Kvistbergskolan 25 år

Till slut kom ministern och Kvistbergskolan blev invigd 1962

På pingstaftonen firades jubileum i Sysslebäck. Föremålet för firandet var Kvistbergsskolan, högstadieskolan, som med buller och bång invigdes för 25 år sedan av självaste ecklesiastikminister Edenman och med folk från norska och finska ambassaderna närvarande.

Länssskoleinspektören i Östergötlands län, Lars Elam, var Kvistbergsskolans första rektor och därmed ansvarig för festligheterna 1962. Vill man träffa honom för en pratstund behöver man inte ge sig iväg till Linköping - så fort han har tillfälle kommer han upp till sommarstugan på Hia i Sysslebäck, ett eller annat stenkast från Kvistberget.

Där har han och hustrun May något av en oas, dit de söker sig både för att koppla av och för att arbeta. Vi sitter på altanen och ser ut över dalen genom de gluggar som finns i en tät skoggardin. Lars Elam suger på en pipa och berättar.

- Att vi slog på så stort vid invigningen för 25 år sedan hade sina skäl, förklarar han. Det var så, att folk i allmänhet här i bygden tyckte att det inte behövdes någon nioårig skola. Det fanns ingen studietradition, och bara 14% av ungdomarna i Finnskoga-Dalby fortsatte på realskola. Till gymnasiet gick bara 3% vidare.

Storgubbe

- Hur skulle vi få folk att förstå, att det här var något viktigt? Jag diskuterade detta med skolstyrelsens ordförande Knut Evensson, som f ö var den förnämsta skolpolitiker jag träffat, och vi bestämde oss för att ta hit en storgubbe. Vi valde Edenman.

- Det var inte vanligt, att statsråd åkte ut och invigde skolor, och han tackade nej vid Evenssons första förfrågan. Detta var 1961, då skolan egentligen togs i bruk. Jag tog senare kontakt med Edenman, men det blev samma svar - han hade inte tid på hela året. Då talade jag om, att vi väntar så gärna.

På så sätt kom det att dröja ända till våren 1962, innan skolan kunde invigas, men invigd blev den, och ministern var med.

- En annan sak, som jag tror var viktig för inställningen till skolan, var att vi bjöd in bygdens folk på visning helgen före invigningen. De fick alltså komma före storgubbarna, och jag tror det gick upp för många, att det var nog ändå något fint vi fått. Vi hade räknat med 100 besökande på visningen, och det kom 500! Vi fick rycka in som kypare och närboende skolstyrelseledamöter fick i en hast tömma sina boxar på vetebröd.

Bildtext:
Lars Elam var rektor på Kvistbergsskolan 1961-1969. Nu arbetar han som länsskoleinspektör i Linköping. I bakgrunden syns hans gamla arbetsplats.

Provisorium

Det var i maj 1961 som Lars Elam kom till Sysslebäck som Kvistbergsskolans första rektor. Då hade skolan varit i bruk nästan en termin, och de första lokalbekymren var lösta. Den nioåriga enhetsskolan hade då redan varit igång några år, då högstadieeleverna fick springa mellan provisoriska skollokaler i olika byggnader i hela Sysslebäck. Den oro som detta medförde bidrog kanske också till allmänhetens misstro mot den nya skolordningen.

- Kvistbergsskolan hade börjat fungera, när jag tillträdde, en del möblering och sådant återstod, och jag var med om att avveckla den gamla ordningen.

Lars Elam drar sig till minnes, att kommunalskatten höjdes en krona i samband med byggnationen, och att den åter sänktes, när bygget var klart. Detta för att kostnaden inte skulle läggas på framtida skattebetalare.

- Tack vare att "skåningarna" ändå var här på kraftverksbygge blev skolbygget väldigt billigt. Det är enda gången jag hört, att en skola betalats kontant.

Experiment

Kvistbergsskolan kom att bli omtalad i vida kretsar i pedagogiska sammanhang och blev något av skolan som gick sina egna vägar. Dispenser och befrielser ledde till försök med storklasser, skolvärdinnor, lärarassistenter, skidhotell med elever som värdar m m m m. Samtidigt höll man på att avveckla korrespondenskurserna, som myndigheterna pådyvlat glesbygdsskolorna, och mycket låg s a s i stöpsleven. Man kan tänka, att det kan ha varit en ganska slitsam tid för personalen och skolledningen.

Bildtext:
- När att leva är att stenar bära...

May Elam citerar en Dan Andersson-strof, när det blir tal om maken Lars' fritidssysslor.

Tydligen har han lagt ner mycken möda på att bära sten ur jorden på sommaroasen på Hia i Sysslebäck. Annars ägnar han sig nog hellre åt måleri - ett nygammalt intresse.

- Det var oerhört slitsamma år, säger den forne rektorn och nämner som ett exempel, att under de första åren satt personalen kvar i timmar efter skolans slut på lördagarna och diskuterade för att komma överens om tagen.

- Men det fanns en stark optimism, som jag inte sett maken till på många andra skolor - vi ville verkligen lyckas, och vi trodde på vår skola.

- Ett stort problem var att få behöriga lärare till skolan. Vår räddning blev alla dessa duktiga lärare med kunskap om bygden, som vi fick in från våra bygdeskolor. Ett annat problem blev ju sedan att förse de skolorna med behörigt folk. Ja, det var fantastiska år, även om man slet hårt!

Specialundervisning

Beträffande specialundervisningen blev Finnskoga-Dalbymodellen något som senare kom att slå igenom i riket. Man slopade tidigt hjälpklasserna och införde ett system med ambulerande speciallärare, som åkte till olika skolor och bedrev specialundervisning inne i klassrummen eller i mindre grupper. Vinsten med detta var, att ingen längre behövde känna sig utpekad på samma sätt som förr, och det visade sig att eleverna rent av hängde med bättre. På senare tid har det dock kommit signaler från högsta nivå, som pekar mot en återgång till hjälpklasser, och detta bekymrar Lars Elam:

- Men jag tror inte, att SÖ-generalen menar att gå så långt som till att återinföra hjälpklasserna säger han.

Hembygdsintresse

Ett annat, högst okonventionellt, sätt att använda vissa lärarresurser fick till resultat den uppskattade hembygdsboken "Från finnskogsbygder och pilgrimsstråk". Tre lågstadielärare, Gärtrud Dahlin, Erika Nordqvist och Brita Persson fick använda vissa av sina timmar (och säkert mycket av sin fritid) till att samla material om Finnskoga-Dalby och sedan skriva ner detta. Lars Elam fungerade själv som redaktör och illustratör. Ja, han till och med renskrev den första upplagan.

- Det var ett viktigt arbete, därför att både lärare, elever och folk i allmänhet var ganska ointresserade av sin bygd och dess historia. Många snarast skämdes för sin bakgrund, och boken var en väg att öka kunskapen och intresset.

Redan tidigt intresserade sig Lars Elam för turismen och han insåg vilka utvecklingsmöjligheter som fanns i norra Värmland. Sålunda var han med och skissade på Branäsprojektet för något som kan verka som evigheter sedan.

Han tror fortfarande på en framtid för norra Värmland men menar att vi nu står i ett vägskäl - antingen kommer bygden snart att vara ganska död, annars får vi en dal full av liv och glädje. Själv tror Lars Elam på det senare.

Torleif Styffe