Klarälvens meanderlopp

För den färdeman, som i gångna tider sökte sig längs den gamla pilgrimsvägen från Vänerbygden mot Trondheim, måste färden genom övre Klarälvsdalen ha bjudit på intryck av oförgätlig styrka. Säkert har han fängslats av dalgångens säregna skönhet; den silverskimrande älven, ständigt lekfullt och behagfullt buktande från den ena dalsidan till den andra, en idyll måhända, men ändå en svekfull idyll. Och på dalsidorna den dystra barrskogen, "tiomilaskogen" med dess oändliga ödemarker.

Men det som kanske mest förundrade den uppmärksamme iakttagaren var det starka beroende, vari befolkningen stod till Klarälven eller "Stor Älfwen" som den förr kallades. De magra tegar, som skulle ge bonden hans bärgning, utsattes för ett ständigt hot från den nyckfulla älven. Översvämningar och markförstörelse förekom årligen, och missväxt och hungersnöd följde i deras spår. Människorna tvingades här kanske mer än i andra trakter att leva i intim kontakt med naturen, och de följde med bävan och oro älvens nycker.

I äldre handlingar finner man otaliga vittnesbörd om älvens härjningar. I skattelängder, jordeböcker, domböcker och kartbeskrivningar förekommer uppgifter om översvämningar och erosionsskador. Ofta nödgades bonden söka lindring i sina skattebördor. I jordeboken för år 1639 omtalas, att byn Spickebol i Norra Ny, som funnits antecknad redan i 1500-talets skattelängder, sedan många år varit öde och avhyst, emedan älven utskurit och skövlat ägorna. Landshövdingen ADOLPH MÖRNER säger i sin beskrivning över Värmland år 1762:…"vid Stor-Älfwen äro ganska få hemman, som hafva någon parck onyttig liggande, ty som mellan Bergen och Älfwen är nog trångt hafva the fläste Hemmans åboer sökt giöra en hvar fläck nyttig, och skattar man sig här lyckelig om man någon tid får behålla hvad upodlat är för älfwens våldsamhet skuld, som alla år, i synnerhet vid stora Wattufloder, medelst sin Brytning tager ansenligen stycken af Bondens Åkergiärde, them han väl lämnar till en annan på ett annat ställe, men sällan så rättvis, at then gamla ägaren får sitt igen. Om och så skier gå många år förbi innan den tillflytna Sanden gifwer någon frukt af sig."

Trots de skövlingar älven utsatte bygden för har Klarälvsdalen tidigt lockat till talrik bosättning, och ända in på 1600-talet var dalgången tättbebyggd i jämförelse med Fryksdalen. Detta förklaras delvis av att Klarälvsdalens sandiga jordar var mera lättarbetade med den tidens primitiva redskap än de tunga lerjordarna. För att skydda sig mot älvens härjningar tvingades befolkningen gemensamt söka hejda älvens framfart. Byalaget blev därvid den organisation, som naturligt nog fick ansvaret för att skyddsåtgärderna verkligen kommo till stånd. I protokollet från storskiftet med byn Sälje i Ekshärad år1763 står antecknat:…"Jämväl kommo alla åboerne öfverens, att om den så kallade Älfwen Klara skulle göra efter denna delning någon brytning på förut nämnde allmänningar, skulle den af hela gårdens grannar straxt med Ris och Jord förebyggas, och den åbo i gården som undroge sig med folk och Hestedagwerke vid första påfordran att vara behjelplig att byggia, skulle vara förfallen vid Femtiio Daler Silfvermynt i vite, och ärsätta sin granne all sen skada som genom dess treskhet blefve af älfwen giorder, hvilket uppå deras samtlige begäran blefvet här i Protocollo infördt." Vid förnyat storskifte med samma by år 1820 heter det:.. "I af seende på Elvfens tvära brytning skola de hus som flyttas, vara flyttade innan den 10de Maij 1821. Och skall Husflyttningskostnaden betalas den 24de Martii 1821, Wårfrudagen. Och skall Husflyttningskostnaden ske efter gode Mäns värdering."

Det kan anföras exempel på svåra skadeverkningar genom älverosion från många andra delar av Sverige. Allvarliga skador har t.ex. förekommit i Österdalälven ovanför Mora och på flera andra platser vid Dalälven. Vill man också nämna sådana fall, där mänsklig verksamhet varit den utlösande faktorn, ligger det nära till hands att erinra om "Vildhussens" åtgärder I Indalsälven 1796, varigenom hela Ragundasjön plötsligt tappades och Döda fallet bildades, samt sist men inte minst de genomgripande förändringar i den hydrologiska och biologiska jämvikten, som senare tiders vattenregleringar medfört. Men ingenstädes finner man dock en så regelmässigt återkommande förstörelse inom en så lång sammanhängande älvsträcka som i övre Klarälvsdalen. Man frågar sig därför efter orsaken till denna särställning, man undrar om vattnets aktivitet är lika stark i våra dagar, och man spörjer kanske med oro om följderna för bygd och natur av kommande nödvändiga vattenregleringar.

Vid tiden för inlandsisens avsmältning från området för omkring 9000 år sedan nådde havet med en smal arm ända upp till Norra Finnskoga ungefär 220 meter högre än den nuvarande havsytan. Särskilt sommartid var smältvattenflödet från den tynande isen så mäktigt, att det förvandlade hela den långa fjorden till ett strömmande vatten, en flod jämförbar med Europas största i vattenrikedom. Isälvarna förde med sig väldiga mängder material, som sorterades och avsattes i fjorden, där strömstyrkan inte längre var tillräcklig för att föra det vidare. På så sätt fylldes övre delen av dalen så småningom mer eller mindre fullständigt med grus, sand eller finare sediment.

Vid isens avsmältning höjde sig landet sakta, och avlagringarna steg långsamt över vattennivån. Alltefter som iskanten försvann allt längre mot norr minskades vattenföringen, den forna fjorden förvandlades till en älv, som till följd av den fortsatta landhöjningen skar sig allt djupare ner i de gamla fjordavlagringarna. Den nutida betraktaren ser ännu imponerande rester av den forna dalutfyllnaden: de höga terrasser i löst material, som flerstädes kantar dalbottnen, och som ibland breder ut sig till ett utåt dalen svagt sluttande plan. På många ställen är dessa terrasser uppodlade, och där kan man bruka sin jord utan oro för älvens nycker, ty den nuvarande älvfåran har skurit sig så djupt ner, att den ligger ända till 55 meter lägre.

Genom älvens morfologiska verksamhet har under tidernas lopp väldiga omlagringar av materialet ägt rum. Stora mängder sediment har eroderats bort i de övre delarna av dalen, det har transporterats nedströms av det rinnande vattnet och avlastats där strömhastigheten blivit otillräcklig för transport. Därvid har deltaplan utbildats, som uppbyggts allt längre söderut. Med fortskridande landhöjning har även dessa deltaplan sönderskurits, och i de södra delarna av Klarälvsdalen har på så sätt uppstått en hel serie sönderskurna deltaplan ända fram till Klarälvens nuvarande delta i Karlstad.

Genom djuperosion har älven på många ställen nått underliggande morän eller berggrund, varvid dess eroderande verksamhet lokalt minskats eller helt avstannat. Inom vissa delar av dalgången flyter dock älven fortfarande genom synnerligen lätteroderade jordarter. Detta gäller framför allt sträckan mellan Vingängsjön och Edebäck. På hela avsnittet från Vingängsjön till bergtröskeln vid Edebäck, ungefär 10 mil om man följer älvens vindlingar, finns ännu ingen tydligt frampreparerad tröskel. Älven flyter lugnt fram utan forsar eller fall, och vattenytan sänker sig så obetydligt som en meter per mil.

Dalbottnen är i allmänhet knappt en kilometer bred och begränsas på båda sidor ofta nästan linjerakt av dalens bergsluttningar. Om man färdas på landsvägen längs en av dalsidorna märker man, hur älven omväxlande närmar sig och avlägsnar sig från dalsidan. När ett vattendrag på detta sätt regelbundet svänger än åt vänster och än åt höger sägs det meandra, och man kallar den meandrande delen av älven för ett meanderlopp. Klarälvens flodbågar omgärdar relativt lågt liggande näs. Till dessa näs är huvuddelen av dalens jordbruksbygd lokaliserad, och det är de, som främst utsättes för älvens skadeverkningar.

I Sverige finnes otaliga meandrande älvar och småbäckar. Men Klarälvens meanderlopp är unikt genom sin storlek och regelbundenhet. Det får vidare en säregen karaktär genom att den trånga dalen hindrar flodbågarnas fria utveckling. Om dalen vore bredare, skulle flodbågarna vidgas långt mera, och ett vidsträckt meanderplan av mississippityp skulle utbildas. Under nuvarande förhållanden stöter älven tvärt mot dalsidan, där den tvingas böja av i ofta nästan rät vinkel.

Älvfåran är emellertid inte stationär, utan en ständig omlagring av dalbottnens sediment fortgår alltjämt. Denna omlagring innebär, att älven genom sidoerosion bortför material från yttersidan av varje flodbåge, dvs. från nordsidan av varje näs. Det lösryckta materialet transporteras sedan nedströms, endera uppslammat i vattnet eller längs bottnen, och avlastas där strömförhållandena så medge, ibland på sydsidan av samma näs. På varje näs är därför den norra sidan en markerad erosionsbrant, under det att nedströmssidan är långsluttande och täckt av med stranden parallella avlastningsvallar, s.k. älvvallar.

Genom materialtransporten förskjutes varje flodbåge, och därmed även näsens strandkonturer, successivt allt längre nedströms. Markytan får en vågig struktur, alltefter som nya älvvallar bildas. Överallt är näsens yta präglad av denna "vågighet", vilket vittnar om att de i sin helhet uppbyggts genom älvens verksamhet under tidigare skeden.

Denna uppfattning om näsens bildningshistoria har sannolikt hävdats av bygdens invånare långt innan älven blev föremål för systematiska undersökningar. I MÖRNERs beskrivning över Värmland heter det sålunda:"Höst eller Winter Råg brukas icke; berättas, at then icke eller med serdeles förhoppning kan brukas wid Älfwen, emedan såsom all ther befintelig brukbar mark är af then genomstrykande Älfwen formerad eller wid thess ombyteliga gång åstad flyttad och sammanlagd, består de öfwer alt af kullar och små daler skiftewis emellan hwarandra och gifwer sådant utseende som wågorna i Siön wid häftigt blåswäder."

Jämsides med nyssnämnda naturliga, mer eller mindre kontinuerligt förlöpande erosionsprocess, förekommer tid efter annan plötsliga förändringar av flodloppet. En flodkrök kan förskjutas snabbare än nedströmsliggande krök och så småningom hinna fatt denna, varvid mellanliggande näs avskäres. Vattnet kan också ta vägen tvärs över ett näs vid onormalt högt vattenstånd och där utbilda en helt ny fåra. Om det nya loppet sträcker sig över uppodlad mark och bebyggda områden, kan givetvis skadorna bli katastrofala. Under förra hälften av 1800-talet avskars näset norr om Sälje i Ekshärad, varvid meanderslingan norr om Sälje övergavs, och den mycket allvarliga erosionsfaran avvärjdes för denna by. Näset norr om Sälje skildes helt från sin förbindelse med dalsidan och förvandlades åtminstone temporärt till en ö. Vägen norrut genom dalgången, som just här gick i färjeförbindelse över älven, måste läggas om. Vid katastrofflödet våren 1916 inträffade en avskärning av mindre omfattning söder om Mjönäs i Norra Ny, varvid norra spetsen av Gravolsmon förvandlades till en liten ö. Övergivna meanderslingor (korvsjö eller på ortsmål "lok") på många av näsen vittnar om flerfaldiga katastrofavskärningar i äldre tider.

Hur hastigt fortskrider då den aktuella erosionen? Varje älvdalsbo känner till att älvens erosion är synnerligen växlande från år till år. En följd av år kanske ingen nämnvärd skada alls vållas på marken längs erosionsbranten. Men så plötsligt för älven bort ett strandparti på kanske flera tiotal meters bredd vid något exceptionellt vårflöde. Det är därför omöjligt, att genom några få års iakttagelser bilda sig en uppfattning om hur stora förändringarna i genomsnitt är. Men genom en jämförelse mellan äldre kartor, huvudsakligen 1800-talets storskiftes- och laga skifteskartor, och moderna karteringar eller flygfotografier, är det möjligt att följa erosionen under så lång tidsperiod, att de tillfälliga variationerna spelar en underordnad roll. Det har vid sådana jämförelser visat sig att den areal som eroderats bort av älven sedan början av 1800-talet, uppgår till omkring 200 hektar på sträckan Vingängsjön - Edebäck. Detta motsvarar en årlig markförlust på cirka 1,5 hektar i genomsnitt. Siffran kanske inte synes alltför överväldigande, men man måste också tänka på de svårigheter som vållats genom nödvändiga nyskiften, genom förlusten av byggnader och framför allt på de stora översvämningsskadorna.

Visserligen nybildas mark i ungefär samma takt som det som försvinner genom erosion. Men de borteroderade partierna av näsen har i allmänhet haft den bästa åkerjorden, under det att den nybildade marken undantagslöst består av ren sand och mo och dessutom är utsatt för årliga översvämningar. De nybildade delarna av näsen är nämligen genomgående lägre än äldre partier, och man skulle kunna likna ett näs vid en vågig platta, på en sida förenad på dalsidan och svagt lutande i dalens riktning. Denna lutning beror på att älven under tidernas lopp fördjupat sin fåra, varvid älvvallarna bildats på allt lägre nivåer. Volymen av det materialet, som föres bort från erosionsbranterna, blir därför större än det som avsättes på avlagringssidan. Därigenom sker en fortlöpande nettoförlust av material från området, en förlust som för det senaste århundradet kan beräknas till några hundra ton i genomsnitt per dygn. Det är alltså åtskilliga billaster sediment, som dagligen föres förbi tröskeln vid Edebäck genom älvens försorg.

Redan förut har påpekats, att erosionsintensiteten växlar från år till år. De jämförande kartstudierna har också visat, att näsen är mycket olika utsatta för erosionsskador. Bland näs som varit illa åtgångna under 1800- och 1900-talen kan nämnas Stärnäs, Brönäs, Spickebol, Krusmon, Baskenäs, Ljusnästorp, Hara, Byn, Yggenäs, Sälje, Ginbergsängen, Rudsängen och Berga, under det att t.ex. Ransby, Branäs, Likenäs, Bänteby, Gällstad och Östra Tönnet mycket litet påverkats av erosionen. Givetvis kan många av dessa olikheter förklaras genom erosionsbrantens växlande resistens mot erosion. Vidare inverkar arten av de erosionsskydd, som eventuellt anlagts av befolkningen och den vegetation som fått fäste i branten. Men problemet har också andra aspekter. Mekanismen vid erosion, transport och avlagring av material utgör ett komplicerat växelspel mellan de hydrodynamiska krafterna vid vattnets framrinning och motståndet hos flodbäddens material. Det är inte möjligt att här annat än i förbigående gå in på varken dessa problem eller en fråga som kanske mången älvdalsbo funderat över: Vad är egentligen den yttersta orsaken till att Klarälven har utbildat så regelbundna flodbågar?

Många teorier rörande meandringens natur ha sett dagens ljus, men trots den livliga diskussionen kan problemet ännu inte anses slutgiltigt löst. Man vet, att det inte är tillfälligheternas spel, som dikterar det regelbundet vindlande loppet. Det existerar ett påtagligt samband mellan t.ex. meanderplanets bredd och bågarnas krökningsradie å ena sidan och vattendragets bredd, djup samt strömningshastighet å den andra. Sannolikt är det ursprungliga incitamentet att söka i en tendens till transversella svängningar hos den rörliga vattenmassan. Vid utformningen av en viss flodkrök spelar emellertid de lokala förhållandena en stor roll. I en krök rör sig vattenmassan liksom i en utdragen spiral. Ytvattnet närmar sig mer och mer krökens yttersida, dvs. erosionsbranten, medan bottenvattnet rör sig mot avlagringssidan. Den snabbare strömmen längs yttersidan rycker med sig material ur flodbädden, detta vandrar nedströms, till stor del längs bottnen i form av små "transportkroppar", ripples, eller i större enheter, s.k. tvärbankar. Genom vattnets spiralformade rörelser kommer materialet förr eller senare, sällan i samma krök men i nästa eller i någon följande, att röra sig längs bottnen så långt in mot avlagringssidan att det undandrar sig vattnets aktivitet och avlagras i ett växande sandskikt eller på en älvvall i vardande. Avlagringarna förminskar efter hand genomströmningsarean, strömstyrkan ökar, och påfrestningarna på motsatta sidans erosionsbrant tilltar. Slutligen övervinnes kanske motståndet, och förnyad erosion sätter in. På så sätt föreligger en ständig växelverkan mellan erosion, transport och sedimentation, där det inte alltid är möjligt att avgöra vilken faktor som är den primära.

Av stor betydelse för vattnets omdanande verksamhet är vattenföringens årliga variationer. I Klarälvens vattenområde finnes få utjämnande sjösystem, och vårflödet och andra högvatten blir därför ovanligt häftiga. Inom meandersträckan kan vattenståndsvariationerna i extremfall uppgå till omkring 6 meter mellan högsta högvatten och lägsta lågvatten. Genom omfattande regleringar kommer den naturliga avrinningen i framtiden att förändras. Det föreligger givetvis risk för att erosionsprocesserna därvid kan få förnyad styrka, men man kan också hoppas, att området genom en klokt genomförd reglering kan bättre än förr bevaras för de destruerande krafterna. Och det vore ett mål, väl värt att sträva efter. Ty övre Klarälvdalen är ett stycke svensk natur utan motstycke, säregen i sin geologiska utformning, naturskön till sin gestaltning och värdefull som ekonomisk pulsåder.