Bildtext:
Gustav Andersson i Likenäs är "världsberömd" i hela Nordvärmland. Så många historier det går om honom har väl ingen hört maken till.

"SLAMMEN" - storljugar'n från Likenäs

Om Gustav Andersson i Likenäs går det nästan lika många historier som om Elis i Taserud. För ett antal år sedan blev han känd runt om i Värmland genom att figurera som huvudperson i en mängd historier i tidskriften Finnbygden, där han gick under namnet Dalby-Slammen.

Själv har han också mycket att berätta och berättar gärna. Men den dag jag hälsar på honom i stugan på Likenäsheden är han inte riktigt i form att berätta, påstår han. Skyarna är tunga och grå, och själv är han förkyld, men det dröjer ändå inte länge förrän berättelserna kommer.

Det är roliga episoder, och det är allvarligare minnen från en timmerhuggares slitsamma liv.

På sitt trygga gammaldags Likenäsmål berättar Gustav om livet i kojorna, där man kunde ligga på rygg på britsen och se stjärnhimlen genom den vida rökgången, om usel betalning, om isiga timmerstockar som var som glasflaskor att barka, och om hur det kändes att bära 45 kilo proviant den långa skogsvägen från Likenäs till Rya.

Slängde verktygen

- I trettio år slet jag i skogen, sedan slängde jag verktygen och slutade, och där de hamnade står de kvar än. De sista elva av Gustavs år i skogen var han vid Rybron mellan Likenäs och Malung. Han bodde i en och samma förläggning den perioden.

- Det kan du räkna ut, säger han, att det blev längre och längre att gå till arbetet, allteftersom jag högg ner den närmaste skogen.

Till slut blev jag så trött på allt, så jag slutade.

- Fast det var slitsamt förr, så tror jag att folk var friskare då, filosoferar Gustav. Nu orkar de inte ens gå från parkeringen vid Allköp här nere fram till ingången, utan de ska ha bilen ända fram till dörren och trängas. Helst skulle de väl köra rätt igenom affären och handla.

När det gäller Gustav själv, så ser han till att han får sin dagliga motion. Han går till Allköp, en sträcka på ett par kilometer, varje dag. Där umgås han med kunder och personal, och dessutom är han handelns bankbud.

- Jag har burit mycket pengar från den affären, säger Gustav. I femton år har jag burit kassan till banken varje dag, men jag har sagt, att när jag bli åttio år till våren, då slutar jag.

Ni kanske funderar på vart Gustav tog vägen, sedan han gjort sig av med verktygen vid Rybron? Jo, faktiskt flyttade han, denne urvärmlänning, denne urlikenäsare, till Stockholm, och där bodde han i sju år.

Det gick allt an att bo där, säger han, men hade där sett ut som i dag hade jag inte flyttat dit. I Stockholm var han hamnarbetare ett tag, sedan tog han arbete på en färgfabrik och så på en mekanisk industri. Men liksom många andra gamla skogsarbetare fick han besvär med ryggen och när det var dags för sjukpension, flyttade han tillbaka till Likenäs.

Nära döden

- Du ska veta, att det är mycket jag har varit med om, säger han, och berättar om hur nära döden han varit flera gånger.

- Det var mycket nära, när jag var i hamnen, men det gick bra, och jag har också kommit oskadd ur en svår trafikolycka, så nog har jag haft en skyddande ängel. Det allra värsta var nog, när geväret råkade gå av för min bror, när han kom in i mörkret i kojan vid Femtflon. Det skottet ven förbi örat på mig.

Kojan vid i Femtflon är en kär tillflyktsort för Gustav. Den blev byggd av hans farfar, och den har varit hans utgångspunkt för många jakt- och fisketurer. Där tillbringade han och brodern förr många jular, midsomrar och pingsthelger - för avkoppling, jakt och fiske.

Dass som flotte

- Där åkte jag en gång på ett skithus, säger Gustav så plötsligt, att jag tror jag har hört fel. Nej då, jag hörde inte fel - så här gick det till:

- Du förstår, att till att börja med fanns det inget WC vid kojan, och det kan du räkna ut, att det är inte lätt att "skita på frihand", fortsätter Gustav på sitt rättframma sätt. Men så fick jag ett utedass av bolaget, och när det var högvatten vid flottningen monterade jag ner utedasset och byggde en flotte av det. På den farkosten tog jag mig till kojan, där jag satte upp utedasset på nytt.

Maken till farkost får man nog leta efter!

På liknande sätt flottade Gustav en hel lada till sin koja, så inte har han gjort sig bet.

- Och det ska du veta, att det här är sanning, rena verkligheten, bedyrar Gustav och petar in en mörkbrun under läppen, medan han erinrar sig en annan episod.

Vintermete

- Det var underligt, när jag var på vintermete med en kamrat. Han metade bort sitt blänke i sitt hål, och när jag gick dit för att hjälpa honom ta upp gäddan som hade nappat - vad tror du jag fick på kroken? Jo, blänket hade råkat fastna. Vilken otrolig tur! Så följer berättelserna varandra, och Gustav försäkrar, att även den som följer är sann.

En gång skulle jag skjuta tjäder åt Kolthoff. Jag kom rätt nära en tjäder och skickade iväg några skott, och ett råkade träffa alldeles i ena ögat, och det bar sig inte bättre än att det gick ut genom det andra ögat. Så när jag kom till Kolthoff med tjädern och han ville betala, sa jag: "Det kostar inget, för jag har inte skjutit den här - den har stendött". Han letade men fann heller inget skotthål, eftersom kulan som gick genom ögonen var den enda som träffat. Men det begriper du, att det var rena turen.

Så småningom kommer vi över på de andra historierna, de uppdiktade historierna i Finnbygden med Slammen som huvudperson. För uppdiktade var de väl?

- Det var Rapparns historier, och det fanns väl både lögn och sanning i dem.

"Rapparn" som skrev historierna var en god vän, granne och släkting till Gustav, och han hette Helge Halvarsson. Han var duktig på historier och skrev även skämtvisor.

- Det blev tomt när Rapparn gick bort, säger Gustav med saknad i rösten. Vi satt här ibland och pratade och tog en sup någon gång. Så kom en del historier till. Han fick skicka in bäst han ville.

Öknamn

- Jag granskade aldrig några historier.

Gustav hör till dem som unnar sina medmänniskor ett gott skratt och har blivit känd för sin förmåga att hitta träffande repliker även innan historierna började dyka upp i Finnbygden. Så var det det här namnet Slammen - var kommer det ifrån?

- Jo, häromkring hade alla människor öknamn, så det är inte så konstigt. Det var Yxa, Bing, Filemon och Kubikenberg och annat. Mitt öknamn la dom på mej redan när jag var pojke, när vi åkte skridsko på Trandammen, ja, ja, det var visst Fritz Karlsson som hittade på det.

Gustav har ett gott minne och har alltid intresserat sig för gamla ting. Han berättar om ett gammalt sågverk vid Tvärlikån, om ett järnbruk vid Mjölnarbacken och ett annat vid Rya, om bolagets gamla stickhyvel vid Likan, där han som 13-åring hade sitt första arbete för sex kronor om dagen och om mycket annat intressant som inte ryms i denna artikel.

Jag lyssnar och noterar och tänker på hur det skulle ha varit att komma till Gustav en dag, då han verkligen ansett sig vara i berättarform.

Torleif Styffe

Några av signaturen H. Hn:s historier om Dalby-Slammen saxade ur Finnbygden

Dalby-Slammen hade råkat bli en smula krasslig, varför han uppsökte sjukstugan i Likenäs. Efter en minutiös undersökning frågade doktorn:

- Har ni några problem med spriten?

- Dä ha äå vôr, män senna de fick system i Torsby ä dä int nô problemer länger.
H. H-n

Frågan om en gemensam soptipp för Sysslebäck och Likenäs hade diskuterats på fullmäktigesammanträdet i Finnskoga - Dalby. En tid därefter var det fotbollsmatch i Likenäs mot Sysslebäck. De lokalpatriotiska känslorna svallade riktigt över sina bräddar, och många hårda ord växlades. När krutröken skingrats stod i alla fall Sysslebäck som segrare på valplatsen. På väg från fotbollsplanen tog Dalby-Slammen till orda:

- Å tôckt dj-a fôlk ska en ha soptipp ihop mä!
H. H-n

Dalby-Slammen kände sig krasslig i magen, så han besökte sjukstugan i Dalby, där han blev ordinerad laxermedel. När han kom på återbesök frågade doktorn:

- Har ni laxerat?

- Nää, sa Dalby-Slammen, je har hatt sketa hel vecka, se je har int hatt stönnan te nô ann.
H. H-n

Dalby-Slammen hade fått en kvinna i huset och uppsökte de lokala myndigheterna för att efterhöra möjligheterna att få ett lån. Vid hemkomsten var hans kvinnliga partner ute på gården och sysslade med något och Slammen ropade:

- Hör du, en lär va tvôngen å ha onger, ôm en ska få ett tôcket lån. Kom in!
H. H-n

En gång kom Dalby-Slammen en smula bedagad efter traktering av destillerade drycker. Färden blev en smula vinglig med påföljd att Slammen körde av vägen och brakade ner i ett morotsland vid sidan av vägen, där en gammal gumma gick och småpysslade med sina rotfrukter. Efter en djupplöjning reste sig Slammen ur morotssängen och utbrast indignerad:

- Men ska du stå her i den värsta trafiken!
H. H-n

Dalby-Slammen och några till åkte till Malung och till därvarande system. Från Likenäs till Malung går en gen skogsväg, som de körde dit. När inköpen var klara och hemfärden skulle anträdas, sade den som körde:

- Vi tar väl samma väg tillbaka?

- Nej du, sa Slammen, vi tar stora vägen, för nu kan vi int ta nôr risker.
H. H-n

Dalby-Slammen hade gjort några dagsverken åt en bonde och han var kommen tillbaka dit för att få betalt. De räknade dagarna och bonden sade: - Sista dagen var du inte här hela dagen.

Så sa Slammen: - De förstår du att se dyrt som brännvin e nu, går dä int å räktn nôr halv dager.
H. H-n

Dalby-Slammen hade varit på Malungsskogarna och huggit kolved. När han kom hem tillfrågades han hur han haft det och om maten var dyr i Malung.

- Nä, sa Slammen, på serveringen va de likt som her. Två kroner flaska.
H. H-n