Övre Klarälvdalens "Mr Post" går i pension

EFTER 34 ÅR I RIKETS TJÄNST ställer han undan postväskan

Bildtext:
I över ett tredjedels sekel har Bengt Olsson kört ut post i Dalby med omnejd. Den första juni träder han in i pensionsåldern, men han kommer att vikariera på sin gamla tjänst under semestrarna i juli.

Nu på onsdag, den 1 juni, blir lantbrevbärare Bengt Olsson i Ransby f.d. lantbrevbärare. Den dagen blir han nämligen pensionär. Ledigheten har han redan börjat avnjuta genom att förlägga semestern till sista tjänstgöringsmånaden.

För oss alla som växte upp i Värmlands Dalby postdistrikt under 50- och 60-talen var det nästan omöjligt att tänka sig att en brevbärare skulle kunna se ut på något annat sätt än Bengt. Han blev en synonym till själva begreppet lantbrevbärare, där han kom med cykel och postväska i regn och solsken, snöstorm och hagel, vinter och sommar.

Han var även den förste innehavaren av tjänsten i distriktet, men nu får det alltså vara nog, efter 34 år och 14 dagar i rikets tjänst.

Det är givet att arbetet många gånger har varit slitsamt, och ofta har det skett under tidspress.

- Men betonar han, det har varit ett omväxlande och trevligt jobb, och en tillbakablick ger huvudsakligen positiva minnen.

Bildtext:
Att Bengt Olsson i Ransby spelar dragspel vet de flesta i norra Värmland, men lika känt är inte, att han också samlar på dragspel.

Bengt, som i dagarna fyllt 60 år, har en spänst och en kondition som de i flesta av dagens ynglingar kan avundas honom. Under sina drygt 34 år i tjänsten har han inte varit sjukskriven en enda dag. I stort sett, tycker han, är det arbetet han har att tacka för sin hälsa.

- Innan jag började som brevbärare var jag ofta förkyld och hade lätt för att få luftrörskatarr. Jag tror att allt cykelåkandet i tjänsten gav mig en kondition, som hjälpt mig att hålla mig frisk. Visst har jag haft någon förkylning, men det var så svårt att få tag på vikarier, så jag trampade på ändå.

Cykelåkandet, ja. Det rör sig om några mil. Varje dag från 1949, då tjänsten tillsattes, fram till 1967, då bilbrevbäring infördes, cyklade Bengt cirka 3 mil nästan varje helgfri dag. Ett hastigt överslag ger vid handen, att han totalt har cyklat en sträcka motsvarande nästan fyra varv runt jorden. Undra sen på att det blev kondition!

Denna utmärkta kondition räckte förstås till mer än lantbrevbäring, och Bengt var ett tag en flitig långåkare på skidor. Tolv Skinnarlopp och tre Vasalopp hann han med förutom flera andra långränn. Sitt sista Vasalopp gjorde han 1967.

- Typiskt nog samma år som jag bytte ut cykeln mot bil.

Skogen

Sin första kontakt med arbetslivet fick Bengt - liksom de flesta andra nordvärmlänningar i samma ålder - i skogen. Några andra alternativ fanns knappast. Liksom många andra lämnade han också skogen efter några år och flyttade till tätort och industri. I hans fall blev det Västerås, men många andra flyttade till Gustafsberg och Trollhättan.

- I Västerås arbetade jag på ASEA i tre och ett halvt år, sedan fick jag nog och flyttade hem tillbaka. Vi var förresten ett 30 tal ungdomar från samma bygd, och många återvände till Värmland.

Det blev alltså skogsarbete igen några år, men så, 1949, dök ett tillfälle upp. Postverket, som tidigare förmedlat posten till norra Värmland i lösväskor, sökte en lantbrevbärare.

- Det lät spännande, så jag sökte och fick jobbet. Det var till en början knappt halvtidstjänst, och lönen var bara 214 kronor i månaden + 10 kronor för cykelslitage. Detta var naturligtvis inte nog att leva på, så jag tog de extraarbeten som gick att kombinera med postkörningen. Bl a stod jag i affär och tog jobb i skogen, då det fanns på nära håll.

Så småningom utökades dock tjänsten till att slutligen omfatta i stort sett heltid.

- Någon introduktion i arbetet var det inte tal om, utan det var bara att fylla postväskan och trampa iväg på linjen Persby - Ransby - Vingäng - Branäs. Först efter några månader dök det upp en instruktör, som cyklade med mig.

- Det var från början meningen, att jag skulle frakta posten med båt mellan Persby och Branäs. Jag skulle själv köpa båten och blev erbjuden fyra kronor i månaden som kompensation. Detta lyckades jag som väl var avstyra.

Ingen semester

Semestern var till en början tolv dagar om året, men Bengt fick klara de första åren utan denna lyx. Dels var det svårt att få tag på en ersättare, som var villig att läras upp för dessa få dagar, och dels behövde han de extra pengar det gav att jobba på semestern.

Men tiderna förändrades, och så småningom fick han både vikarier och välförtjänt vila från cykeltrampandet.

1967, det år då bilarna togs i bruk i postutdelningen, ändrades linjen något, och fem år senare var det dags för nya förändringar. Poststationen i Värmlands Dalby lades då ner, och posten skulle därefter köras ut från Sysslebäck.

- Det är underligt att tänka på, att man råkar tillhöra den generation, som fått uppleva de största förändringarna i historien, filosoferar Bengt. Han tänker då inte bara på postens utveckling från lösväskornas tid utan på samhället i stort.

- Tidigare generationer levde ju i stort sett på samma sätt som deras förfäder levat i alla tider. Men tänk på vilka förändringar som har skett under de senaste 60 åren.

Dragspelet

Att berätta om Bengt Olsson utan att nämna dragspelet vore att göra berättelsen ofullständig. Dragspelandet är en hobby som har följt honom i många år och som tycks få en allt större plats i hans liv. Bengt och hans dragspel är välkomna gäster på en mängd tillställningar i norra Värmland, och på senare år har Bengt varit rätt ofta i Västerdalarna, där han bl a spelat med riksspelmannen Wille Toors.

Intresset för dragspel har Bengt haft allt sedan barndomen, och en dragspelsådra fanns både på fädernet och på mödernet. Sitt första dragspel köpte han 1940 och lärde sig noter på egen hand på en brevskola. Han spelade på logdanser och tillsammans med spelmansvänner, men perioden 1955 - 70 var en svår tid att vara dragspelare.

- Då var ett dragspel populärast, när det stod i garderoben. Det var då elgitarrer for hela slanten. Men under det senaste årtiondet har intresset för gammaldans ökat, och dragspelet har kommit i ropet igen.

Flygning

En annan hobby, som Bengt har ägnat sig mycket åt, är flygning. Det var även det en ungdomsdröm som gick i uppfyllelse, när han 1965 tog certifikat för segelflyg och tre år senare motorcertifikat. För att få ihop många flygtimmar körde han då och då brandflyg över de värmländska skogarna.

Men flygandet hör numer till en förgången period, och ett ogarderat tips är att Bengt Olssons liv som pensionär kommer att handla ganska mycket om dragspel.

Torleif Styffe