Bildtext:
- Där uppe, fast den är överväxt, står den säng som jag låg i berättar Olga Olsson.

Om torpen "Sör i berget" på Branäsberget

Utdöd torparby lever upp genom Olgas minnen

Mattestorp, Brittatorp, Torpolletorp, Eskilstorp, Håckåtorp, Arraktorp, Skräddartorp och Torphalvartorp. Där har vi - som pärlor på en snodd - torpen från norr till söder, de torp som bildade som en egen liten by på en platå på Branäsbergets östsluttning. Som de flesta andra torp i norra Värmland odlades de upp på de s.k. hedarna, sedan marken i dalgången redan blivit upptagen.

Rakt genom torpen går en ganska nybruten skogsbilväg, men en tur på denna ger knappast någon information om vilken odlarmöda denna hed blivit påkostad. Vid en ytlig betraktelse såg jag en stengärdsgård och en källarruin. Annars var allt bara skog, tät granskog som har tagit igen marken den lånat ut till några odlande generationer, - alla de åtta torpen är längesedan borta.

Bildtext:
På den första avsatsen på Branäsberget (mörkare på bilden) låg torpen som lydde under gårdarna i Södra Branäs.

Olga Olsson på Sannäsmon följde med och guidade mig på min nästa resa på heden, och nu genom hennes berättelser, fick den utdöda byn liv igen.

Stengärdsgården var inte längre bara en stenhög, den blev till en del av Håckåtorp, där sten efter sten mödosamt brutits ur marken av en finne för att ge plats åt odlingarna. Källarruinen blev en del av Mattestorp, varifrån de tidiga invånarna utvandrade till Amerika. Här "sör i berget" växte Olga upp, och hon har sett byn bubbla av liv.

- Nog är det underligt att tänka på, hur det har förändrats, säger hon. Jag minns inga människor i Arraktorp, annars var stugorna fulla av ungar, och det fanns kreatur överallt.

Brittatorp

Det var vid sekelskiftet som Olga med sin far och mor flyttade upp till Brittatorp.

Jag föddes i Kåven (kammaren) i Nordstugan i Branäs år 1896, berättar hon, och i det lilla rummet bodde jag, pappa och mamma. När jag var fyra år flyttade vi upp i berget, och jag minns det än, för jag rymde - jag hann knappt få på några kläder - tillbaka till mina lekkamrater i Branäs. Men min mor visste var hon skulle leta och kom snart efter mig.

Vi letar efter Brittatorp, eller åtminstone några rester av torpet. Olga är själv lite tveksam; där vägen inte har sopat igen spåren, har mossa och granskog dolt det mesta.

Det har nu också hunnit gå över fyrtio år sedan torpet var bebott. Vid den tiden var torpepoken i det närmaste över.

- 1943 flyttade mamma ner från torpet till mig på Sannäsmon, sedan far gått bort.

Torpolletorp, Brittatorps granne i söder, var det torp som längst hade kvar sina invånare. Så sent som 1957 flyttade syskonen Markus, Karin och Maria därifrån. Själva torpstugan togs om hand av Dalby hembygdsförening, som uppförde den på hembygdsgården 1964.

Ingen bilväg

Vägen som gick till torpen i berget var en stig, som gick upp vid Domarheden i Branäs. Någon bilväg nådde aldrig dit upp - inte förrän nu, då såväl torpen som människorna är borta.

- Vi hade stigar också till odlingarna på ängarna nere vid älven. Därifrån tog vi båt, när vi skulle till affären eller till kyrkan.

Skolan låg i Branäs, några kilometer från torpen.

- Det hände en gång, att jag var ordentlig rädd, när jag gick till skolan. Det satt då ett helt sällskap med luffare invid vägen. De gjorde mig ingenting, men jag hade brått förbi dem.

- Ibland kom det luffare och övernattade på torpen. En dag kom en stor, kraftig luffare in i ett torp, där bara frun var hemma. Hon höll på att skära upp tunga och tordes inte annat än att bjuda den främmande. Han menade då att "så fin mat var det minsann inte vanligt att man fick".

Torpskatt

Någon torpskatt lade aldrig Olgas föräldrar, eftersom de inte var torpare i strikt mening. Fadern var nämligen son och arvinge på gården, som ägde torpet. Olgas mor däremot var född och uppväxt på torpet som dotter till de sista egentliga torparna. Hon flyttade in i torpet med sin familj, när de gamla flyttade ut.

- Torpskatten var omkring sex veckors arbete för de gamla, säger Olga. Ofta var det kvinnorna som fick betala den genom arbete som bakning och städning. Karlarna var ju så ofta borta på arbete. Torparna brukade åka "öst i lanna" på vintrarna.

Då fick kvinnorna klara både hemmet och torpskatten.

- Barnen fick också börja arbeta tidigt. Mamma var bara åtta år, när hon började "jätta" - gå i vall med djuren. Sedan var hon barnjänta, och redan vid 16 års ålder var hon säterkulla på Vingängsätern. Hon berättade därifrån att det var en ko som kalvade när hon var ensam vid sätern och den kalven bar hon ända ner till bygden.

- Någon gång hände det, att kvinnorna och t.o.m. hela familjerna blev med på arbetsresorna österut.

- Mamma var med en vinter i Orsa och bakade åt arbetarna, och en tidigare vinter under ett nödår - jag tror det var 1868 - drog morfar med hela sin familj till Dalarna.

Fattigdomen

Torparepoken förknippas ju ofta med fattigdom och nöd.

- Visst var det besvärligt många gånger på torpen, men det var värre före min tid. När min mor var liten var hon utan mat en gång, när hon skulle till skolan. Det fanns inte en matsmula att uppbringa, så hon fick gå till en av de större bondgårdarna med ett silkeskläde, som hon bytte mot lite mjöl.

- Men på något sätt verkade folk nöjda ändå, bara de hade mat för dagen.

Elektriciteten var en modernitet, som aldrig hann ända upp till torpen i Branäsberget. Några vattenledningar var inte grävda, utan vattnet togs direkt ur bäckarna.

Vi ser på de igenväxta torpen, och jag frågar Olga, hur det var med gemenskapen mellan torparna. Som jag hade väntat  svarar hon, att folk gick mycket mer till varann förr. Man kom utan särskild inbjudan, och man gick ihop och hjälpte varandra med olika sysslor.

Men denna anda har försvunnit liksom hela torparepoken och den lilla byn på Branäsbergets östsida.

- Ja, tänk så mycket folk här var, och nu är det alldeles öde, säger Olga.

Torleif Styffe

Fotnot:
I den torpinventering över Dalby socken, som beräknas komma ut i bokform under hösten, har Branäsbergets torp beskrivits vidare av Agne Törnqvist. Eric Andersson i Branäs har skrivit om Torpolletorp i hembygdsföreningens beskrivning för guiderna.