Maximilian Axelson

VANDRING I WERMLANDS ELFDAL OCH FINNSKOGAR.

X.

I Bogens Finnskog

Ett af de första ställen, jag i Bogen anträffade, var Railastomten, och derifrån vidtog snart en lågväxt barrskog, der vägen gick fram på sjelfva ryggen af en smal sandås. En högst fattig natur - endast späda tallar och ljung, hvart man såg. Trakten låg derjemte fortfarande försänkt i enslig tystnad; och var det derföre högst välkommet att efter en stunds förlopp höra tonerna af en aflägsen sång ljuda i skogen. Dessa kommo småningom närmare; och ändtligen kunde det tydligt uppfattas att det var en psalm, som sjöngs. Det var första gången jag under min vandring hörde en ren choral uppstämmas.

Den tysta, ensamma omgifningen, den till nedgång lutande solen hade redan förut stämt sinnet till allvar; de rena psalmtonerna gjorde det ännu mer, och lifligt framstodo här för minnet det sköna evangeliets ord; "Herre, blif när oss, ty det lider till natten!"

Snart ljöd sången åter aflägsnare, och kort derpå glesnade skogen, och en grön dalgång öppnade sig mot nordvest. På en kulle i denna dals midt sågs på föga afstånd Bogens halffärdiga kapell - och der bortom, på en annan enstaka höjd, den trefligt inbjudande prestgården. Men i förgrunden stod ett fullmoget sädesfält, der några arbetare just nu läto lian gå fram. Bredvid dessa satt der i gröngräset en man med ett tidningsblad i handen. Denne såg i detsamma upp; jag hörde mitt namn ropas och skyndade att helsa Bogens pastor; ty det var han och ingen annan, jag här hade framför mig.

I Bogen qvarstannade jag längre än på de flesta andra ställen under min färd. Flera utflykter gjordes derunder i omnejden. Bland de första ställen, jag besökte, var Mitandersfors' bruk, en helt ny anläggning vid stranden af den skogomslutna Waraldsjön, hvilken till större delen ligger inom Noriges område. Mitandersfors har, ifrån Bogen sedt, ett föga angenämt läge. Man anländer dit öfver en naken ljunghed, der man till venster har ett kalt och föga högt gråberg i närheten; och till höger visserligen en elf, men denna med platta stränder och styrande sin kosa i jemnbredd med en ohyggligt vild bergsås. Vida skönare läge hafva ställets underlydande torp åt Norrska sidan. Derifrån sedd presenterar sig ock sjelfva herregården både ståtligare och vackrare. Vid Mitandersfors har man för några år sedan, under gräfning i den mot sjön starkt sluttande höjden, funnit en stenyxa af 6 à 8 tums längd. Den var nu förkommen.

Ett och annat om Bogens forntid inhemtades i Nerkelands torp, der jag gjorde en rätt intressant bekantskap med en finngumma, som var född 1762 och nu 88 år gammal. Hon hette Maja Jansdotter och var dotter till en på sin tid ryktbar björnjägare, Jan Henriksson, hvilken ensam fällt 48 björnar och 30 elgar.

Om ortens första bebyggande berättade den gamla, att detta skedt år 1609, då Finnen Grils Mattsson Kavala från Rautalambi uppslog sina bopålar i Stor-Bogen, en fjerdedels mil norr om kyrkan. Denne Grils Mattsson hade tolf söner och två döttrar med sig från Finland, och fanns, när han här bosatte sig, inga närmare grannar än österut i Sunne (?) och vesterut i Vinger.

Rörande de beryktade förföljelserna mot Finnarne i fordna dagar, hvarom så väl Fernow som andra Wermlandsbeskrifvare haft åtskilligt att förtälja, visste mor Maja också att berätta. Af sin faster, Maja Henriksdotter, som var född 1702 och död 1789, hade hon hört omtalas, att Finnar, boende i Axla, under dennas barndom (eller emellan åren 1710 och 1720) blifvit af Svenskarne ödelaggda. Axlaboerna lydde på den tiden under Bortans svenskhemman i det inre af Gunnarskog. Dessa Finnar lefde på alla vis oguaktigt, i fylleri och liderlighet, smädade dessutom gudstjensten, o. s. v. - Deras husbönder bådo dem bättra sig och hotade slutligen, när detta ej hjelpte, att bränna deras gård. Finnarne voro ändå tredska och fortforo med sin ogudaktighet. Då kommo slutligen Bortansbönderna och antände Axla-torpen. Mojlands-Brita hette en i Axla tjenande finnpiga, och denna blef under branden af sin mor ombedd att gå till boden och taga helgdagskläderna ut. "Det gör detsamma;" - svarade Brita - "går det så nära, så kan de kläderna också gå till."

Bland hågkomster från en sednare tid hade Nerkelandsgumman äfven en från sista fejden med Norrmännen. "När ofreden var," - berättade hon - "kom det lögnbud en dag och sad', att fienden kom tågande. Då skocka' Finnarne sej ihop öster om sjön; men jag satt här qvar med mina sju små barn." - Var ni inte rädd då? - tillspordes gumman här. "Den, som ä' illa vid, ä' aldrig rädd," svarade den gamla och återtog berättelsens tråd: "Rätt som det var, kom der fyra soldater och en löjtnant gående. De frågte mej straxt både hit och dit om Sverige och hur vägarne der ginge. Men jag gaf dem bara det besked, att jag inte visste det. Bäst vi taltes vid, blef min ena doter, som hade ett spädt barn vid bröstet, så förskräckt, att hon svepte en röd kjortel kring ungen och ville springa till skogs. Var inte stollig du, flicka! - sad' jag; och löjtnanten frågte också hvarföre doter min sprang, och bad mej säja henne, att det inte var farligt. En af de små klappa' han på hufv'et och sad': Gud välsigne dej, barn lilla, du är farlös du! - Och dermed kände han med händerna i begge rockfickorna; - och det tror jag säkert, att hade han sjelf haft, så hade han visst gett flicka' mi' några styfver."

Om sin egen person hade den berättande egentligen blott att säga, det hon tyckte sig ha lefvat bra länge. Fyratioåtta barn, barnbarn och barnbarnsbarn hade hon lemnat efter sig. "Hvad ska' bli af alla dessa?" utbrast gumman slutligen. - "Åhjo" - inföll här hennes sonhustru - "verlden är vid!" - "Ja, verlden är vid," återtog den gamla, "men himmelen ä' ändå vidare, om vi orka tjena oss dit!"

Från Nerkeland och den åldriga mor Maja gick jag att besöka andra ålderstigna här i grannskapet. Tätt utmed rikslinjen styrdes då kosan mot det i sydvest belägna Kärret, också ett torp under Mitanderfors. Vägen dit borde egentligen kallas en häck; åtminstone forsade mig vattnet der alltjemt kring fötterna, att mina skodon inom kort befunno sig i det mest ömkliga skick. Men en så obetydlig olägenhet förglömdes snart, då man på det ställe, jag kom att besöka, åter hade sina sägner att bestå. En af männen i Kärret visste också att förtälja om Bogens första bebyggande, och äfven han uppgaf att den förste kolonisten hette Grils. Denna eller någon annan af de första nybyggarne hade rymt från Finland, emedan han der ej fick gifta sig med den han ville. Men kärestan följde honom hit, och hade de här tre barn tillsammans innan någon af dessa blifvit kristnad; ty "hvarken kors, kyrka eller öfverhet" fanns på den tiden närmare än i Örebro. Då de förrymda ändtligen begåfvo sig tillbaka till Finland, för att vigas och få de tre barnen kristnade, var den äldste af gossarne så stor, att han var skjutspojke.

Ännu en version af berättelsen om förste Finnen i Bogen hade man att bjuda på. I denna hette det, att den förste odlaren här visserligen hette Grils, men att han vid sin hitkomst, ehuru ogift, ej hade mindre än tolf barn med sig. Andra Finnar, som efter honom hitkommo, anmälte dock slutligen detta förhållande för pastor i Gunnarskog, dit Grils då begaf sig, för vigsel och kristning. Den yngste af sönerna var då så stor, att han gick med och bar matsäcken.

Kärret eller Nytorp byggdes först för 70 år sedan. "Här var då så stort granhult, att man hvarken såg sol eller måne." Nu var den omgifvande trakten öppen nog; ty Finnarne äro, som man vet, ej sparsamma med skogen.

Under samtalet med härvarande gamle kom man äfven att tala om Finnarnes enkla lefnadssätt och huru få beqvämligheter dessa kunde bestå sig. En af männen yttrade då, att man här kanske längre än annorstädes varit i afsaknad af till och med de allrasimplaste och nödvändigaste artiklar. Han anförde som bevis härpå, hvad han af farfadren hört berättas, att i dennes ungdom (1740-1750) ej mer än två spinnrockar och två jernskodda slädar funnits i hela Gunnarskogs socken. (Till Gunnarskog hörde då också hela den trakt, hvilken nu lyder under Bogens kapell, hvarföre denna ännu ofta kallas Gunnarskogs Finnskog.)

I närheten af Kärret visade man mig ett finntorp, kalladt Frälset. Detta hade erhållit sitt namn deraf, att dess första bebyggare slagit sig ned midt i rikslinjen och der å ömse sidor odlat och rödjat, utan att man från någotdera riket brydde sig om att af honom taga skatt. Numera var der en bostad å hvardera sidan om gränsen. Ett annat litet finntorp, Linna, låg deremot ännu midt i rikslinjen.

De flesta bostäder i Bogen äro rökstugor, och ända invid sjelfva prestgården se vi en sådan, Lill-Bogen kallad. Utanför det egentliga boningsrummet inträda vi der i ett slags förstuga, som fått sitt egna namn "resvä'n" (resveden), emedan den är byggd af, emot sjelfva stugugafveln på sned uppresta, stänger ("rejer"). Dessa äro så glest hopställda, att man utifrån beqvämt kan se in i resvä'n. Det är icke blott till förstuga detta rum begagnas, utan äfven till kök. Den eldstad, man der finner, är emellertid ej murad, utan af så enkel sammansättning, att blott en mängd stenar blifvit i en halfcirkel uppstaplade till ungefär en alns höjd, och denna så kallade spis har sin plats invid den glesa ytterväggen, genom hvilken röken åt alla håll tränger sig ut, emedan hvarken skorsten eller annan taköppning finnes för densamma. Sådan har man blott inne i den egentliga rökstugan, der ugnen som vanligt står bred och vidlyftig. Utom de öfre afsatserna, der barnen och katten i förtrolig endrägt slå sig i ro, har ugnen äfven en sådan närmare golfvet. Till skillanad från de kring väggarne stående bänkarne, kallar man denna nedre ugnsafsats "banken". Å dess midt är en större fördjupning, kringgärdad af flata stenar; - den heter "grufvan" och tjenar att förvara värman, då de glödande kolen dit nedsamlas från ugnen. Banken är Finnens soffa, och ofta får man vid sitt inträde se honom makligt utsträckt der. Han har då en högst egen ställning. Hufvudet med sin platta mössa hvilar, så beqvämt sig göra låter, på den stockända eller bjelke, som vid bankens ena ända finnes anbragt; - ryggen är vänd åt muren, och benen, krökta i bågform, omsluta förtroligt den heta grufvan. Då mår Finnen, helst om han till på köpet har pipa i mun.

Vid bankens slut och just der den hvilande plägar ha hufvudet placeradt, reser sig en stolpe, mellan ugnens yttersta hörn och taket. Å den hänger den så kallade "sticktanden", i hvilken pärtorna eller "varmestickorna" af furu till två alnars längd sitta inklämda.

Lösörena i detta bo äro lätt räknade; jag tror de flesta finnas derute i resvä'n, der en mängd husgerådssaker och annan redskap är samlad.

Bland härvarande effekter är kanske "grötkäppen" den vigtigaste - ett redskap af träd med långa taggar, hvarmed man rör om i grytan, då den stadiga gröten tillagas. "Trebott" kallas ett käril med lock, det sednare, liksom grepen, för prydlighetens skull, gerna kantadt med näfver. Bland öfrige i resvä'n sammanhopade saker finner man också de så kallade "bändlarne" - en bärkass, formad ungefär som en sele med "färsler" (band) af näfver och läder. Ett annat slags bärapparat äro de så kallade "meserna" eller "miserna" (äfven "hymeser" benämnda) hopsatta af två granbågar, nedantill förenade af ett par björkvidjor, och den ena bågen försedd med färsler att träda armarne i. I dessa meser bäras beqvämt 4 à 5 lisp. hö.

Matförrådet är här, som annorstädes i Finnskog, ej särdeles hvarken läckert eller rikt. Motti'n är den vanligaste spisen, och när den kokas, begagnas alltid grötkäppen, emedan visp är för vek. Välling är också en hvardagsrätt och merändels tillredd af hafremjöl. Den är stundom uppblandad med soltorkade blåbär eller hallon och kallas då soppa. En annan rätt är blåbärspannkaka, så tillagad, att bären hela lägges i vanlig pannkakssmet och stekas. Brödet var fordom allmännast bark-, syrgräs-, hack- och dråsebröd, men efter jernbrukets inrättande äro alla dessa slag mera sällsynta.

Men kanske det nu interesserar att som hastigast kasta en blick på sjelfva den nejd, hvars innevånares sägner och seder nyss fästat vår uppmärksamhet.

Låt oss då bestiga det höga Finnberget vester ut ifrån socknens kapell.

Vår vandring går först öfver prestgårdens betesmark, en ofantlig brant, men särdeles täck höjd, der små öppna fält omvexla med yfviga buskager, och der en och annan ogin klippa tyckes vilja hindra all vidare framfart. Men vi klättra hastigt deröfver och äro så uppe på Mattesbergets hjessa, å en jemn plan under gröna björkar. Kasta nu en blick emot dalen; ty härifrån ligger den oss öppen som en karta.

Längst ned i söder se vi Kymen- och Tvällen-sjöarne i Gräsmark, men närmare der Bogen vidtager, först en lågvext skog, och norr om denna den öppna trakt, der kapellet och prestgården från sina kullar dominera närmaste omgifningen. Märk det: kring kyrkan låter vår Herre sina skördar vexa - en del är redan bergad, den återstående står bugtad i gullgula vågor.

Öster om kapell och prestgård framgår ur skogen den elf, som sedermera vid Mitandersfors blandar sitt vatten med Waraldens. Den följer östra höjdsträckningen troget åt och genomströmmar helt nära prestgården en liten kärn. Den trakt, vi öfverskåda vester om detta vattendrag, är, utom i närheten af Mitandersfors, särdeles täck, ända upp till den plats, der vi sjelfva fattat posto; men å elfvens motsatta sida ha vi, så långt ögat når, en hemsk, ofta gråskiftande skogsås.

Vi gå vidare vesterut och uppnå, mellan klippor och löfskog, Finnbergets hjessa, ett naket, men temligen jemnt granitblock.

Den utsigt, man härifrån har, är hufvudsakligen mot norr och vester. Åt förra hållet se vi sjön Waralden med skogiga omgifningar, der högst på åsarne ett och annat finnhemman med sina magra åkerlappar tittar fram ur skogsdunklet. Mot vestern är vyen vida större. En vidsträckt skogs- och myrmark ligger der i stilla ödslighet utbredd. Taflan dock utan särdeles markerad ram, - en aflägsen blå bergsrand, föga höjande sig öfver skogen. Der längst borta synas öppna fält å en bergsluttning. Det är trakten kring Winger, och en hvit strimma mellan nyssnämnde fält och skogstopparne säges vara Kongsvingers fästning. Den bergsträckning, som ögat härifrån följer mot söder, är således en förmur åt Glommen. Mellan denna bakgrund och trakten närmast under Finnberget utbreder sig en från norr åt söder gående dalsänkning med tallskog och myror samt här och der några grå finntorp mellan ljunghedar och blekgröna betesmarker. Söderut, straxt nedom Finnberget, ligger sjön Lill-Eken, å hvars motsatta strandsluttning kyrkskogens finngård är synlig - en hel mängd med bostäder, trefligt omgifna af gröna hafreåkrar och rågfält och med en mörk skogsbacke till bakgrund - det enda mer framstående partiet i hela denna tafla. Det intryck, detta landskap i sin helhet gör på betraktaren, är högst sorgligt, ja till och med hemskt; och han kan dervid svårligen undgå att tänka: hvilken vanlottad bygd!

Ej långt ifrån Finnberget besöktes en kal fjellknut, kallad Trollkäringberget, hvarom "gätarungarna" visste att berätta, att mångfaldigt spökeri der varit å färde. Från detta berg har man en skön utsigt söderut, öfver Eken-sjöarne.

Telklampsberget heter en tredje höjd här i nejden. Der påstår man, att ett större penningfynd för flera år sedan blifvit gjordt. En man från Kyrkskogen var nemligen en sommar der på "skytteri" och anträffade då under en berghäll en hel hop silfvermynt, förvarade i en fjerding eller skrin. De flesta af dessa silfverpenningar skulle ha blifvit i Åmål sålda efter vigt, och sades upphittaren ha tillhandlat sig en liten gård för den summa, han sålunda erhållit, Af ifrågavarande fynd påstods det att några få penningar af en speciedalers storlek ännu skulle vara i behåll i Helgeboda bondgård i Eda socken. Härom mer framdeles.

_____

Innan vi lemna Bogens berg, må här omförmälas en å dem öflig plägsed af särdeles poetisk beskaffenhet, - den så kallade "lollningen". Dermed hänger så tillsammans. Två vallflickor befinna sig stundom med hjorden på hvar sitt berg ute i skogen. En djup dal eller myr skiljer dem der åt. Då spörja de hvarandra med sång, hvilken af deras vänner det är, som å motsvarande berget går vall. Den ena "lollar" då, t. ex. så här:

"Lolla!
Märtha i Bogen å ja'?
Lolla mej å' lolla dej,
Gissar jag rätt så svarar du mej!
Vill du inte svara, så får du låta bli;
Det var ej af hjertat jag frågade dej!"

Om nu den sålunda tillsporda flickan verkligen heter Märtha i Bogen och hon i den sjungande igenkänt t. ex. en Brita i Axla, så svarar hon högljudt: "Lollá! Brita i Axla ä' ja'?" o. s. v. ; och när man så fått reda på hvarandra, framlollas kanske ofta ett helt samtal mellan de båda vallhjonen.

_____

Om Bogens finska ursprung påminnes man ännu lifligt, så väl af dess invånares ansigtsbildning och seder, som af brytningen i deras tal och de oftast begagnade rökstugorna, dessutom äfven af en hel mängd der befintliga ortnamn. Utom de förr omtalade Railas-tomten, Kosisasmäk och Telklamps- eller Telklampi-berget hör man sålunda ofta nämnas: Edla-lamp, Ratika-tomten, Mannanatti-bråten, Kailas-tomten, Linkansuo, m. fl. dylika. Men deremot är man här kanske mindre kunnig i, eller öfvar åtminstone mindre, Finska språkets talande. Man uttrycker sig vanligen på ett tungomål, sammansatt af Svenska och Norrska, men uttaladt med Finsk accent. Huru främmande ord här dragas in i språket och på lika förvändt sätt som i andra orter användas, får man ofta höra. Se här ett par exempel.

En flicka, som under ett samtal tyckte sig ha yttrat något dumt, utbrast plötsligen: "åh, nu tahler ja' ännu mä' talang!" - Hvad menar du med det? - frågades nu. "Åh!" - svarade flickan - "jag tahler änna i nota." - Nå, hvad vill det säga då? - "Jo, när en tahler utan å' tänka sej för, så blir dä' så der rart!"

I Bogen eller det angränsande Gunnarskog fanns det en man, som, efter att förut å annor ort ha idkat studier, numera sysselsatte sig med barns undervisning. Af här befintliga ståndpersoner hade denne blifvit kallad kandidaten. Detta hade äfven folket tagit reda på, och nu titulerades skolmästaren af dem först "kommedaten" och slutligen "kameraten".

_____

Här sluta vi med språk-anekdoterna; ty resan måste fortsättas. Och nu, du vänliga prestgård i den lilla Finnförsamlingen, tag här mitt hjertliga farväl!

Din gästfria dörr öppnas troligen aldrig mer för denne vandrare; men nog minnes han länge din stilla nejd och dina innevånare, så enkla och så välvilligt glada!.

Nu går färden mot norr utefter den nya väg, som på vestra höjdsluttningen genom en angenäm löfskog slingrar sig fram emot Norrska gränsen. Nedanför i dalen ligga kyrka och prestgård redan bakom oss; men här och der framskymtar ännu mellan träden någon liten del af elfven, och vi se der nu äfven den förr omtalade prestgårdskärnen. På den gungar en båt sakta fram; en man sitter deri. Det är Bogens pastor, som redan är ute på fiske. Vi ropa honom an; han hör oss och svarar. Ännu ett farväl - och vi skiljas. - Skogen drar sig åter tätt ihop; men glesnar snart på nytt; och nu gå vi fram på en brun ljunghed. I öster står tallskogen dyster och blek: ditåt ha vi Lekvattnets Finnskog - låtom oss skynda!