Ensam och blind sändes han som nioåring till skola i Stockholm

Johan Denis Jonsson på Lenahia i Branäs är 83 år i år. Han har visserligen hjälp av hemsamarit men sköter annars de flesta förekommande sysslorna på en gård.

Han sågar och hugger ved, han odlar potatis och grönsaker, och när andan faller på kokar han en nävgröt.

Att han är blind är det svårt att förstå, när man ser honom sköta sådant, som många seende inte klarar bättre.

När jag träffade honom en gång i höstas var han ute i trädgården och plockade nypon från sina buskar och skulle använda dem till att göra te. En stund senare stod han på vedbacken och sågade.

- Man bara måttar det här, sa han och tog mått med händerna på stocken och sågade. Vedhögen var imponerande stor, och huggningen av veden skötte han med samma självklarhet som sågningen.

En komposthög vårdar han för att ha till potatis- och grönsakslandet, som han sköter själv.

- Men det har blivit dåligt med grönsaker på sista tiden, menar han. Morötterna blev det i alla fall inte mycket av.
Nässlor plockar han också, och försöker alltså ta tillvara det som naturen ger.

Storläsare

På biblioteket är John Denis en av de största låntagarna och läser det mesta han kommer över. Punktskriftsböcker blir det inte så ofta numera, när det finns så mycket inläst på band.

1956 fick han sin första bandspelare, och sedan har han övergått till kassettspelare. Han räknar med att ha läst åtminstone en bok i veckan under dessa trettio år och han lär därmed vara en av de mest belästa personerna i norra Värmland.

När jag besöker John Denis igen är det midvinter. Redan nere i trappan hör jag bandspelaren, och däruppe i köket sitter han försjunken i talboken "Fynd i bibelns länder".

Han stänger av när jag kommer in och han berättar, att han lyssnar både på fack- och skönlitteratur.

- Och så är det mycket på radio också, särskilt på P1, som är intressant att höra på, så man får ta nätterna till hjälp ibland.

Spelar med i radiomusiken

Ett annat intresse är musiken. John Denis lyssnar ofta på musik och musicerar även själv en del.

- Jag hade en fiol ett tag och spelade en del för Erling Karlsson, som kom härifrån Branäs. 1975 köpte jag ett munspel. Det var då 55 år sedan jag hade spelat munspel senast.

- Med det här spelet brukar jag spela med i musiken på radion, säger han och visar fram sin stolthet, ett munspel med sex olika tonarter. På det här spelet finns det så många tonarter, att det oftast är någon som passar.

Så blåser han några trevande toner och fyller sedan köket med gånglåt från Äppelbo.

Vi pratar en del om händelser förr i tiden, och John Denis visar ett ovanligt minne för data och årtal. Hans intelligens är också omvittnad i bygden, liksom hans tekniska handlag.

Bildtext:
Vedhögen här är långt ifrån den enda som John Denis Jonsson i Branäs har sågat sig igenom. Sedan hugger han med samma bravur.

En av de första radioapparaterna

Tillsammans med sin bror byggde han en av de första radioapparaterna som fanns i norra Värmland.

- Jag minns, när vi höll på med radion, säger han och räknar upp tekniska saker och samband, som jag inte ens orkar lägga på minnet.

- När vi hade fått den klar, fick vi bara in telegrafen. Då föreslog jag, att vi skulle ta av lite lindning på en spole - jag hade läst om sådant i en av mina tidningar - och på så sätt fick vi en radiosändningen. Det var nyheterna vi fick in, och det var väl det enda som sändes då. Tyskland kunde vi också höra.

Radion drevs med batterier, och dessa tillverkades också av de tekniska bröderna.

Bildtext:
En stilstudie på en skicklig hantverkare

På Lenahia fanns också telefon, och det hade länge varit på tal, att den skulle flyttas från övre till nedre våningen. Det drog ut på tiden, och så tog John Denis saken i egna händer. En natt, när huset sov, ombesörjde han hela monteringen själv, och när det var dags för de andra att vakna, var telefonen flyttad.

Skadade ögat

År 1912 var det olympiska spel i Stockholm, och den sommaren var John Denis också till huvudstaden - tyvärr inte för att se på spelen, utan orsaken var alltigenom tragisk.

Han var nio år det året, och i februari hade han vid en lek fått ena ögat skadat. Snart började även det andra ögat bli dåligt. Han for till Stockholm och fick där det skakande beskedet, att han skulle mista synen helt.

Det var den 4 april han kom fram och blev då opererad. Han blev kvar i huvudstaden till den 20 juli, och hade då hunnit genomgå medicinering av olika slag, t.o.m. svettkurer, som man trodde skulle hjälpa.

Såg stationsskyltarna

Men allt var förgäves. Synen blev långsamt borta, men den hade inte helt försvunnit, när han lämnade det olympiadrusiga Stockholm.

- Jag kommer ihåg, att jäg läste på stationsskyltarna, när jag åkte hem.

Men även andra synminnen har han kvar efter 74 år i mörker. Han minns t.ex. färgerna, och han minns hur det såg ut i Branäs 1912.

- Det var en motorbåt som brann på Vingängsjön, och dit var vi och tittade, berättar han.

Det ligger nära till hands att tro, att det är en bitter man, som har fått genomlida detta, men så är det inte. De som känner John Denis väl säger, att de aldrig någonsin hört honom beklaga sig över sitt öde.

Till blindskolan 1912

Två år hann John Denis gå i vanlig skola, så han lärde sig läsa på vanligt vis. På hösten 1912 återvände han till Stockholm, där han fick börja på blindskola. När jag frågar honom, om det inte var svårt för en nioåring att lämna hemmet på det viset, svarar han, att det inte var så märkvärdigt, för en av hans bröder flyttade till Stockholm för att studera året efter. Så det gick.

Punktskriftsläsning var ett ämne man övade på, och redan 1914 läste John Denis ut Nils Holgersson med hjälp av denna teknik.

1920 var grundutbildningen i Stockholm klar, och så följde två års yrkesutbildning i Kristinehamn. Där lärde sig John Denis till borstbindare, och han behärskar än i dag detta hantverk. Han tillverkar borstar, kvastar och tvagor av alla slag med stor yrkesskicklighet - en av de sista i ett utdöende hantverk.

Resor med tåg och pråm

John Denis' handikapp medförde skolgång på främmande orter, och han fick därigenom fler tillfällen att resa än de flesta dalbybor. På sommar- och julloven åkte han hem, och han åkte tåg till Edebäck med byte bl.a. i det närbelägna Sjögränd.

Från Edebäck till Branäs åkte han släde på vintern och ångbåt på sommaren. Ångbåtsfärden gick på en dag, men under krigstiden hade ångbåtarna pråmar på släp, och då tog resan två dagar.

Bildtext:
Ett hantverk i utdöende, men John Denis Jonsson behärskar den gamla borstbindarkonsten

1921 åkte han bil första gången hela sträckan Edebäck-Dalby. Den första Stockholmsresan var förresten en underlig kombination av färdmedel.

- Vi låg över i Tranåsen i Likenäs första natten, sedan åkte vi med timmerkörare via Rya till Fors i Dalarna. Så blev det tåg över Malung och Vansbro, och det var flera byten, innan vi var framme i Stockholm på kvällen.

Arbete

Efter skolgången i Kristinehamn flyttade John Denis hem till Lenahia i Branäs för gott. Där deltog han i alla i ett jordbruk förekommande sysslor som vilken seende som helst.

Han gick ensam till Mattestorp uppe i berget och släppte ut korna utan att tycka, att det var allt för besvärligt, han band säd och snesade, och han var med och tog upp torvströ.

På vintern blev det mycket vedsågning och en hel del arbete med borstbindningen. Han hjälpte även till på andra ställen med vedhuggning.

En sommar skötte han ensam gårdens biodling, och resultatet blev mycket lyckat.

-Aldrig förr hade det blivit så mycket honung som det året, minns han och ler gott åt minnet

Skrev protokoll

John Denis' far var häradsdomare och hade som sådan en hel del skrivarbete. Hans sekreterare blev John Denis, som lärde sig hantera en vanlig skrivmaskin. Han skrev protokoll och besvarade brev, och han hade även en del skrivuppdrag åt prästen. Åt blindskolans rektor skrev han även maskin med punktskrift som förlaga.

En man med så många olika talanger som denne 83-årige branäsbo, vad skulle han helst ha velat syssla med, om inte olyckan hade satt upp hinder? Han ger inget direkt svar men antyder:

- Jag tyckte om att måla, när jag var liten, och musiken har jag ju alltid varit intresserad av.

Innan jag går har det börjat skymma i köket, och John Denis tar fram sitt munspel och spelar. Konvaljens avsked, vill jag minnas att det var.

Torleif Styffe