Källa:

Källmaterial.

För en skildring av bygden under 1500-talet och början av 1600-talet är man helt hänvisad till det kamerala materialet från denna tid. Kartor finnas först från 1640-talet och då tyvärr endast över Fryksdalsområdet. År 1644 upprättades nämligen skattläggningskartor över byarna i detta område. Dessa kartor samlades till en geometrisk jordebok.

Det kamerala materialet från 1500-talet är knapphändigt för norra Värmland.

Den äldsta jordebokslängden från området är ”1503 Skatteregnskab for Dalarna och Vermeland”. *3 Sedan kommer 1534 års fogderäkenskaper och hjälpskattelängden av år 1535. Ingen av dessa längder innehåller dock uppgifter om antalet skattebetalare eller åbor.

De enda längder från 1500-talet, vilka lämna några mera detaljerade uppgifter, äro prostarnas tionderäkenskaper för Skara stift 1546 och 1554, *4 en tiondelängd från 1573 och ett register på mantal från 1586. *5 Dessa fyra handlingar ange antalet tiondegivare resp. mantal, övriga längder däremot endast tiondet eller skatten för byn utan att sätta ut antalet tiondegivare eller skattskyldiga. Nackdelen med att använda dem är den, att man ej kan kontrollera deras tillförlitlighet genom jämförelse med några andra längder från samma tid.

Förutom tionde- och mantalslängder fram till 1650-talet ha för skildring av bygden under denna  tid använts Älvsborgs lösen 1613-1619, hjonelagslängder från 1610-1611, boskaps- och utsädeslängder 1621-1641, rannsakning på hemman 1640-1641, jordeböcker och domböcker samt för Fryksdalsområdet även 1644 års geometriska jordebok.

SUNDQUIST har framför allt använt sig av Älvsborgs lösen. Han framhåller, att de grunder, efter vilka denna skatt utkrävdes, voro strängare, än vad förhållandet var med andra skatter vid denna tid, varför den också måste vara mer tillförlitlig. Han riktar dock en viss kritik mot den med sitt påstående, att den i många fall endast utgjorde en avskrift av årliga räntan. Dessutom äro vissa befolkningskategorier, såsom ogifta, alltför sparsamt företrädda för att längderna skulle ge någon riktig bild av befolkningens storlek (SUNDQUIST 1931 s. 6 och 9). För norra Värmland är det troligt, att Älvsborgs lösen ej är en avskrift utan en självständigt upprättad längd. Årliga räntan saknar uppgifter om antalet åbor i byarna och kan följaktligen ej ha tjänat som underlag. Något, som också talar för Älvsborgs lösens tillförlitlighet, är att de sexmän, som biträdde vid upprättandet av skattelängderna, voro jämnt fördelade över socknen liksom vid tiondesättningen. Upplysningar om antalet skatteskyldiga kunde alltså inhämtas från samtliga byar, och man kunde kontrollera, att ingen slapp undan. Ej heller här äro söner och döttrar upptagna i längderna. Detta har dock mindre att betyda vid bedömandet av antalet hjonelag eller familjer (åbor) i de olika byarna, vilket antal jag här i första hand söker fastslå.

Givet är att man icke får pressa detta material för hårt och att man möter stora svårigheter, om man t.ex. från detta arkivmaterial vill uträkna folkmängden. Detta framhålles även av SUNDQUIST (1938 s. 3 ff.). Han menar dock, att källmaterialet i vårt land trots allt är säkrare underlag för en sådan beräkning än t.ex. i Finland, bl.a. därför att socknarna här voro mindre och möjligheten till kontroll större.

Mantalslängdernas värde som indikator på befolkningens storlek har satts i fråga av bl.a. HECKSCHER (1932 s. 372 ff. och 1933 s. 5 ff.) *6 och senare av SUNDQUIST (1938 s. 22). De mena, att växlingar i antalet mantalsskrivna huvudsakligen återspegla ändringar i det ekonomiska läget. HEDAR (1941 s. 255 ff.) har även visat, att rannsakningar på mantal och påpekanden till prästerskapet om noggrannare mantalsskrivning kunna förorsaka höjningar i antalet mantalsskrivna. Trots detta äro mantalslängderna ändå värdefulla, enär jag, som jag redan framhållit, i första hand söker ange antalet familjer eller åbor i de olika byarna. Den ovan nämnda kritiken riktar sig främst mot mantalslängdernas värde som källor för beräkning av befolkningens storlek. Det är givet, att hjonelag kunna förbli oredovisade, men detta borde ej vara lika vanligt som när det gäller övriga familjemedlemmar. Mantalslängderna äro i allmänhet mycket detaljerade med fattige och ”husarme” utsatta. Även om antalet mantal kan variera, finner man, att antalet hjonelag är ganska konstant. Antalet hjonelag företer vanligen en jämn ökning och är av en storleksordning, som förefaller naturlig för en bygd i utveckling. Man kan därför våga utgå ifrån att antalet hjonelag åtminstone i det närmaste torde överensstämma med det verkliga förhållandet.

För att erhålla den mest sannolika siffran på antalet hjonelag eller bönder (åbor) i de olika byarna har jag jämfört skilda längder för samma år eller närliggande år.

Källmaterialet kommer att vidare diskuteras i olika sammanhang i de följande kapitlen.