Maximilian Axelson

VANDRING I WERMLANDS ELFDAL OCH FINNSKOGAR.

Rättelser och ändringar

Ett korrigerat exemplar av denna bok - rättelserna är rimligen av författarens egen hand - har på titelsidan anteckningen Andra upplagan. Någon sådan kom aldrig till stånd, dvs. med dessa ändringar; 1917 års tryck följer 1852 års upplaga. Genom vänligt tillmötesgående av den framstående vermlandicasamlaren dr Bengt Rune Jacobson har förlaget fått ta del av ändringarna. Dessa är ganska talrika, men det är både ogörligt och onödigt att redovisa samtliga. De är av fyra olika slag: stavning, ordval, verbens tempus samt sakliga rättelser.

Stavningsändringarna är ganska få: w blir v, Christus blir Kristus, sednare tappar sitt d osv.

I fråga om ordvalet har författaren uppenbarligen blivit mera fosterländsk, då låneorden ersattes med svanska motsvarigheter: vegetation blir växtlighet, delikat läcker, animerade lifvade, depraverad försämrad, litterär beläsen, sentimentalitet känslosamhet, a propos i fråga, religiös gudfruktig, naiv okonstlad, mamseller flickor osv. Men också andra ord har ändrats: pronomenet man blir vi, resenären ersätts med vandraren, beryktad (som ursprungligen tycks ha använts som ett helt neutralt adjektiv) utbyts mot namnkunnig, välbekant eller ryktbar.

Av ändrade tidsangivelser att döma har rättelserna gjorts omkring 1875. Eftersom en del företeelser kanske inte längre existerade, har författaren funnit det lämpligt att på många ställen ändra tempus presens till imperfekt. Det har ibland skett ologiskt, t.ex. på sid. 62: "Nära Branäsberget låg, öster om Klaran, Dalby kyrka . . ."

Av sakrättelser, uteslutningar och tillägg meddelas här de viktigaste:

Sid.

4, r. 19: Fjällrämen ändrat till Näsrämen.

8, 3:e fotnoten rad 2:" …det e, hvilket i vissa ord, i ersättning för en bortkastad slutvokal, finnes inskjutet näst framför stammens slutkonsonant. Så ha vi etc."

10 Raderna 5-7 strukna.

11, r. 3: "år 1550" struket.

13, r. 7 och resten av sidan: presens ändrat till imperfekt.

16, r 9 nerifrån: "ända till för 20 à 30 år tillbaka" ändrat till "långt in i första hälften af vårt århundrade".

18 Raderna 4 och 12 avslutas med anföringstecken.

19 Rad 5 nerifrån avslutas med anföringstecken.

26, andra stycket: "Uddeholmska bolaget kunde vid denna tid nästan anses som ett litet Ryssland etc."

28, r. 8: siffran 50 ändrad till 75.

33, r. 3 tryckfel: Brita Halvarsdotter

38, r 9 nerifrån: "Då man (märk noga, i början af 1850-talet) inrättade etc.

43, sista raden: Isländska ändrat till fornnordiska.

53 Denna sida har fått felaktig paginasiffra (63). - Utg.

63, sista raden, och 64, de två första raderna: Meningen struken.

66, näst sista stycket: meningen avslutas med ordet "strömmar". Resten struket.

69, sista stycket r. 2:"Norrmännen sades vid denna tidspunkt ej önska sig några kommunikationer de begge länderna emellan." Nästa mening struken.

70, r. 17 nerifrån: "Snart kommer väl också 'Marseljäsen' hit. Men vi lemna här både den franska sången och barnen i Finnskog" strykes.

73, r. 7: Östermark ändrat till Östmark

82, r. 3 nerifrån: "Sjelfva Jönköpings af W. v. Braun skildrade målarskola fick ofta skatta till Finnens svenskstuga."

84, r. 1: "i botten" struket.

104, r. 6: Kyrkskogens

105, r. 6: "Märtha i Bogen ä ja'?" Rättelse ej gjord, men av fortsättningen att döma bör raden lyda så. - Utg.

105, r. 13 nerifrån: tryckfel: Kosiasmäk.

133 Raderna 10 - 18 strukna.

114, tredje stycket: "Der vägen tog af åt Östmark skildes jahg från mitt angenäma sällskap och for nu med en häradsdomare vidare in i ". Orden "eller något dylikt" alltså strukna.

115 Sidans nedre tredjedel, fr.o.m. "Ifrån nyssnämnde Östmarks socken", är struken.

116 De tre första raderna strukna.

116, r. 17: "den förut omtalade metallpjesen" ersätts med "en sak af mässing eller annan blank metall, liknande ett halft grytlock".

116, näst sista stycket: Meningen avslutas med Önnerud.

117, r, 4: "å klockaren Norbecks utbruk" struket.

128, r. 3 - 4: "som man behagade påminna sig" struket

134, r. 6 och 5 nerifrån: bulter, roper.

138, tredje stycket nerifrån: sista meningen struken.

143 Hela sidan struken fr.o.m. "Förord":

144 De sex första raderna strukna.

144, r 7-9: "Der något af här upptagne ord är beslägtadt med fornnordiska språket har sådant blivit främst genom parentheserna uppgifvet efter tecknet F.N. etc."

144, r. 11: Fsk = Finnskogsmålet

144 Sista stycket utgår.

145 och följande sidor; Isl. ändrat till F.N.

Förklaringar

Sid. 4, rad 7: Eric Tuneld (1709-1788), författare till en känd, i flera upplagor tryckt svensk geografi. p Rad 16 och 19: Redan på en karta 1783 skrevs (enligt uttalet) Fjällremmen.

Sid 5: Enligt nyaste tolkningsförslag kommer Rämmen av det svenska ordet rem.

Sid 6: Ahamäk (Ahomäki) och Kosamäk (Kuusamäki) betyder Bråtberget resp. Granberget.

Sid 8: vad Axelson försöker beskrivna i tredje fotnoten är s.k accentvaggning, dvs. tvåstava ord. Något e, om än aldrig så kort, blir alltså vanligen ej inskjutet.

Sid. 37, rad 9: sub montis radicibus = vid bergets fot (eg. rötter).

Sid. 47, rad 16: dial. (hann-) kval betyder handlinning.

Sid. 51, rad 14: jellom, vanl. skrivet hjäll = översäng (äv. tarre).

Sid. 64, rad 19: festina lente (lat.) = skynda långsamt.

Sid. 82: Betr. finnarnas boningshus, se A. Hämäläinen: Bostads- och byggnads skick hos skogsfinnarna i Mellan-Skandinavien. Sthlm 1845.

Sid. 92, rad 13 f: namnet Kymmen torde vara rent svenskt (="framkomlig").

Sid.124, rad 2: vademecum (lat. vade cum me = gå med mig) var den vanliga benämningen på en fickhandbok eller kortfattad uppslagsbok; här kan det lämpligen översättas "nödvändighetsartikel". - Trollramsan som återges på samma sida finns även i versionen: Käre grannemora mi, / lån mej fjûckedûcka di, / jä ska fjûcke lite." Trollkvinnan riktar sin bön om lån av smörkärna till en bondkvinna. När denna får tillbaka kärnan sitter det en smörklimp på varje "klo" av kärnkäppen.

Sid.148: hajs. Detta uttal av "hals" torde finnas endast i Fryksände; jfr öknamnet "frykenhajser" om
invånarna i nämnda socken.

Sid.157, sista raden: Åhrsbacke torde ha uttalats ung. ôrsback(en), vilket nog snarare ger ursprunget ôlvs- (dvs älvs-) än ár-.

Efterskrift

Johan Eugène Maximilian Axelson, författare till flera eftersökta nummer i vermlandica-genren, var västgöte till börden. Han föddes den 24 juni 1823 i Horns socken, Skara stift; fadern var kapten vid Skaraborgs regemente. I februari 1842 blev han student i Lund, drygt ett år senare i Uppsala. Resten av 1840-talet tycks han bl.a. ha företagit vidsträckta fotvandringar, om vilka han rapporterat i bokform.

En biprodukt av värmlandsvistelsen var den episka dikten "Saimi", med vilken han 1851 vann ett andrapris i Svenska Akademien (den trycktes året därpå), och han spåddes en ljus framtid som poet. Det blev dock inte mycket med den karriären. I stället försökte han sig som icke ordinarie tjänsteman i poststyrelsen (knappast betungande, om man får tro första kapitlet i "Röda rummet") samt som privatlärare. Från 1853 kom han dock in på tidningsmannabanan, där han skulle förbli. Han skrev för olika blad i bl.a. Stockholm, Falun och Östersund innan han i slutet av 1850-talet slog sig ner i Göteborg. Där var han dels lärare, dels medarbetare i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. En av hans vänner och kolleger i den liberala journalistiken hette Viktor Rydberg.

År 1870 var Axelson åter i Stockholm, som vanligt verksam i flera pressorgan. Så småningom flyttade han till Blekinge, där han levde som tidningsman från 1874 till sin död tio år senare.

Hela sitt liv hade han att brottas med ekonomiska bekymmer, och det är egentligen förvånansvärt att han fick tid och krafter över till ett omfångsrikt skönlitterärt författarskap. Att detta blev av ojämn kvalitet är däremot lättare att förstå.

Axelson hade en viss framgång med sina borgerligt-romantiska romaner. Den första av dessa var "Rosen i Filipstad", som han gav ut 1847 under signaturen Heraud. Rosen var bergslagsstadens motsvarighet till den vackra uppasserskan Sola i Karlstad; hennes förebild lär ha varit ingen mindre än den kände bergmästare Franz von Schéeles dotter. Även om de ekonomiska och amorösa förvecklingarna i romanen presenteras med en mild naivitet som står Sörgården och Önnemo by nära, så säger dock beskrivningarna av Filipstad med omgivningar en oförneklig charm.

På sitt sätt intressantare än "Gruf-arbetarne. Romantisk skildring ur Wermlänningarnes folklif", som gavs ut i två delar 1852. Det är en typisk kolportageroman med alla de sedvanliga ingredienserna av mord och mörksens gärningar. Men den visar också ansatser till realism i dialog och miljöteckning, inte minst när det gäller gruvarbetarna i Persberg. I sann liberal anda låter förf. sina ståndspersoner diskutera hur arbetarna skulle reagera om de hugnades med läs- och skrivkunnighet. Vilket var värst för dem: okunnighet eller osmält halvbildning?

Men Maximilian Axelsons namn är framför allt knutet till de journalistiska rapportböckerna "Vandring i Wermlands Elfdal och finnskogar" (1852) och "Vesterdalarne" (1855). Den förstnämnda har alltid varit en kär klenod för vermlandiscasamlare, också i omtrycket från 1917, "Värmlänska minnen och äventyr". Axelson företog sin vandring somrarna 1849-50 och var alltså bara 26 år. Naturligtvis är hans iakttagelser något osystematiska, och vi som sitter med facit i hand tycker kanske att han borde ha varit mera inläst på ämnet, som journalistregeln lyder. Men ändå - vilken aptit på fakta, vilken berättarglädje han visar! Han beskriver natur och byggnader, han återger sägner och folktro, han rapporterar om allmogens sedvänjor, matvanor, kläder, ekonomi och språkliga egenheter. Inte minst de sistnämnda är av stort intresse, hur amatörmässigt de än är noterade.

Tydligen hade förf. sällskap på sin vandring - han skriver ofta "vi" men meddelar inga fakta om sin färdkamrat. Kanske denne helt enkelt var en tillfällig vägvisare som han inte visste mycket om.

Vandrande studenter var sällsynta budbärare från stora världen, och alldeles som den unge Olof Hyltén-Cavallius ("En student upptäcker sitt land 1835", Sthlm 1942) var Axelson en välkommen gäst hos ståndspersonerna i präst- och herrgårdar. Hos Anders Fryxell i Sunne, som han ägnar ett kort avsnitt i reseberättelsen, fick han efter vandringens slut tjänst som skrivhjälp. (Se Daniel Toijer, Värmland förr och nu 1967, ss. 97-99.)

Något gåtfull är uppgiften på sidan 87, att Axelson behövde blott en dag för att ta sig från Finnskoga till Sunne, liksom påståendet på sid. 62 att långresor företogs "med elg". Fylligare uppgifter hade verkligen varit välkomna om dessa ovanliga drag- eller riddjur! (Karl XI hade visst avancerade planer på ett älgkavalleriregemente.)

En del härledningar av ortnamn är som synes diskutabla, t.ex. de av Rämmen och Kymmen. Och i hastigheten placerar Axelson Utterbyn i fel väderstreck från Torsby.

Sådana detaljer väger dock lätt. Vi läser ju inte denna bok för att få vetenskapliga fakta om etnografi eller språk. Vi läser den för dess omisskännliga doft av fattigsvenskt 1800-tal, för dess övertygande bilder av bönder och skogsfinnar i de värmländska obygdernas u-land.

Knut Warmland