Ny godbit från Dalby Hembygdsförening:

2500 handskrivna sidor av Karl L:son Bergkvists samlade hembygdsvetande

För den som är hembygdsintresserad är det mycket lämpligt att vara född eller åtminstone bosatt i Dalby. Där finns det gott om litteratur för den som vill fördjupa sig i sin bygds historia.

Det kan räcka att nämna Bäckvalls handskrifter, som innehåller läsning nästan för ett helt liv, eller Gustaf Schröders bokserie med minnen från Dalby, eller Yngve Nilssons förnämliga studie över Bygd och Näringsliv i norra Värmland, eller den digra ordboken över dalbymålet, ett verk av Jakob Jakobsson och Karl L:son Bergkvist.

På senare år har Dalby hembygdsförening bidragit med några böcker, och det är inte mer än att trycksvärtan har hunnit torka i boken Torp i Dalby, förrän nästa verk ligger klart. Det är en handskriven bok, som tryckts i bara ett exemplar, och detta exemplar kommer att vara tillgängligt för allmänheten på biblioteket i Sysslebäck. Sidantalet ligger på runt 2 500 i denna högst unika skrift.

Någon bok i egentlig mening är det alltså inte fråga om, utan det är en samling fotokopierade blad. Men innehållet är en verklig godbit för den hängivne dalbyvännen. Det är grovt uttryckt Karl L:son Bergkvists samlade vetande (och det vill inte säga litet), som satts ihop i några pärmar.

Bildtext:
Som synes av detta exempel var Karl L:son Bergkvist en skicklig tecknare, och många av de ca 2.500 bladen är illustrationer till texten.

Språkgeni

Bakgrunden är den, att när Karl L:son Bergkvist åtog sig att teckna ner dalbymålet en gång i tiden, fick han från Dialekt- och Folkminnesarkivet i Uppsala ett antal frågelistor att besvara, detta för att inget område skulle bli glömt i det språkliga nedtecknandet.

Nu var "Karl på Bäri" inte bara ett språkgeni utan kunnig på de flesta områden, så han nöjde sig inte med att skriva ner orden, som skulle resultera i Dalbyordboken, utan han lämnade hela berättelser som svar på frågorna. Alla dessa handskrivna blad, varav åtskilligt är skrivet fonetiskt, i finns i Uppsala på Dialekt- och Folkminnesarkivet, men nu är de alltså kopierade, så att flera dalbybor skall få tillfälle att studera dem.

Livet förr

Det handlar strängt taget om livet i gamla tider, sett ur alla tänkbara vinklar. Det är skogsarbete, åkerbruk, linberedning, transporter, jakt och fiske. Men det är inte bara näringar som är beskrivna, utan allt upptänkligt från livets alla yttringar och skiften behandlas. Här följer bara några exempel:

växtnamn, 9 blad,
djurkroppen, 28 blad,
renlighet, 47 blad,
människans utseende, 34 blad,
klädedräkt, 36 blad,
väderleken, 29 blad,
brödet och dess tillredning, 57 blad,
husdjursskötsel, 31 blad,
människans bakdel etc., 11 blad(!).

Detta anspråkslösa axplock ur innehållet säger litet om ämnenas skiftande karaktär, och sidantalet berättar åtskilligt om det gedigna kunnandet hos den nu bortgångne nedtecknaren.

Ur arkivens gömmor

Den här samlingen kommer som en skänk från ovan till alla hembygdsvänner i Dalby (även om man inte behöver vara dalbybo för att kunna uppskatta innehållet). Det är inte många som har känt till bladens existens, när de nu lyfts fram ur arkivens gömmor.

Hembygdsforskaren Ingvar i Larsson var den som "upptäckte" dem, när han för några år sedan besökte arkivet i Uppsala. Han tog upp frågan om kopiering i Dalby hembygdsförening, som genast tände på idén.

Tack vare ett ekonomiskt bidrag från Alfred Anderssons fond har nu alltså reproducerandet genomförts.

För den som gärna kan tänka sig att läsa handskriven text och som överser med en och annan kommentar, som är mer eller mindre ja- och nejsvar på frågor från arkivet, väntar en läsupplevelse utöver det vanliga.

Torleif Styffe

Ett exempel ur boken:

"Efter slåttern vidtog lövtäkten"

Här följer ett exempel på Karl L:son Bergkvists beskrivningar. Ur kapitlet om Löv- och mosstäkt på sammanlagt 19 sidor har vi här lånat fyra. Många parenteser med dialektuttryck skrivna på landsmålsalfabetet har givetvis här fått utelämnas, varför skildringen förlorar något av sin must.

Lövtäkt: innefattar såväl repning av löv som hackning och brytning av kärvlöv. Båda dessa metoder har förekommit i denna bygd men äro numera så gott som bortlagda, dels därför att den arbetskrävande metoden gör fodret för dyrbart, dels därför att den bättre skötseln av jorden numera ger rikare höskördar.

Då man repade löv, ryckte man samtidigt gräs bland buskrötterna med händerna eller tog det med en skära, där man kom åt.

Lövtäkten vidtog efter slåtterns avslutande, d v s i mitten eller mot slutet av augusti, dels emedan man då hade bäst om tid före stråsädesskörden, dels emedan man ansåg lövets näringsvärde och smaklighet då vara störst och lövet lättast att skörda.

Lövmånad

Augusti blev därför "lövmånad" eller "lövtid"'. Lövtiden kunde ibland räcka till fram i början av september. Ett område där löv repades och kärvlöv togs brukade kallas lövtag eller lövtäkt. Var och en skördade i regel lövet på egen mark, mera sällan på andras.

De lövträd, som kommo i fråga vid lövrepning, voro asp, sälg, al, gråvide samt i någon liten omfattning björk.

Därjämte skördades även rönn, från denna måste löven plockas. Då man ville skona de mindre rönnarna, böjdes dessa ned och de enskilda bladen plockades ett och ett genom att dragas bakåt, varvid bladknoppar och ett och annat blad kvarsparades.

Grövre rönnstammar höggs ner, och bladrosetterna rycktes loss från kvistarna, även i detta fall i riktning bakåt.

Rönnbärsklasarna fingo också medfölja; kreaturen äter gärna rönnbär (fast den stora halten av vitamin kände nog folk inte till då, - och inte korna heller).

Fingerskydd

Under repningen hade man ibland fingerskydd av skinn på pek- eller långfingret, ibland på båda, allt eftersom man kände att det behövdes. Skinnet blev i regel så valkat (?) efter en tids repning, att några fingertutor ej behövdes utom då sprickor uppstodo.

Skickliga lövreperskor använde omväxlande bägge händerna. Grenar som man ej nådde drog man ned med en krokförsedd stör (teckn.), antingen med vuxen krok eller med påspikad järnkrok.

Dagsprestationen för en lövreperska var normalt 6 korgar per dag, i gynnsamma fall (vid bra grästillgång) 8 korgar. Då räknas stoppade korgar av medelstorlek.

Det repade lövet förvarades i pärtkorg med bärremmar av vridna björkvidjor för att kunna transporteras på ryggen, då den fyllts med löv.

Då korgen var tom repades lövet direkt i den, men sedan den blev för tung att släpa med, brukade reperskan vika upp kjolen och rulla fast den under linningen där bak, så att den framtill bildade en säcklik ficka, i vilken lövet släpptes och tömdes efter hand i korgen, som då fick stå kvar på samma plats, tills den fyllts.

Hässjades

När lövet togs på inägorna, vilket oftast var fallet, buros korgarna fram till gårdsplanen, där lövet breddes ut till torkning. (Eljest bars det till lämplig plats för att köras hem).

Lövet fick ej ligga länge i hög, då det gärna tog hetta. Var lövet mycket gräsblandat, kunde det hässjas i hässjor liknande vanliga höhässjor, dock med ca hälften så stort avstånd mellan stängerna. Man borrade då extra pinnhål i bockarna, där man ej hade på förhand tillverkade dylika.

Även vid hässjning förtorkades lövet på marken, då vädret tillät detta, så att det bättre skulle stå sig i hässjan och torka färdigt utan att gulna över stången. Löv är nämligen ett mycket svårtorkat foder.

Vid fulltorkning på marken (när vädret är stadigt längre tid), hopräfsas lövet i högar före daggfällningen på aftonen, för att åter utströs nästa morgon, sen marken torkat. Man kan så upprepa proceduren flera dagar, innan det blir torrt.

Blir det alltför torrt, smulas det sönder vid hässjningen ...