Jonsson, Jöns Dahlström
Långav	Ragnar Andersson, Edvard Larsson
Uggenäs	John Andersson
Likenäs	Gustav Larsson, Ester Matsson, David  Jonsson Lillängen
Möre-Uppgården	Alfred Svanhult, lär. Anna Nykvist
Brönäs-Baggerud	S. R. Jansson, Johan Olsson
Transtrand	B. Per Olsson, Per Holm
Västby	Arvid Johansson, Per Matsson
Amnerud	O. Bäckström, Johan Rehn
Backa	Vilhelm Halvarsson, Kerstin Halvarsson
Bänteby	Lars Nilsson
Kattstjärten-Mörbacka	Olov Jonsson

 
Arbetarrörelsen var i allmänhet ganska kallsinnig mot hembygdsrörelsen, såg den som ett förhärligande av bondesamhället, där pigor och drängar många gånger for illa. I vår bygd tycks däremot inte denna misstänksamhet ha rått. Klass-skillnaden var måhända inte så överväldigande mellan bolagstorpare, som i första hand fick skogsjobben i bolagsskogarna, bönder och bondtorpare. Skogsbolagen var ofta den gemensamma motståndaren.

Kritiken mot hembygdsrörelsens ensidighet, som bestått ända in i vår tid, var emellertid befogad. Övre Klarälvdalen är en utpräglad skogsbygd. Skogens och småningom skogsbolagens stora betydelse för överlevnad och försörjning, arbete och vedermödor, glädje och bitterhet har varit dominant. Men hembygdens skogar har inte stort utrymme i hembygdsföreningens verksamhet. Redan under stormaktstiden fanns föregångare till industri vid Likanå. Så kom Gunneby bruk, senare namnändrat till Letafors, bruken vid Femtå och Likanå och i vårt nittonhundratal bröderna Svanbergs träindustriförsök och dessutom Kullgrens tvåltillverkning på Brattmon. Men av bygdens industrihistoria finns nästan ingenting dokumenterat. Vi hade kraftverksbyggarnas intensiva år vid Tåsan och Letten och i vår egen tid en gryende turism, verksamheter som också väntar på att bli ihågkomna för eftervärlden. Lägger man därtill handeln, som spelat en viktig roll för vardagslivet utmed övre Klarälvens stränder liksom bekymren med kommunikationer, öppnar sig oanade möjligheter för en hembygdsförening i framtiden.

Modellen med byombud avvecklades 1944 inför "modernare" utsändning av postgiroinbetalningar. Men redan två år senare återinfördes byombudsmannaskapet och är alltjämt i funktion. Den årliga kontakten med alla medlemmar skattades högt.

Några ord om medlemsantalet som det är lite svårt att göra någon vacker kurva över. Stundom saknas uppgifter helt, andra gånger har par och kanske barn redovisats som en medlem men något annat år var för sig. Något år sjunker talet drastiskt därför att ett par byombud lagt av och inte hunnit ersättas.

Större bild
Medlemsantalets utveckling i Dalby hembygdsförening (ungefärlig).

Men uppåtgående blir kurvan förvisso, även om den är långt ifrån detaljsäker.

Med fötterna på egen jord

Medlemsantalet var ganska litet de första åren. Men året 1933 hände någonting som satte fart på intresset. Då steg antalet till 85. Året innan var det bara 35, varav en del barn vars medlemsavgift var 25 öre. Några år senare sjönk antalet åter ner mot trettiostrecket. Orsaken kan ha varit att ordföranden, prästen Norbäck, flyttade från bygden.

Uppgången 1933 berodde sannolikt på att föreningen fick över tre tunnland mark av Jenny Fröman i Ransby. Nu kunde man äntligen bygga upp en hembygdsgård och bland annat ta hand om det gamla finnpörte som stod i Aspliden i Södra Finnskoga och skänkts av hemmansägare Per Holm i Transtrand redan innan föreningen formellt bildats. Anbud på pörtet för uppsågning till ved kunde läggas åt sidan.

Från början hade styrelsen varit inställd på att få överta Uddeholmsbolagets gård på Bratthorn i Transtrand. Men framgången blev härvidlag lika med noll trots upprepade försök. Föreningen har nu "ett lågvattensmärke" konstaterar Norbäck i oktober 1929. Man riktar i stället blickarna mot gamla ålderdomshemmet Fridhem i södra Ransby men med samma klena resultat.

Det verkar som om Norbäck inte funnit motiv för att sätta fart på föreningen förrän den fått egen fast mark under fötterna (om en förening tillåts bli försedd med fötter).

Men så i april finns två styrelseprotokoll med endast ett ärende på dagordningen: Markgåvan från Jenny Fröman. Sedan professorn Helge Kjellin vid Värmlands museum i juni besiktigat och glatt godkänt gåvomarken, kunde man redan året därpå hålla årsmöte i Tronsgården som flyttats från Norra Persby. Undan för undan fylldes marken med gamla byggnader. Men det är värt ett eget kapitel.

Belåtenheten över att föreningen fått en egen boplats är påtaglig, när rapporten till länsmuseets årsbok blir skriven. Författaren är sannolikt ordföranden Norbäck och sekreteraren Larsson.

Området är "idealiskt beläget nära Vingängsjöns södra ända och invid den nyanlagda landsvägen, på vars andra sida en del av det donerade området, avsett för säteranläggning, reser sig med vidsträckt, vacker utsikt. I fråga om områdets naturskönhet och storlek torde Dalby hembygdsgårdstomt befinna sig i främsta ledet". *9

Säterstugan kom emellertid inte att hamna på östra tomtdelen. Denna mark byttes bort i samband med att man utvidgade den västra delen för att få plats med Smestugga och parkering.

Namnet Kjellin återkommer i föreningens protokoll. Helge Kjellins intresse för den värmländska hembygdsrörelsen måste ha varit starkt. År 1937 dyker namnet ånyo upp, denna gång genom professorns syster Sigrid. Under en tid vistas hon i Dalby för att måla av allmogemöbler i olika Dalbyhem. Det finns anledning att återknyta kontakten med hennes sextioåriga akvareller.

När Alf Norbäck avslutar sin Dalby-tid år 1935 får han som minne med sig hembygdsföreningens första hedersmedlemsskap som tack för sitt ledarskap under föreningens sju första knappast magra men mödosamma år.

ELDSJÄLARNA

Folkrörelserna i vårt land har kommit i vågor, påpekade härom året den statliga demokratiutvecklingskommittén. *10 Den första vågen kom vid artonhundratalets mitt med nykterhetsrörelsen, frikyrkorna, kvinno- och fredsrörelsen. Nästa våg rullade fram under decennierna kring sekelskiftet med arbetsmarknadsorganisationerna och kooperativen. Den tredje från 1910- och 1920-talen kom med studie- och hembygdsförbunden och den fjärde under seklets senare del med miljörörelsen och förnyade freds-, kvinno- och religiösa rörelser samt byalag.

Man anser sig också ha funnit en livscykel för organisationer och föreningar, där begynnelsefasen betraktas med skepsis av omgivningen, ledarskapet är karismatiskt och medlemmarna aktivt hängivna, medan det är lite si och så med ordning och reda. Karismatiska människor kallar vi gärna eldsjälar med en utstrålning och entusiasm, som griper tag i och drar med människor i grannskapet.

Sedan kommer en fas då det omgivande samhällets skepsis förbyts mot en positiv attityd och verksamheten får mer ordnade former, innan den tredje fasen, mognadsfasen, lägger tyngdpunkten på god administration och samverkan utåt med en aktiv styrelse men alltmer passiva medlemmar. I den sista fasen ser omgivningen åter på rörelsen eller föreningen med misstänksamhet eller rentav likgiltighet, medlemmarna känner ett växande främlingskap inför den egna föreningen, medan den lilla grupp som styr blir alltmer isolerad.

Den stelnande slutfasen ter sig nog så beklämmande och är för demokratikommittén en avskräckande bild av en verksamhet som förlorat sin själ och sin demokratiska livskraft. Tanken är, kan man förmoda, att visa hur en verksamhet måste förnyas och ges nytt liv - kanske med eldsjälars hjälp - för att börja om från början, innan den stelnat i avslutningsfasen.

I vilken fas kan hembygdsrörelsen och efter sjuttio år vår hembygdsförening befinna sig måntro? Frågan måste naturligtvis ställas innan man fastnat i fjärde fasen. En sådan debatt ligger dock utanför en jubileumskrönikas ram, även om just hembygdsföreningarnas framtidsansvar aktualiserats i vår tid av Sveriges Hembygdsförbund tillsammans med forskare i Bergslagsgruppen. *11 Man konstaterar att det finns två typer av hembygdsföreningar, dels de som försöker aktivt delta i den egna bygdens förändrings- och utvecklingsarbete och dels de med traditionell förvaltning av spår efter bygdens liv och leverne i det förgångna.

I Bergslagsgruppens studier tar man också upp eldsjälarnas betydelse på både gott och ont. Utan dem kommer en verksamhets stagnation och utslocknande krypande, med dem kan initiativ från andra än eldsjälarna kvävas - och de som skulle kunnat bli nya eldsjälar stötas bort. Den människa är en eldsjäl som drivs av ett mäktigt engagemang för ett visst mål och som av rent ideella skäl tar på sig arbete och besvär utan baktanke på framtida ära och berömmelse. Den statliga kulturutredningen skrev om eldsjälarna, att föreningars verksamheter "står och faller med att enskilda människor på egen hand eller tillsammans med andra engagerar sig för kulturen. Det är deras olika insatser som är förutsättningen för mångfalden inom kulturlivet". *12

Mot denna bakgrund kan det vara av värde att gå på jakt efter eldsjälar i Dalby hembygdsförenings historia.

Ett varmt hjärta för bygden och dess minnen hade naturligtvis alla de som generöst skänkte mark, byggnader och föremål till föreningen, men som brinnande entusiaster framträder de knappast.

Detsamma gäller sannolikt åtskilliga av de ordföranden som föreningen haft genom åren. Listan tar upp tio namn. Alf Norbäck (ordförande 1928-1935) har vi redan mött; en strängt arbetande man förvisso, men eldsjäl är inte benämningen man kommer att tänka på. Efterträdaren Jacob Carlsson (1935-1945), hemmansägare och sedermera disponent från Ransby, håller visserligen i klubban då åtskilliga byggnader och föremål hittar vägen till föreningens mark, men krigsårens långa parentes, de fåtaliga sammanträdena och årsberättelsernas magra innehåll tyder snarast på en förening som börjat finna en enkel årsrytm och stannar vid den.

Sedan kommer en rad som bara är ordförande ett par år, innan den ene avlöser den andre i försommartid, då årsmötena hölls. Bernhard Westergren (1945-1947) hinner inte uträtta några större ting innan döden sätter stopp för hans ordförandeskap. Gustav Larsson (1947-1949), hemmansägare i Branäs, finns kvar i styrelsen och slutligen som revisor i många år och kommunalmannen P. G. Larsson (1949-1951) från Transtrand tar många år senare initiativ till en torpinventering. Intresset hos dem har det sålunda knappast varit fel på. Sannolikt var det brist på tid som fick dem att hoppa av från ordförandesysslan efter bara två år.

Ante Antée (1951-1960), torparson från Skomakartorp på västsidan upp mot Klarabro, skribent och stor mångsysslare, slutligen hälsovårdsinspektör, gör däremot skäl för benämningen eldsjäl. *13 Även hans ordförandeskap avbröts av döden. I årsberättelserna kan man de första åren ana något av eldsjälens framfart. Då talas om trasmattvävning, sortering och rengöring av föremål, renovering i mangårdsbyggnaden, inventering av gammal bebyggelse, krukväxter i fönstren (en fortlevande tradition), kurs i blomodling och anläggning av humlegård. Men senare blir det gamla traditionella årsprogrammet med sommarfest och våffelbruk, kanske ett eller annat lotteri, dominerande.

Ragnar Andersson (1960-1965), folkskollärare från Transtrand, tar vid. Sommarfest, våffelbruk, lotteri och underhållsarbeten talar årsberättelser och protokoll om även nu men också om bokinköp, emigrantforskning och gamla fotografier. Redskapsskjul, skogskoja och torp kommer till. Och vid årsmötet i april 1964 ägnas Jenny Frömans bortgång en stilla stund.

Det är faktiskt enda gången böcker nämns i protokoll och årsberättelser bortsett från de egna bokutgåvorna. Boksamlingen i ett bokskåp i hembygdsgården är inte heller särdeles imponerande, men sannolikt typisk för innehållet i ett nordvärmländskt bokskåp i gången tid.

Mer än sekelgamla biblar, andaktsböcker och postillor tar största utrymmet. De är gåvor liksom en del lösa papper, någon skolbok och en del gamla liggare, där en dagbok från Likenäs byfogde i sent artonhundratal måhända är den mest intressanta.

Dessutom finns där en del inköpta böcker om Värmland och hembygdsvård, som knappast har varit i flitigt bruk.

Vid årsmötet ett år efter Jenny Frömans bortgång tar Lars Oscar Johnson (1965-1972), uppvuxen i Backa, speciallärare, över klubban och prövar en del nya idéer. Något bör väl hända under vinterhalvåret också, blir mottot som ger "höstmässa" och loppmarknad föregången av små idogt tillverkande arbetsgrupper. Lokalhistoriska studier kring Blästkäringbäcken i Branäs förekommer också innan ett vägbygge rubbar de små rester som finns kvar. Och räknesnurrans uppfinnare W T Odhner med några barnaår på Västby får en minnessten invigd av självaste landshövdingen. Vidare köper man Matsgården i Backa på ofri grund med tanke på en andra hembygdsgård för socknens södra del. Luften går dock småningom ur både vinterprogram och hembygdsgård nummer två.

Under Margit Bengtssons tid som ordförande (1972-1980) är årsprogrammen de traditionella kompletterade med midsommardans och visaftnar. Föreningens första bok med "Rim och Ramsor från Dalby" kommer ut och följs några år senare av Lars Bäckvalls lokalhistoriska artiklar i urval och en torpinventering. Nyhet är daglig visning av gården och dess samlingar, som i Tronsgårdens övervåning ordnats som panorama. Detta sker under semestertiden på sommaren. Inventering med fotografering kommer igång. Modern toalett blir byggd. Femtioårsjubileum firas med pompa och ståt.

Inga Almqvist Fröman har suttit i föreningens styrelse sedan åren efter andra världskriget och fungerat som gårdens intendent i många år - en eldsjäl på sitt sätt. Hon går bort 1975. Margit Bengtsson, bördig från Nedergården i Sysslebäck, är lika gammal i gården, eller rättare sagt styrelsen, som Inga Fröman. Men Margit Bengtssons krafter avtar och hennes liv tar slut. Hennes efterträdare är däremot inte gammal i föreningen men däremot i bygden.

Åke Westergren (ordförande sedan 1981) har vuxit upp i Lillbergsgården i Sysslebäck. Hans pappa var ordförande i föreningen ett par år under fyrtiotalet. Men sonen Åke ger sig ut i vida världen som handelsbiträde och avancerar till konsumföreståndare för att småningom bli egen affärsman i Västerås, innan han återkommer till föräldrahemmet och bara ett år senare väljs till hembygdsföreningens ordförande. Vid hans sida finns hustrun Maria. De båda har under sjutton år varit en självklar och oskiljaktig ledarduo som lagt ner märklig och märkbar energi på föreningens och gårdens förvaltning i gammal god stil. Den kassa som fanns 1980 har ökats mer än trettiofalt!

En nyhet under den här tiden är Pilgrimsdagen i samarbete med kyrkan. Under den Westergrenska ledningen har dessutom föreningen äntligen aktualiserat bygdens lokalhistoria, låt vara indirekt. Föreningen har nämligen dels låtit det nya nordvärmländska jakt & fiskemuseet och pilgrimshärbärget för den mångomtalade Ransbytapeten slå sig ner på gårdsmarken, dels upplåtit Smestugga till det datorinriktade Kulturkoppra. I båda projekten finns eldsjälar förvisso, - men det är, som Rudyard Kipling säger, en annan historia.

Det är dock långan väg att gå, innan vår hembygdsförening når de mål som den en gång fick. "Att skydda och för kommande släkten bevara det bygden äger av rester från fädernas hemliv" är väl tillgodosett liksom "dess särdrag i språk" (genom Kulturkoppras verksamhet inte minst). Särdragen i "seder, folktro och sägner" är däremot mindre tillgodosedda utom i Lars Bäckvalls artiklar. Och "att skydda allt det i naturen, som karaktäriserar Dalby-bygden" är väl närmast bortglömt, vilket måhända är en aning beklagligt med tanke på miljöintresset hos nutida barn och ungdomar. Det är nämligen glest med unga medlemmar i föreningen.

Den hårda begränsningen till bondekulturen är redan påtalad och hembygdsrörelsens nya inriktning mot aktivt förändrings- och utvecklingsarbete för den egna bygden och dess invånares framtidstro är oprövad. *14 Att föra en förening väl etablerad i den tredje fasen, mognadsfasen i dess livscykel, tillbaka till vitalitetens och kreativitetens osäkra fas nummer ett är verkligen inte särdeles lätt.

Två eldsjälar, sins emellan ganska olika, återstår att nämna. Den ena, Arvid Mogren, murare och föreningens kassör i många år tills synen svek honom, var en tystlåten och försynt men skarptänkt och traditionsfast man. Hans intresse för bygden i gången tid kom också till synes i några tidskriftsartiklar *15 och hans initiativ till en inventering av värmländska amatörförfattare och skalder. *16

Den sista eldsjälen som är värd att nämna är sannolikt också den mest engagerade. En fattig gosse på Brattmon, vallpojke och skogsarbetare redan som trettonåring, kämpade sig fram till lärarexamen i Karlstad och blev direkt därefter folkskollärare i hemsocknens Backa, innan karriären förde honom till seminariet i Falun. Men barndomshemmet på Brattmon förblev hans hjärtas hem och kärleken till hembygden och dess historia hans stora intresse. Han var hembygdsföreningens första sekreterare och satt kvar i styrelsen, småningom som hedersledamot. Hans namn var Ingvar Larsson. En sannerligen märklig man, en "kulturpersonlighet i norra Värmland" skrev Torleif Styffe om honom i samband med en artikel av Ingvar Larsson om sina barndomsår. *17

Hur många idéer han låg bakom berättar inte protokollen, men utan honom hade inte - som tidigare nämnt - hembygdsföreningens skrifter om "Rim och Ramsor", Bäckvalls forskarmödor och torpinventeringen kommit till. Vid högtidliga tillfällen i föreningen var han given talare eller skrivare. Bara något år innan han gick bort skänkte han tio tusen kronor till föreningen som stipendium för forskning om Dalbydialekten. Vid hans bortgång bildades en minnesfond som ännu består.

Hans tro på hembygden måste ha varit imponerande. Säkerligen skulle han ha instämt i Lars Gyllenstens ord: "Det viktiga är inte om man är optimist eller pessimist. Det viktiga är att man handlar som om man vore optimist." Ingvar Larsson skulle sannerligen behövas bland oss i denna yttersta tid. *18

BYGGNADERNA

Den djupa dalen kring Klarälvens övre lopp är en relativt gammal kulturbygd, sannolikt kristnad från norska sidan. Dess första kyrka - vid Stommen i Sysslebäck - sägs vara från tiohundratalet. Munkklockan i nuvarande kyrktornet är från 1100-talet och en madonnabild från 1300-talet. *19 Under nära femhundra år, fram till den så kallade Nya tiden, inledd av Gustav Eriksson Vasa, var älvdalen något av en Europaväg. Vår och höst kom stora skaror av pilgrimer på väg till och från Nidaros (Trondheim) och den helige Olavs kvarlevor i ett skrin.

Det var en bondebygd som de frälsningssökande vandrade genom. En bondebygd där boskapsskötseln var avsevärt mer betydelsefull än åkerbruket, naturligt nog med vårt lite bistra inlandsklimat. I den äldsta jordeboken (skattlistan) för Värmland från 1503 finns 19 hemman listade inom vår nuvarande sockengräns. I de nuvarande Finnskogasocknarna fanns bara en enda gård, nämligen Höölosse (Höljes). Ett och ett halvt sekel senare hittar vi ytterligare sju.

 

1503  *20	tillägg omkr. 1650	i dag
Skollebek		Skyllbäck
Sletten		Slättne
Twstade		Tutstad
Holle		Hole
	Lilliebjörnsgårdh	Lillbergsgården
	Stommen
Gunneby
	Nedergården
	Vingäng
Nordrebryndenes		Norra Branäs
Sodrebryndenes		Södra Branäs
Pedersby		Persby
Sodrepedersby		Södra Persby
Langa		Långav
Hogenes		Uggenäs
Lykenes		Likenäs
Möröö		Möre
Bageret		Baggerud
Benteby		Bänteby
Hellestade		Hjällstad
Transtrand
	Uppgården
Amunderet		Amnerud
Backe		Backa
	Kattstjärten
	Mörbacka

Vid mitten av 1600-talet har man beräknat att vårt Dalby hade omkring 600 invånare fördelade på cirka 80 familjer. *21 De flesta hemmanen hade bara en eller ett par gårdar, bara Möre och Hjällstad var byar med flera gårdar. - Hembygdsgårdens byggnader är dock - med ett undantag - avsevärt yngre.

Den gamla bondgården, Tronsgården, utgör centrum. Kring själva boningshuset har samlats en del uthus; en loge, en loftbod, tre härbren och en kvarn. Vanligen hörde nog bara ett härbre till varje gård. Den viktigaste ekonomibyggnaden, ladugården eller fugges som det heter på Dalbymål, saknas dock. De olika husens historia är i korthet följande (anskaffningsåret anges i marginalen):

Större bild

1935	Tronsgården i norra Persby ersattes (1934-1935) av ett nytt boningshus. Den gamla Tronsgården köptes in och skänktes av handlaren Emil Larsson, Likenäs, och hemmansägaren Olof Westling, Branäs. Huset var ett typexempel på storbondstuga från 1800-talet, en parstuga med övervåning och därför mycket lämpligt. Att en del av huset kan vara ända från 1500-talet gör ju saken inte sämre. Byggnaden har sedan renoverats i omgångar.
1979	Logen, där det tröskades och förvarades, kom från Brattmon och skänktes av kommunen (1979) och är  nu ett förråd för gamla vagnar.
1954	Loftboden, köpt från Hallerud (1953-1954) av Olof Persson i Hjällstad, är från tidigt 1700-tal. Den innehöll bondgårdens olika sorters förvaringsutrymmen.
1960	En skvaltkvarn från Bennäs skänktes av Gom Per Danielsson, Norra Finnskoga, redan 1949 men uppfördes först 1960. Den var byggd på Bennäs 1818 och fungerade där som bostad det första året, innan själva gården byggdes.

En gård med huvudvikten lagd på boskapsskötsel, som var fallet i vår bygd, hade en eller ett par sätervallar (fäbodar), en hemsäter relativt nära dalen och kanske ännu en längre upp i skogarna. Säterbruket är mycket gammalt, åtminstone från medeltiden. *22

1961	Hembygdsgårdens säterstuga, som sattes upp 1961,  skänktes av familjen Jakobsson i Sandgården,  Gunneby. Den hade stått i Spjutberget i Norra  Finnskoga och är en gammal säterstuga av den typiskt  nordvärmländska modellen. Det innebär bl a att det  finns svale, gavelingång, eldbu och mjölkbu.

Det vanligaste var att granngårdar hade gemensam säter, där varje gård hade sin egen vall och stuga.

Kring 1600-talets mitt kom skogsfinnarna, härstammande från Savolax, invandrande i dåvarande Dalby storsockens skogar. Inom nuvarande sockengräns har ingen rökstuga funnits. Skogsfinnen ville bo lite avlägset för att få ha sina svedjor i fred.

1933

Det första huset som uppfördes på Dalby  hembygdsgård var en rökstuga från Aspliden i Södra  Finnskoga, som Per Holm i Transtrand skänkte redan  1929. Gamla rökstugor var det ont om, så det var en  viktig angelägenhet att rädda den. Folkskolläraren  Ingvar Larsson var med om att montera ner detta  pörte:

- Vi var ett sällskap från hembygdsgården som gick på skarsnön fram till rökstugan och tog ner den. Vi hade också med oss en snickare som märkte stockarna, har han berättat.

Rökstugan hör alltså inte hemma i den gårdsmiljö, där den nu finns. En typisk finngård hade mängder av små byggnader, nästan en för varje funktion. Det kunde vara upp till tio, tolv utspridda timmerhus på en gård.

Större bild

Inte heller nästa hus hörde hemma på gården.

För nästan tvåhundra år sedan började torpen växa fram som svampar ur jorden. De låg vanligen på hedarna ovanför dalbottnen. Hedarna är rester av en gammal havsbotten från den tid efter sista istiden, då Vänerområdet hade öppet vatten ut mot Skagerack. För hundra år sedan levde ungefär var femte Dalbybo i ett torp. *23

Gamla kartor visar att det också fanns backstugor i bygden. Någon sådan är dock inte bevarad.

1964

Dalby socken var alltså rik på torpställen på sin tid, så  givetvis måste hembygdsgården ha en riktig torpstuga.  En sådan fanns på torpplatån söder om byn Branäs,  det s k Torp-Olatorpet som varit bebott av tre  generationer under drygt ett hundratal år. 1957  flyttade syskonen Markus, Maria och Karin ut och  torpet sattes upp på hembygdsgården 1964.

När skogsbolagen kom och köpte upp skogar, fick män och pojkar ofta skogshuggarjobb långt hemifrån. Man byggde då en skogskoja/timmerkoja att bo i.

1967	En timmerkoja av den typ som skogsarbetare i Dalby  ofta bodde i ända till mitten av 1900-talet vid arbeten  långt hemifrån skänktes av Klarälvens flottningsförening  och uppfördes 1967. Kojan kom från Havsvalla i Norra  Finnskoga.

År 1928 var det en ovanligt stark vårflod. Det bildades en isdamm med isblock och timmerstockar i Klarälven i norra Sysslebäck som bl a tog med sig dåvarande Näckåbron. Folket på västsidan gav sig emellertid inte med mindre än att de fick en ny. Det blev en hängbro helt av trä. Tidens tand gjorde den dock ofarbar och förgäves försökte man få kommunen att rädda den. Den var i sin originalitet en sevärdhet!

Margit Bengtsson hade en dröm om att få se en kopia av bron i miniatyr uppförd över ravinen vid hembygdsgården. Bron byggdes 1987 då föreningen leddes av Åke Westergren, och utgör en förbindelselänk mellan hembygdsgården och parkeringen.

Hängbron vid Näckån har sin historia. Gårdar har funnits på båda sidor av älven sedan bebyggelsens början. Överfarten gick via en mängd små färjeställen och båtplatser. Men höst och vår, då isen inte var farbar, ökades behovet av fast förbindelse. När samhället Sysslebäck växte fram, då 1900-talet var ungt, tog byborna på västsidan saken i egna händer, eftersom de statliga vägmyndigheterna inte kunde tänka sig ha råd att bygga en bro. Klarabro, den äldsta över Klarälven norr om Karlstad, fanns ju bara någon mil norrut sedan seklets början.

År 1919 satte folket i Furusätra, Sundhult och Tutstadholmen igång att med brofester samla in pengar och redan två år senare var den märkliga hängbron med sina två torn klar. Timmer hade bönderna och flottningsföreningen skänkt och flottningschefen Lundén hade ritat den nästan hundra meter långa bron. Isdammen 1928 tog den emellertid med sig, som redan nämnts, men det stod inte länge på förrän den åter byggts upp. Det blev emellertid si och så med underhållet och vid 1960-talets slut vågade man knappast ens gå på den. Försök att få kommunen att rusta upp bron som ett säreget kulturminne var förgäves. När vägförvaltningen i början av sjuttiotalet byggde en helt ny bro lite längre söderut var hängbrons saga all. Men miniatyrkopian finns på hembygdsgården.

På motsatt hörn av gården finns andra minnen av gången tids väghållning. Vid sidan av infartsgrindarna står nämligen två milstenar. Redan år 1634 bestämde staten att vägarna skulle markeras med stenar eller på annat sätt för varje mil. Men så gamla är inte hembygdsgårdens vägmärken. Vägarna i vår bygd var förresten i hundratals år rent bedrövliga och knappast värda namnet väg. På gamla kartor kallas de ofta ridstigar bara. Ända fram mot 1800-talets mitt tog man sig även på sommartid fram med släpor eller små slädar.

Inne på köksväggen hänger två skjutstavlor som påminner om trafiken på våra "vägar". Kring mitten av 1700-talet bestämdes att gästgivargårdarna och hemmanen skulle svara för skjutsning av resande utifrån. På skjutstavlan markerades med pinnar i de borrade hålen vilka gårdar som hade "jouren". *24 

Brattmon var ursprungligen ett säter- och torpområde under Sysslebäck (eller Ovansjön som det förr kallades). Området förvandlades successivt till bostadsområde. Längst i norr låg Skyllbäckssätern, ursprungligen med fem sätervallar. Här slog sig småningom smeden Lagerkvist ner och byggde en smedja. Boningshuset som blivit påbyggt kom att kallas Smestugga. Till gården hörde ett skogsskifte, som lockade kommunen till köp. Boningshuset och logen skänktes till hembygdsföreningen, ett härbre hamnade på campingplatsen.

1987	Smestugga blev modernt utrustad och var inte avsedd  för musealt bruk. Huset hyrdes ut till diverse kalas och  sammankomster men har under senare år blivit säte för  Kulturkoppra, ett EU-projekt som har som syfte att i  första hand överföra den förnämliga Dalbyordboken till  dator och CD-ROM.

Hembygdsgården har dessutom kompletterats med en del nybyggnader.

1980	En modern toalett ersatte ett gammalt undangömt  utedass 1980. Som ett bevis på penningvärdets  förändring kan nämnas att Tronsgårdens uppbyggnad  1935 kostade sextonhundra kronor, det lilla  toaletthuset 1980 tjugotusenfemhundra.
1996  1998	I anslutning till Smestugga uppförde Nordvärmlands  Jakt & Fiskemuseum sin långa timmerbyggnad 1996  och uppför ett  pilgrimshärbärge i dess närhet, där Ransbytapeten  skall bo.
1997	Slutligen har hembygdsföreningen ersatt sina  lotterikiosker med en lång timrad marknadsbod 1997  och samma år uppfört en utegrillplats under tak.
1967	Som en parentes kom hembygdsföreningens innehav  av Matsgården i Backa på ofri grund att framstå.  Tanken att där ordna en andra hembygdsgård blev -  efter någon enstaka intensiv sommarfestlighet - bara  en dröm. Huset såldes för rivning 1983 och är nu  uppsatt i Galåsen.

FÖREMÅLEN

Genom åren har tusentals föremål från socknens gårdar hittat vägen till hembygdsgården i Dalby. Det har småningom blivit en omöjlighet att visa dem alla och på senare år har hembygdsföreningen ofta fått avböja erbjudanden om ytterligare gåvor. Samtliga byggnader utom loftboden är fyllda av föremål som kan beskådas av gårdens gäster under sommaren. I säterstugan hittar vi sådant som hörde vardagslivet på sätern till och i torpet möter vi den enkla möblering som en torpstuga kunde innehålla. De tre härbrena har digra museisamlingar liksom huvudbyggnadens övervåning. Nedervåningen har gammaldags möblering och är rustad för träffar och servering när det beger sig.

Den faluröda logen strax till höger om infarten är emellertid än så länge stängd för besökarna. Här finns hopstaplade hästarnas dragdon; kärror, vagnar och slädar, plogar och harvar. Men de är i behov av renovering, något som föreningen äntligen tänkt försöka ta itu med under jubileumsåret. Det är förresten åtskilliga föremål i de andra husen, som också längtar efter översyn. Läder möglar och järn rostar i ouppvärmda utrymmen.

Bland hembygdsföreningens alla prylar finns en och annan lite mer kuriös eller sällsynt. Det är några av dem vi i fortsättningen vill berätta lite om.

Två mekaniska räknesnurror hittar man i huvudbyggnadens övervåning. Den ena är av tidigare välkänd modell. Wilgodt Theofil Odhner föddes 1845 på Västby men flyttade med familjen till Karlstad redan som treåring. Då han var tolv år flyttade han till Stockholm och hamnade 1868 i familjen Nobels verkstäder i S:t Petersburg, där han bodde livet ut. Han dog 1905. Det var i Ryssland som han fullbordade sin räknesnurra 1875. Den blev småningom en världsartikel.

En bygd som vår har i sin historia inte värst gott om personer med internationellt rykte. Odhner fick sålunda sin minnessten på hembygdsgården 1968, trots att han varit sockenbo bara under sina tre första levnadsår.

Den andra räknesnurran är egentligen mer intressant. Kvar på Västby fanns nämligen ett mekaniskt bysnille som hette Olof Halvardsson. Hans namn gick däremot aldrig ut över världen. Men i släkten har man sparat hans försök att konstruera en räknemaskin! Det är den som hembygdsföreningen har som lån sedan 1996. Om Halvardsson fått idén att lösa räknandets mekanism genom att höra talas om pojken Odhners framgång eller om treåringen förundrat tittat på, när Halvardsson höll på med sin maskin går väl inte att klarlägga. Men Halvardssons maskin är sannerligen märklig genom att den kom till på Västby.

PENGARNA

Redan första året 1928 ställde Dalby hembygdsförening till med fest. Föreläsningar och fiolmusik står på programmet och den storslagna nettoinkomsten av 24 kronor och 22 öre är det första penningklirret i föreningens kassa. Detta händer redan innan interimstyrelsen haft sitt första sammanträde.

Men det är först sedan föreningen fått egen mark genom Jenny Frömans storslagna donation 1933 som verksamhets- och revisionsberättelser finns bevarade. *25 Kassabehållningen åker berg- och dalbana genom de sjuttio åren, där "dalgångarna" speglar investeringar i byggnader, renoveringar och reparationer. Huvudtendensen är dock att "bergen" blir allt högre, det vill säga att kapitalet växer. 1949 når man för första gången över tusenstrecket med ett netto på 6 736 kronor (och några ören). 1961 spränger man tiotusenvallen med ett netto på 10 371 kronor och 1985 når man hundratusenkronors-strecket med 168 845 kronors netto. Inför jubileumsåret är behållningen hela 800 423 kronor! Berg- och dalbanan uttryckt i femårsintervaller ser ut så här:

1928	24 kr
1933	368 kr	rökstugan 1933
1938	4 kr	huvudbyggnaden 1934, 3 härbren och avträde 1935-1936
1943	87 kr	under 1940-1943 ingen verksamhet
1948	-	(uppgift saknas)
1953	4 967 kr	loftboden 1953-1954
1958	7 675 kr	humlegård 1958
1963	11 071 kr	skvaltkvarnen 1949-1968, säterstugan 1959-1961
1968	972 kr	Torp-Olatorp 1963-1969, skogskojan 1966-1967, Matsgården 1967, Ohdners sten 1968
1973	15 184 kr	Tronsgårdens tak 1969, Diktboken 1972
1978	27 778 kr	Bäckvallsboken 1978
1983	49 965 kr	logen 1979, toaletten 1980-1981, markköp 1981, Smestugga 1982-1988, VA 1982
1988	281 097 kr	torpinventering 1983-1984, hängbron 1986
1993	620 065 kr

Inkomsterna

Hembygdsföreningens inkomster kan sägas ha varit av tre slag; bidrag, egen verksamhet och kapitalavkastning.

Bidragen var till en början inga eller ringa. Man redovisade de första åren - om med stolthet eller besvikelse går inte att utläsa - att föreningen klarade sig utan ekonomiskt stöd utifrån.

1933 ger tiggarlistor 335 kronor och 53 öre. Det första kommunala bidraget (2 000 kronor) är antecknat från 1939. Kommunen återkommer senare med större bidrag i samband med byggnationer och renoveringar och inför småningom ett årligt driftbidrag till och med 1995, då kommunens ansträngda ekonomi sätter sina spår. Ekonomiska bidrag har dessutom under senare år kommit från landstinget, länsstyrelsen och olika fonder. Från arbetsförmedlingen har rikligt stöd kommit i form av arbetskraft som arbetsmarknadsåtgärder.

Bidrag i form av skänkta byggnader och föremål var däremot imponerande redan från början. Hembygdsgårdens många hus är gåvor eller i något fall inköp för blygsamt belopp. Undantag är toalettbyggnaden. Men även där fick man hjälp genom reducerad anslutningsavgift för vatten och avlopp.

Den egna verksamheten har naturligtvis utgjort ryggraden i föreningens ekonomi. Det har handlat om medlemmars insatser i dels utgiftsbesparande arbeten på gård och hus, dels inkomstbringande verksamheter.

Bland utgiftsbesparande insatser bör först nämnas byombudens årliga uppgift att kontakta medlemmarna och ta upp årsavgiften men också att värva nya medlemmar. Redan i det äldsta protokollet utser man ett drygt tjugotal byombud och utarbetar en instruktion för dem. När föreningen vaknar till liv efter andra världskriget kommer byombuden också tillbaka efter ett kortvarigt försök med utsända inbetalningskort. Instruktionen omarbetades 1984 till en promemoria, där antalet byombud begränsas till sexton (i dag sjutton).

Medlemmars årliga vår- och höststädning av hembygdsgården hör också till de utgiftsbesparande insatserna som liksom byombudens inte finns med i de ekonomiska besluten. De varken ger eller tar några pengar men spar. Hit hör vidare tillfälliga insatser då stugor plockats ner, forslats till gården och byggts upp. Om den första stugan, rökstugan från Aspliden, sägs det bland annat att medlemmar med häst och släde ställde upp för att köra fram en väldig mängd sten, då stugans ugn skulle byggas upp. Man har också vid några tillfällen tjänat pengar på försålt virke från egen mark. Toaletten kunde färdigställas "tack vare kostnadsfria arbetsinsatser för målnings- och installationsarbeten". Exemplen kunde bli många.

Föreningens inkomstbringande verksamhet har med några få undantag förekommit sommartid. Det har i första hand handlat om fester. Den först antecknade är rökstugans taklagsfest 1933, "enligt samstämmig utsago en av de trevligaste som ägt rum i socknen" med dikter på finska (!), högtidstal, körsång, idrottslekar och dragkamp mellan lag från "Ovansjön" och "Sörsockna". Vilket lag som vann förtäljer dock inte de gamla papperen.

Från och med 1934 talar man om årliga hembygdsfester (den första gav ett netto på 906 kronor), småningom återkommande som sommarfester (1981) efter några års uppehåll. Från 1990 kallas de Hembygdens dag. Midsommarfester dyker upp, den första i Backa 1968, och på hembygdsgården i Ransby från 1978 som en självklarhet varje år. Men redan 1952 finns midsommarfest omnämnd. Visaftnar blir ett stående inslag i sommarprogrammet från 1978 och Pilgrimsdagen nämns första gången 1989 men sägs redan då vara tradition.

De här nästan alltid inkomstbringande festerna är numera en fast tradition liksom våffelbruket från 1952, som är öppet under sommarens sön- och helgdagar. Första året åts det våfflor för 688 kronor, sommaren 1996 för 17 425 kronor.

Flera andra festligheter har man prövat under årens lopp, somliga återkommande några år, andra som engångsföreteelser. Ofta har motivet - vid sidan av inkomstförhoppningen - varit att lysa upp den mörka årstiden. Det blir höstmässa (1966-1967), höstmarknad (1981), loppmarknad (1968-1970), brofest (1980), bystugekväll (1991) och teateraftnar (1993).

Sommartid prövar man på Hantverkets dag (1987-1990) och startar daglig visning av hembygdsgården och dess samlingar (från 1975). Den senare verksamheten pågår än och ger lite inkomster genom kaffeservering, souvenirförsäljning och en sparbössa. Dessutom förekommer lotterier, exempelvis vid årsmöten.

Det är inte bara vid visaftnar och sommarfester som sången klingat under hembygdsgårdens träd. Nuvarande ordföranden Åke Westergren är gammal god sångare som gärna stämmer upp och leder allsång. Och föreningens förste sekreterare Ingvar Larsson startade körer i både södra och norra sockendelen. Han svarar också för en speciell inkomst till föreningen genom sitt stipendium på 10 000 kronor till den som inom tio år mer professionellt studerar Dalbydialekten. 1996 hade gåvan vuxit till 15 530 kronor som överlämnades till Kulturkoppra, verksam sedan något år i Smestugga som nämnts.

En av de verkligt tunga inkomstposterna under senare år är den avkastning som hembygdsföreningen får av eget kapital. Den första redovisade ränteinkomsten är från 1934, då kassabalansen får ett tillskott på 3 kronor och 55 öre. I senaste bokslutet (för 1996) är motsvarande inkomst 73 418 kronor och 79 öre! För den allt överskuggande delen av denna inkomst svarar ett lyckat överförande av bankkontomedel till Wermlandsbankens, sedermera Gotabankens avkastningskonto mot god fast ränta 1992. Idag heter det Nordbanken Hypotek.

Utgifterna

Även hembygdsföreningens utgifter berättar naturligtvis en del om verksamheten. De årliga driftkostnaderna är till en början bara blygsamma avgifter till försäkringsbolag och Värmlands Hembygdsförbund men växer alltefter som åren går med kostnader för fastigheter, fester och administration. Den första renhållningskostnaden är från 1943 och omfattar hela två kronor.

De stora utgifterna - varierande från år till år - gäller dock nyanskaffade byggnader och inventarier. Rökstugan återfinner vi i 1934 års bokslut. 1 023 kronor har man lagt ut i arbetskostnader. Smestugga dyker upp i 1982 och 1983 års räkenskaper till en sammanlagd kostnad av 224 000 kronor. Båda byggnaderna var gåvor till föreningen men skiljer sig avsevärt från varandra i storlek och standard, inte bara i arbetskostnaderna. För de senaste årens nybyggnader hade kostnaderna skjutit avsevärt mer i höjden om de inte kunnat inordnas i åtgärder mot arbetslösheten.

En kär och av aktiva medlemmar uppskattad utgift årligen - först nämnd 1977 men redan då kallad traditionell - är det samkväm på höstkanten med vilket föreningen tackar alla dem som hjälpt till att hålla verksamheten igång under sommaren som flytt. "Vi samlades vid kaffeborden och under gemytligt samspråk erinrades om det gångna årets många begivenheter och smiddes måhända planer för nya friska satsningar under kommande år", står det i verksamhetsberättelsen för 1977. "Vi hoppas att våra duktiga medhjälpare uppskattade att för en kväll vara hembygdsgårdens gäster", skrev styrelsen 1980.

Ödmjukhet

Från 1949 och åren framöver avslutar styrelsen verksamhetsberättelsen med nästan likalydande ord, där man önskar föreningen "fortsatt god framgång" och ställer sina platser till förfogande med "förhoppning om överseende med de fel och brister, som vidlåder deras arbete". Denna ödmjukhet, måhända hämtad ur någon tryckt handbok, verkar ganska obefogad bortsett från startåren och krigsåren möjligen.

Frasen försvinner 1965 då Lars Oscar Jonsson övertagit klubban och i stället tackar dels för visat förtroende mot styrelsen, dels för alla medlemmars insatser för "att bevara och vidareutveckla" föreningen och gården. Detta verkar däremot befogat med hänsyn till föreningens ekonomiska utveckling.

En liten bild av vägen fram till en välbärgad förening kan vi få genom jämförelser av bokslutsbalansen vart tionde år bakåt i tiden från det senaste bokslutet (öretalen utelämnade). Problemet är dock att bokslut saknas för åtskilliga år och revisionsberättelserna är stundom nog så magra.

år	balans	överskott/ underskott
1996	800 423	72 127
1986	202 832	33 987
1976	ej angivet	8 253
1966	ej angivet	4 893
1956	8 713	1 442

Hur pengarna kommit och gått framgår av nedanstående bild.

Större bild

ÅRET ÄR 1998

Mycket har förändrats i vår bygd under de sjuttio år som flutit förbi sedan hembygdsföreningen föddes. Den folkmängd på 3 757 personer som Alf Norbäck rapporterade för år 1928 har i dag sjunkit till 1 917, 65 barn hade fötts det året i Dalby, kunde Norbäck notera. I dag är motsvarande tal 15.

Socknen var då en ren bondebygd med mängder av pigor, drängar och torpare. För karlarna var skogen den dominerande arbetsplatsen. Spåren efter medeltidens flerhundraåriga pilgrimsvandringar och artonhundratalets små järnbruk var bortglömda. I dag är lantbruket emellertid dött. Tyst och stilla utan att sörjas har det förtvinat till någon enstaka djuruppsättning och privata potatisland för odlarens eget bruk. Och rationellt skogsbruk har stort skurit ner arbetstillfällena i skogen, medan den offentliga sektorn och arbetslösheten kommit att dominera arbetsmarknaden i vår bygd.

Vägen från lanthandel till lanthandel var för sjuttio år sedan kort. Idag kan livsmedelsaffärerna räknas på ena handens fingrar. Levnadsstandarden var i genomsnitt ganska låg på den tiden, om man jämför med hur det är i dag, men alltför många gårdar, egnahem och lägenheter står nu tomma hur välutrustade de än är.

Resignation och pessimism har kommit smygande, medan den framtidstro och gåpåaranda som förvisso finns har en alltför blygsam omfattning.

Hembygdsgården ligger där, gråbrunröd och tung, i skogsbacken ner mot Ransby by. Hur kommer bygden månntro att se ut när ytterligare sjuttio år har gått? Stora flertalet av oss som nu jubilerar med Dalby hembygdsförening är borta. Men hur kommer den tidens sockenbor att se på sin tillvaro? Kommer bygden att blomstra i skuggan av Branäsbergets och skogarnas rika turism eller kommer den att slumra som en enda flermilslång hembygdsgård?

Kommer förresten hembygdsrörelsen att leva stark i vårt land eller enbart vara ett litet kapitel i Sveriges historiebok? Kommer vår egen hembygdsgård att vara ett pulserande hjärta av vitalitet eller vila gråare i en museumsdvala? Frågorna är många, men ingen kan ge något säkert svar ...

Sätter man sig då, året tjugohundrasextioåtta, ner för att skildra de senast gångna sjuttio åren, kanske man kan berätta hur arbetsmarknaden i vår bygd under sent nittonhundratal, hårt uppdelad i dels fast lönearbetande och dels icke fast anställda, äntligen började formas om till mångsyssleri, där allt fler människor hade olika yrken att skifta mellan säsongsvis. Måhända kan man då skildra hur somliga funnit en liten inkomstkälla genom allehanda sorts service till en växande turism, något som i sin tur gjort bygden än mer attraktiv att besöka.

Tänk om vår hembygdsgård tillsammans med jakt- & fiskemuseet, Kulturkoppra och pilgrimshärbärget med sin berömda Ransbytapet utvecklats till en liten kulturby i det alpina Branäsbergets grannskap. Förutom frisk luft, tystnad och fiskevatten, skogsvandringar och slalomåkning bjuds då besökare även på bygdens historiska rötter. Och måhända än viktigare; det folk som vid den tiden bor i vår djupa dal får hjälp att se och glädjas åt gångna tider i bygden och rentav känna den lilla stolthet över det förflutna som behövs för att med mod, tålamod och fantasi se bygdens framtid an.

Lars Elam

VANDRING I TRONSGÅRDEN

av Elise Lindow-Agnarson

Eftersom jag är så gammal, född 1915, tänker jag beskriva en del föremål i Tronsgården med utgångspunkt från min barndom, då de ännu var i bruk. Hågkomster är hårt knutna till tingen, de förankrar minnena så de inte går förlorade.

Vi går en trappa upp till norra rummet. Här finns de första bevarade exemplaren av Dalbydräkten. Jämte Dalarna och Hälsingland är Värmland det folkdräktsrikaste landskapet. Männen behöll sina särpräglade dräkter längre än vad kvinnorna gjorde.

På 1920-talet såg jag några gamla män i knäbyxor och långrock, s k Dalbytröja med röda besättningar. På axeln kunde sitta en liten röd lapp av kläde, en s k betroddlapp, för att visa att bäraren hade bygdens förtroende. Gunne-Per, morfar till den siste säterkullan, Ester Karlsson, hade en sådan betroddlapp på axeln när han gick till affären i sin Dalbytröja för att handla. Jag har sett fotografier i gamla gårdar av förfäder i folkdräkt, männen i den jag beskrivit, kvinnorna i häktad tröja, mörk kjol, förkläde och mörk schalett.

Dalbytröjan har en ålderdomlig skärning som går tillbaka på den medeltida kolten. I Dalby och Finnskoga levde de lokalt särpräglade dräkterna kvar längre än på andra håll i Värmland. Några av uppgifterna har jag hämtat från "Folkdräkter och bygdedräkter från hela Sverige" av Inga Arnö Berg och Gunnel Hazelius Berg.

På våra sommarfester är det många som bär Dalbydräkten, och besökare från andra trakter bär sina, man ser även norska dräkter, bunader.

De, som lagar maten och serverar den är dräktklädda för att försöka återskapa stämningen av gamla tider. Där kan vi njuta av barndomens läckerheter - kolbullar, gräddvåfflor med hjortronsylt och vispgrädde, ris à la Malta, römgröt och tunnbrödsrulle med getmesost och smör.

I norra rummet finns också den verkliga rariteten, Dalbyvanten. "Ingenstans i Sverige finns så många vackra gamla vantar bevarade som i Norra Klarälvdalen" står det i en artikel i Värmlands Folkblad av den 16 mars 1982. "Dalbyvanten ska räddas åt eftervärlden".

Detta år ordande förra bibliotekarien, Maj Andersson, en utställning av Dalbyvantar på biblioteket i Sysslebäck. Där visades 88 par vantar och först när man såg dem sida vid sida kunde man klart se skillnaden mellan de olika tillverkarna.

Broderiet, "krusningen", följdes inte slaviskt, men alla innehöll de grundmönstret av nyponros, stymorsviol och förgätmigej, blomster, som alla hör till Nordvärmlands flora. Ingen vet hur mönstret uppstod.

Min morfars syster, Karin Andersson-Sandegren på Sannäsmon, gjorde de i mitt tycke allra vackraste broderierna. De finns i ett skyltskåp. I hög relief framträder blommorna mot den mörka bakgrunden. Rosens bladverk är tandat och små graciösa krusiduller, som klängen av ärtväxter, smyger sig in mellan rosenknopparna, ett av Karins kännemärken.

Karin lärde grannen, Torp-Maria Olsson, att göra vantar. Denna lärde senare ut konsten till Karin Amundsson, som haft kurser i nålbindning och broderi, senast nu i år. Traditionen har sålunda förts vidare.

Det finns en annan tradition också, för jag har inte kunnat få fram något samband mellan Karin på Sannäsmon och Ingeborg Jönsson, min mormors moster, kallad Bolla i Änga. Jag gick i skolan i Skyllbäck tillsammans med Bollas dotterdöttrar och nästan varje frukostrast sprang vi ned till Änga, där Bolla-moster satt i sin bädd och broderade, omgiven av sefirgarn i ylle i de underbaraste färger jag sett, högt uppdrivna och kontrasterande i olika nyanser.

Med dessa färger på minnets näthinna förstår jag att hembygdsgårdens vantar är mycket blekta, men vackra ändå.

Bollamosters dotter Ida och hennes döttrar tillverkade vantarna i nålbindning och Bolla krusade. Dotterdöttrarna Siri och Gurli hade många kurser i vantsömnad och broderi och kunskaperna lever ännu kvar.

Jag och mina syskon fick alla Dalbyvantar från Änga när vi fick lite större händer. Till riktigt små barn tillverkades vita och till män och kvinnor mest svarta. Bruna och mörkgrå förekom också. Kvinnornas vantar hade hög krage med virkad röd kant och kråkspark kring handleden. Männens hade kavelfrans kring den nedvikta kragen.

Framlidna Jenny Henriksson på Sundhultmon broderade Dalbyrosor på fickorna till Dalbydräkten till min dotter och dotterdotter i omisskänlig stil från Bolla i Änga. Så kan man också använda ett vackert mönster för att med detta visa att här är en Dalbydräkt, fast fickorna inte är helt stilenliga.

Förra länshemslöjdskonsulenten Elisabeth Jacks-Svantesson har tagit som sin uppgift att bevara Dalbyvantar åt eftervärlden. I början av 1980-talet började hon inventera och dokumentera gamla Dalbyvantar och beskriva mönster och tillverkningssätt. Hon skriver på en uppsats i etnologi om Dalbyvanten. I en helsidesartikel i Värmlands Folkblad den 11 mars 1989 läser jag om hennes forskningar.

"Här räddas en rik tradition åt eftervärlden", lyder rubriken. "Här finns flerahundraåriga vantar bevarade från Norra Klarälvdalen. Några finns på Nordiska museet, som i början av 1900-talet gjorde en inventering i dessa trakter. Den visar att den prunkande blombuketten inte fanns på de allra äldsta vantarna. De hade istället höga kragar broderade med rutor, romber och kors i grönt, blått och rött." Vi lär väl aldrig få svar på frågan: Vem började med nyponrosor, styvmorsviol och förgätmigej?

Själva vanten är tillverkad i nålbindning, en urgammal textil teknik, mycket äldre än t ex stickningen" berättar Elisabeth. "Det äldsta bevarade provet på nålbindning har man funnit i en bronsåldersgrav i Danmark".

Det finns många fler exemplar på kvinnoflit i norra rummet av modernare typ än vantarna. Vita underkläder i tunn bomull, kantade med brodyr och med små veck använde min mor och mina äldre systrar. Själv hade jag vita underbyxor med spets nedtill under den vita brodyrklänningen, som jag hade till söndags och vid fotografering. Broderade hyllremsor hör till en förgången värld antar jag. De fästes med häftstift på hyllkanterna. Att brodera var och är en sorts terapi för kvinnorna och ett sätt att få utlopp för skapande. Dukar i vitbroderi, venetianskt och engelskt, finns utställda. Paradhanddukar var prydliga, bra att dölja lite solkiga använda handdukar med.

1920-talet är värt att börja dokumentera, men de oändliga mängder av broderier, som finns t ex i mitt barndomshem, kan knappast härbärgeras av hembygdsgårdar och museer. Textilierna är nog dömda att valsa runt på auktioner tills de kastas på sophögen. Mycket vore värt att bevara.

Begravningskarameller visas i ett väggskåp, praktfulla skapelser i svart, guld- och silverpapper med kräppat sorgflor. De var inte så goda som de var vackra, bara socker inuti.

Barn fick vara med på begravningar på den tiden.

En gammal stadig plåtbeslagen Amerikakoffert ser vi också. Många värmlänningar flydde från fruktad militärtjänst, hotande underhållsbidrag för barn och inte minst fattigdom i likhet med andra svenskar till det stora landet i väster. Min moster Nanny och hennes dotter reste till Boston. Nanny blev kokerska och lyckliggjorde säkert många amerikaner med svenska köttbullar.

Vi går till södra rummet. I trapprummet utanför står en täckbåge, som också väcker minnen. När kvällarna mörknade flyttades täckbågen in i vårt kök och där satt de vuxna kvinnorna och stickade täcken när köksbestyren var avklarade. Alla skrönor och allt skvaller som avhandlades insöps av oss barn och blev till den osorterade mängd gamla berättelser från bygden, som vi alla bär med oss, mer eller mindre utstyrda och förvanskade. Det är det som kallas folklore.

I södra rummet finns ett diorama med en man och en kvinna i folkdräkt i ett kök. En vagga är upphängd i taket för att barnet skulle slippa golvdrag.

Ett litet bord med hål i mitten står där, lagom för ett litet barn att placeras där. Jag gissar att det nyttjades som en sorts barnhage, där kunde barnet stå tryggt och leka med leksaker placerade på bordsytan. Köket, som vi ser det här, var en livsfarlig plats för små barn med den öppna härden, där det kunde stå en gryta med hett vatten. Matmor kunde sköta sina sysslor i lugn och ro medan barnet var säkert placerat.

Där finns också en raritet, en Käthe Krusedocka, som tillhört Sigrid Bergenhult. Hennes föräldrar besökte Tyskland på 1920-talet och det är därifrån dockan kommer. Käthe Kruse var den första som tillverkade dockor som såg ut som riktiga spädbarn. Det är en hårt stoppad vaxduksdocka som man kunde torka av med en fuktig trasa, men det är ingen baddocka, det hade vi celluloiddockor till, detta material kom i början av 1900-talet.

Ullkardorna påminner mig om min släkting Kare Svanberg. Jag satt många gånger och såg hur hon kardade fårullen till långa lätta korvar, som hon lade i en spånkorg och sedan spann på spinnrocken. På nystkronan nystades det innan det blev till Dalbyvantar, arbetsvantar, sockar och tröjor. Ibland blandades ullgarnet med getragg till sockar så att de skulle bli vattenavstötande. Det hänger ett par på stången i taket.

I storstugan på nedre botten står ett mycket vackert målat allmogeskåp, skänkt av Rut Jönsson, som härstammade från Gärdet. Målningen påminner om dem på dörrar och väggskåp i torpet.

Sist ska vi besöka köket, det äldsta rummet, kanske från 1500-talet, själva hjärtat i Tronsgården. Där åt man och arbetade och sov i de stora väggsängarna som härstammar från Gubbgården. Livet börjar och slutar i sängen.

På tjugotalet gick jag ibland med mina skolkamrater från Gubbgården hem och det var spännande att krypa in i väggsängarna och jag tyckte de var lyckliga som hade sådana, det var en underbar lekplats.

I kåven mellan köket och storstugan finns ett väggskåp, som hörde till sängarna.

Med utgångspunkt från mig själv vill jag i min lilla berättelse visa hur fast våra minnen är förknippade med föremål och hur dessa kan fungera som nyckeln till våra hågkomster. Inte minst ur den synpunkten är det värdefullt att vi samlar och vårdar tingen som vi ärvt av våra förfäder. Det är hembygdsrörelsen, en av våra största folkrörelser, som gör detta möjligt. Det är många ideellt arbetande medlemmars förtjänst.

Dalby hembygdsförening
1928-1998 i bilder

Urval och bildtexter: Torleif Styffe

 
Det här sällskapet framsynta gamla dalbybor är det vi har att tacka för att Dalby hembygdsförening kom till. 1928 bildades föreningen, och detta är den första styrelsen. Visst var det lite "herrskapsstämpel" över föreningen, men allt eftersom åren har gått har den mer och mer blivit hela folkets angelägenhet.

 
Jenny Fröman försåg föreningen med ett vackert stycke tomtmark i Ransby 1933.

 
Per Holm, Transtrand, skänkte en rökstuga som blev första byggnaden på gården. Året var 1933.

 
Dessa herrar skänkte den gamla Tronsgården till hembygdsgården 1934. Emil Larsson (t v) och Olov Westling.

 
Här rivs rökstugan i Aspliden. Den blev den första byggnaden som uppfördes på gården, år 1933.

 
Hembygdsföreningen är årsbarn med Dalby kyrka. Här ser man kyrkobyggnaden halvfärdig året innan med 1927 års konfirmander.

 
På 1920-talet var säterlivet fortfarande en realitet. Här är en bild från Kong-Olleåsen. Fr v: Lena Svanberg, Tora Hedlund, Karin Bengtsson-Björnsson och Kerstin Bengtsson.

 
Vårfloden var våldsam 1928, och timmer och is rev med sig Näckåbron. Den blev uppbyggd på nytt samma år.

 
Frälsningsarmén var stor på 1920-talet. Här gör man en utflykt på knaggliga vägar. I förarhytten: Martin Nederberg och Lars Hedström (Höken). På flaket: Maria Jonsson, Astrid Olofsson, två officerare på "Klippan", Oskar Holfelt, Ida Berglund, Per Bergkvist, Sigrid Karlstam, Bernhard Westergren, Per Bengtsson (Post-Per) och Jakob Jonsson (Lapp-Jakob).

 
1930-talet kom med hårda tider, flera nödhjälpsarbeten startade och många vägar förbättrades därmed. Här är ett arbetslag vid Hammaren. Fr v: John Larsson, Mauritz (Manne) Persson, B.J. Andersson, Bengt Olsson (Skräddarn), John Bengtsson, Marius Olsson, Johan Jonsson, Back-Per Bengtsson, Oskar Eskilsson, Ludvig Andersson, Gottfrid Henriksson, Halvar Jonsson, Per Halvarsson, Henning Dahlberg och Edvin Persson.

 
Det här jaktlaget har just tagit två älgar och delat köttet på Persbyheden. Fr v: Hilding Håkansson, Långav; Olov Dahlin, Branäs; Karl Sandin, Persby; Pär Håkansson (prästen), Persby; Johan Dahlin, Branäs; Ernst Elvelin, Långav; Enar Styffe, Ransby; Jon Jacobsson (Lapp-Jo), Persby; Oscar Persson, Långav; Erik Fröman, Uggenäs; Pär Olsson (Knapp-Ola-Pär/Domar-Pär), Branäs; Pär Edvin Persson (Prosten), Persby; Gottfrid Halvardsson, Likenäs; Karl Fröman, Uggenäs.

 
På Lövfallheden i Sysslebäck fanns en festplats, där det dansades på 1930-talet. Den flyttades dit från Kalvöla efter översvämningen 1928.

 
Också på hembygdsgården började man med festverksamhet. Den här festen 1934 var troligen den allra första. Sedan har det fortsatt - för många är hembygdsgården liktydig med sommarfesten.

 
Kan det ha varit fler besökande på någon fest än på jubileumsfesten 1978?

Inför 50-årsjubileet ordnade man de gamla föremålen till en vacker utställning.

1984 kom kungaparet på besök. Kung och drottning skulle inspektera en tomt på Branäsberget och mötte Elsa i Framgarn. De besökte också hembygdsgården i Ransby.

 
Många kom på broinvigningen 1988. Det var kopian av Näckåbron som uppförts efter hädangångna ordföranden Margit Bengtssons idé. Bygget genomfördes under Åke Westergrens tid som ordförande. Här flankeras Åke av de båda "broinvigarna" Signe (Gomma) Bengtsson och Johan Sundström, som båda var med när originalet skulle byggas nästan 70 år tidigare.

 
Här är Margit Bengtsson tillsammans med två andra tidigare ordförande, Lars Oscar Johnson och Gustav Larsson.

 
Ingvar Larsson var aldrig ordförande men betydde mycket för Dalby hembygdsförening. Han var med i starten och han kom tillbaka som pensionär, då han bl a sammanställde ett par böcker.

 
Landshövding Edberg delade ut Svenska hembygdsförbundets förtjänsttecken till Ingvar Larsson, Thure Bengtsson, PG Larsson och Gustav Larsson. Året var 1988.

 
Men många fler har haft stor betydelse för hembygdsföreningens fortlevnad. Hur skulle den ha klarat sig utan alla våffelbakerskor, guider, grötkokare, lövkrattare, kaffekokare, lottförsäljare och alla andra som ställt upp. Här är det Maj Olsson och Alice Jacobsson i farten med våffelgräddning.

 
Varje säsong avslutas med ett "tack-för-hjälpen-samkväm". Här pågår förberedelserna för ett sådant. Fr v: Åse Halvardsson, Inga-Maja Larsson, Anna-Gerd Larsson, Ingrid Svanberg, Birgitta Karstensson och Maria Westergren.

 
Jubileumsstyrelsen 1998
Sittande fr v: Inga-Maja Larsson, Åke Westergren,
Carina Berglund och Per Tore Persson.
Stående fr v: Stig Libäck, Ann-Lill Henriksson, Åse Halvardsson, Maj Andersson, Ingrid Svanberg, Rolf Henriksson, Birgitta Karstensson, Rigmor Styffe och Ingemar Dahlström. Saknas: Iris Arnesson.

Byombuden 1998

Brattmon - Maj-Lis Karlsson

Näckån/Skyllbäck - Gun Jonsson

Sundhult m m - Sonja Haugen-Svedbo

Slättne - Karin Olsson

Fläskremmen/Kvistb. - Ann-Britt Axelsson

Hole/Lillbergsgården - Åke Halvardsson

Gunneby - Randi Hansen

Ransby - Margot Styffe

Branäs - Maj Andersson

Persby/Långav - Josefin Ottosson

Uggenäs/Likenäs - Anna Persson

Likenäs - Anita Persson

Likenäs/Transtrand - Kajsa Bengtsson

Amnerud m m - Thore Amundsson

Brönäs/Hjällstad - Iris Arnesson

Backa/Mörbacka - Håkan Helgesson

Tutstad - Lena Kjellberg

Köp boken