Källa:
NATURFÖRHÅLLANDEN
Undersökningsområdet omfattar norra Värmland norr om Övre Fryken och norr om bruksbygderna kring Rådasjön. De sydligaste socknarna äro Ekshärad, Fryksände och Lekvattnet. Området ovanför Övre Fryken tillhör Fryksdals härad och omfattar förutom Fryksände och Lekvattnet socknarna Östmark och Vitsand. Det kallas här i fortsättningen för Fryksdalsområdet eller Fryksdalsbygden. Den övriga delen räknas till Älvdals härad och består av socknarna Ekshärad, Norra Ny, Dalby, Nyskoga samt Norra och Södra Finnskoga. Den benämnes här Älvdalsområdet eller Älvdalsbygden.
Avståndet mellan undersökningsområdets sydligaste och nordligaste punkt är omkring 113 km och mellan den västligaste och östligaste omkring 73 km (fågelvägen). Hela ytan utgör 5270 kvkm, varav 5042 kvkm land. Ytan motsvarar således areal, som är något större än Hallands. Arealen är uppdelad på de olika socknarna så, som tabell 1 visar.
Norra Värmland kan delas i två geologiska områden. Om man på kartan drar en linje från Norra Finnskoga något väster om Klarälven ned mot Rådasjön, utgöres berggrunden öster om denna linje huvudsakligen av graniter och leptiter men väster om denna av gnejser, mestadels järngnejs med hyperitstråk (jfr MAGNUSSON 1928 och 1939).
Norra Värmland har norrlandsterräng och tillhör i morfologiskt avseende det nordsvenska höglandet. Landformerna äro mycket markerade med höjder i norr på närmare 700 m och i söder på omkring 500 m. *1 Endast längst i söder finnas mindre områden - vid Frykens nordända och kring sjöarna i södra Ekshärad - som ligga lägre. Dessa föras även i allmänhet morfologiskt till ett annat delområde.
Fig. 1. Översiktskarta över undersökningsområdet
Trots framträdande höjder är landskapet i stort sett platåartat men har markerade dalgångar, vilka bilda synnerligen karakteristiska drag i områdets topografi. Särskilt gäller detta naturligtvis Klarälvens markerade sprickdal. Först vid Höljes i Norra Finnskoga kommer Klarälven in i den nämnda sprickdalen. Den genomflytes längst i norr av Höljån. Klarälvsdalen når i Dalby och Norra Ny ej större bredd än knappt 800 m men är i Ekshärad något bredare (i genomsnitt omkring 1300 m, DE GEER 1911 s. 27) Höjdskillnaden mellan dalens botten och de angränsande bergen är i allmänhet 100-200 m och på något håll i Dalby över 200 m.
Klarälven har ned till Skyllbäck i Dalby ett ganska forsande lopp. Sedan flyter den lugnt och bildar ett karakteristiskt serpentinlopp. Detta är särskilt utpräglat mellan älvens utvidgning, Vingängsjön, och Edebäck. Här finnes Skandinaviens längsta serpentinlopp (DE GEER aa s. 182) På denna sträcka som är 78 km lång, sänker sig flodplanet blott 10,1m (från 144,6 vid Vingängsjön till 134,5 vid Edebäck).
Ovanför Vingängsjön däremot sänker sig älven 60 m på tre mil. Själva dalen sluttar något mera. De övre terassytorna ligga vid Edebäck på omkring 35 m:s höjd och vid Vingängsjön 54 m över älvens vattenyta (DE GEER aa s. 20)
Berggrunden täckes till största delen av morän, vilken här huvudsakligen är en bottenmorän. Särskilt uppe på liderna är moränen rätt finkornig men på de lägre områdena och särskilt på de brantare bergsidorna mera blockrik och mera urtvättad (jfr GRANLUND 1936 s. 152 och 1928 s. 74 samt även LUNDQVIST 1940 s. 10 ff.) Det var denna finkorniga morän, som blev finnarnas åker vid deras kolonisation och ofta även underlaget för deras svedjor.
Blott i dalgångarna, i området nere vid Fryken samt kring sjöarna Grängen, Busjön och Mossbergssjön i Ekshärad finnas sedimentjordar i någon större utsträckning. Man kan vänta, att det först och främst var dessa sedimentområden, som under den tidigaste kolonisationen skulle bli föremål för odling. *2
Klarälvsdalen utgjorde vid tiden för landisens avsmältning en lång och smal fjord, som sträckte sig upp till Höljes i Norra Finnskoga. Den högsta, hittills kända strandlinjen i landskapet fann man 1938 norr om Höljes gästgivaregård, och den ligger på 236 m:s höjd över nuvarande havsytan (KJELLIN 1941 s. 141). Denna fjord fylldes med väldiga mängder sandiga sediment. Medan landet höjde sig till nuvarande nivå, skar älven sig ned 50-60 m i dessa fjordsediment och bildade därvid de nyss nämnda terrasserna. Det är framför allt två av dessa terrassytor, som äro viktiga för bebyggelsen. Den övre, på omkring 50 m över älvens normalvattenstånd belägna terrassytan markerar den gamla deltaytan (DE GEER aa s. 17 ff.). Då dalen är smal,har dock en så stor del av det material, som fyllde fjorden bortförts, att de övre terrassytorna endast på vissa håll - t.ex. vid Kyrkheden i Ekshärad - spela någon större roll för bebyggelsen. Långt viktigare härvidlag är den terassyta, som uppbyggts av älvbankar 5-10 m över älvens yta och som med de karakteristiska näsen upptar större delen av dalbottnen.
Varån, Höljån, Letälven och Tåsan äro bifloder till Klarälven i norr. Tåsan utgör gräns mellan Dalby och Norra Finnskoga. Något längre söderut föra Likån, Femtån, Värån och Halgån betydande vattenmassor till Klarälven.
Från Övre Fryken utstråla mot norr Röjdåns och Ljusnans med Mangslidsälvens dalar. Längre väster ut genomflyter Rottnan området, och på Övre Frykens östra sida mynnar Badaälven.
Röjdåns dalgång följes upp till sjön Kläggen av en rullstensås, som på sina ställen är ganska markerad. Landsvägen från Torsby går huvudsakligen på denna ås. Ljusnan har den bredaste dalgången av Fryksdalsområdets älvar. Denna kan även räknas som den direkta fortsättningen på Övre Frykens sänka. Även här kan man skönja åsbildningar av samma slag som i Röjdåns dalgång. Mellan Hänsjön och nedre Brocken finnas flerstädes sedimentplatåer, i vilka älven är djupt nerskuren. Vid Åsteby, Fensbol och Vadje är dalbottnen mycket kuperad.
Rottnans dalgång är ganska smal. I Lekvattnet vidgar sig dessutom älven till den långsmala Lekvattensjön, vilken upptager en stor del av dalbottnen. Högsta marina gränsen (M.G.) går i Ljusnans-Mangslidsälvens dalgångar vid Kristinefors och i Röjdåns ovanför Kläggen. M.G. markeras i Kristineforsområdet av stora, plana sandytor, beväxta med tallskog. Dessa äro tydligen deltabildningar vid randen av det forntida havet. Det material, som eljest avlagrades närmast M.G., kom att sköljas längre ned i terrängen. *3 Avlagringsområdet för det nedsköljda materialet är numera till största delen uppodlat. *4 I Fryksdalsbygden liksom i området kring sjöarna väster om Klarälven i södra Ekshärad utgöras dessa sediment till största delen av lera.
Klimatet inom undersökningsområdet kännetecknas bl.a. av varma somrar och låg vintertemperatur. ÅNGSTRÖM (1946 s. 32 ff.) räknar även norra Värmland till det lokalkontinentala klimatområde, som sträcker sig från Härjedalen över Dalarna ned över Värmland och förorsakas av att det breda norska landet väster ut bildar en effektiv barriär mot atlantluften. Temperaturnomalien i jämförelse med medeltemperaturen på motsvarande bredd inom Sverige är för december månad 2-3º för undersökningsområdet med undantag för dess nordligaste del, vilken har en anomali över 3º. För hela området är anomalien 0-1º .
Medeltemperaturen för den kallaste månaden i nordligaste Värmland är -7º till -9º (ännu lägre för det nordligaste hörnet), medan medeltemperaturen för Karlstad under samma månad är
-3,2º. Skillnaden är således förvånansvärt stor mellan södra och norra Värmland. *5 Somrarna äro rätt varma med en medeltemp. för juli i Medskogen på 16º, Likenäs 15º, och Ekshärad 15,5º. *6
Temperaturförhållandena äro mera kontinentalt betonade än i landskapets södra delar. I norra Värmland ligger snön i medeltal 160 dagar i väster och upp till 180 i de östra delarna eller ungefär lika länge som i Umeå. Som jämförelse kan nämnas att i södra Värmland är marken snöbetäckt 80-100 dagar och på Värmlandsnäs under 80 dagar (HILDBRANDSSON 1917 s. 37, ÅNGSTRÖM 1946 s. 48).
I sitt arbete om sambandet mellan klimat och växtgränser framhåller ENQUIST (1924 och 1929), att växternas utbredningsgränser bestämmas vad temperaturkravet beträffar, av maximi- och minimitemperaturernas varaktighet. Detta innebär, att sommaren måste uppvisa ett visst antal dagar, vilkas minimitemperatur överstiger ett visst antal grader, olika för olika växter. Norra Värmland är i detta avseende missgynnat, i det att frosten kommer tidigt på hösten. Havren kan t.ex. vanligen ej mogna i Norra och Södra Finnskoga. ÅNGSTRÖM (1946 s. 35) uttrycker förhållandena så, att vegetationsperioden ganska väl överensstämmer med den period av året, vars medeltemperatur är över +3º, och att överensstämmelsen är så god, att man kan använda denna siffra för att få en uppfattning om vegetationsperiodens längd på en plats. Inom den sydliga delen av området (Ekshärad), varifrån långvariga temperaturiakttagelser finnas, är vegetationsperioden enligt denna beräkningsgrund 181 dygn. Längre norrut , i Medskogen, föreligga endast iakttagelser för ett fåtal år, men genom interpolering har jag fått fram säkrare resultat och kommit fram till omkring 180 dygn. Likenäs har 177 dygn över +3º grader. I Karlstad är motsvarande siffra 204, varför vegetationsperioden i norra Värmlands nordligaste del är omkring 27 dagar eller en fjärdedel kortare än nere vid Vänerkusten. Vegetationsperiodens längd i norra Värmland kan i det närmaste jämföras med Sollefteåområdet (Björkå bruk ett par mil öster om staden kan uppvisa 175 dagar, ÅNGSTRÖM 1946 s. 35). ÅNGSTRÖM (aa s. 36) anger vegetationsperioden för de sydligaste delarna av Norrland till omkring 190 dagar.
Särskilt i väster är nederbörden stor. Den nederbördsrikaste månaden är augusti och därnäst kommer juli. Fördelningen av nederbörden framgår av tabell 2.
Som av tabell 1 framgår är norra Värmland i hög grad ett skogarnas land. Endast 2,9 % av landytan är odlad mark. *7 Minst uppodlade äro Norra och Södra Finnskoga, alltså de nordligaste socknarna. Den förstnämnda har ej ens 0,5 % åker. De sydligaste socknarna med sina mera öppna landformer ha helt naturligt de största åkerjordarna (Fryksände 7,9 och Ekshärad 4,9).
Så gott som hela den övriga ytan bär skog med undantag för de vidsträckta myrmarkerna. Särskilt väster om Klarälvsdalen upptaga de sistnämnda en stor procent av ytan. Barrskogarna äro allenarådande. Lövskogen spelar en mycket underordnad roll. Tallen dominerar. Kommissionen för försökstaxeringen av virkeskapital, tillväxt m.m. av Värmlands skogar säger även: ”Tallhedarna ha sin egentliga utbredning i norra Värmland, där de förekomma såväl på sandavlagringarna kring floderna som på de moränklädda höjderna” (Värmlands läns skogar s. 149). I Norra och Södra Finnskoga påminna dessa tallhedar vad sammansättningen beträffar, i hög grad om norra Sveriges. Markbetäckningen utgöres till övervägande del av lavar. Granen har svårt att invandra, och dess tillväxt blir ringa. Dess kronor bli även snart lavbetäckta (aa s. 149).
Dessa tallhedar kunna ej mäta sig med granskogen och barrblandskogen i produktivt hänseende. Särskilt den lavrika tallheden har låg bonitet (aa s. 154).
Lövträden representeras huvudsakligen av björk, al, asp och olika arter av släktet Salix. Ädla lövträd äro sällsynta. *8
Norra Värmland är glest befolkat. Norra Finnskoga har endast 2,3 invånare per kvkm. Fryksände har den tätaste bebyggelsen 14,2 men området i sin helhet endast 5,6 invånare per kvkm. (1947 års befolkningssiffror).
