Gustaf Schröders Dalby

Hur Schröder såg på 1850-talets Dalby

Bildtext:
I handlingar från laga skifte står Gustaf Schröder som ägare till egendomen Tullen i Vingäng. Där har tidigare varit tullstation. Troligen bodde Schröder i ett hus, som stod där det bakre av de nuvarande husen står.

För 72 år sedan avled jägaren och författaren Gustaf Schröder, men hans böcker har levat vidare som intressant och spännande läsning för generationer. Jaktskildringarna är av högsta klass, och sedda som tidsdokument är böckerna en guldgruva.

Schröder var nämligen en skarpsynt iakttagare och ägde förmåga att beskriva människor och miljöer på ett sätt, som är få förunnat. Genom att läsa Schröder får man en utmärkt bild av 1800-talets Värmland.

Många har tvivlat på äktheten i de ofta spännande jaktskildringarna och sett Schröder som en något modernare von Münchhausen. Hans beskrivningar av sig själv som skytt och skidlöpare har tagits som skryt, även om skildringarna inte alls är hållna i någon skrytsam ton.

Hembygdsforskaren Lars Bäckvall intresserade sig tydligen för denna fråga, och i hans samlingar finns ett brev som är skrivet av Erik Edgren, som växte upp som granne till Schröder. Edgren berättar där, att "Gustaf Schröder var en skidlöpare, skytt och jägare av första rang. Hans make i den vägen torde ej vara gott att uppleta". Vidare skriver han, att så vitt han känner till var allt i böckerna sant och riktigt beskrivet, men att Schröder möjligen ökat längden och vikten på fisken han fångat.

En av jaktkamraterna, "Kalle på Udden" eller bruksförvaltare Stbk, som Kalles titel var, har i samma handlingar gett sitt svar på frågan om Schröders skildringar var autentiska.

Han menade att han inte, såsom Schröder, kunde komma ihåg vad som yttrats vid särskilda tillfällen osv, men att samtliga skildringar i vilka han själv deltagit och kände till (och det var många) i sina huvuddrag var riktigt återgivna.

Att ryktet om Schröders storhet sedan växt efter hans död, får man väl lasta den muntliga traditionen för. I Dalby berättas fortfarande ca 130 år efter hans dalbytid - en historia om Schröder som skytt. Han skall ha stått vid trappan till lillstugan i Nedergården i Ovansjöbygden och skjutit pipan ur munnen på husbonden, som stod på huvudbyggnadens trappa, ett tiotal meter därifrån. Berättelsen finns även i en annan och ännu mer smickrande version.

54 björnar

Att Schröder varit med om att nedlägga 54 björnar fanns noterat i en artikel i Svenska Dagbladet. Vad man kan fundera över är hur han hann sköta sitt arbete mellan alla jaktäventyren, men arbetet var säkerligen ganska fritt, och han var ju aktiv i ganska många år.

Om Schröder som person menade Edgren, att han trots god lön och nyktert och skötsamt liv inte kunde få mycket över, eftersom han var "lite stort anlagd, ville ha allt fint och bra, som storheten i allmänhet pläga ha det".

Förälskad i Dalby

Att Schröder förälskade sig i Dalby är inte att ta miste på. Tack vare honom finns många ingående skildringar från livet i denna landsända på 1850-talet.

I denna artikelserie som härmed inleds har jag försökt plocka ut och sammanställa fakta ur de avsnitt i hans verk som behandlar Dalby.

Så lite personalia om denne värmländske storhet:

1824  1842  1844  1847  1848 - 49  1850  1858  1863  1869  1880  1884  1887  1912

den 6 juni föddes Gustaf Schröder i Nors  socken  första tjänsten som bokhållare vid  värmländskt bruk.  till Koppoms bruk.  till Mölnbacka  bokhållare på Kvarntorps bruk. Schröder  var i den egenskapen hos storbonden  Lars Halfvardsson i Nedergården, dit han  kom 1848. Halfvardsson köpte upp  timmer åt bruket.  timmerköpare åt Lilla Edets sågverk med  station i Dalby. S. lämnade den första  bostaden i Nedergården och bodde 1852  i Slättne, Sysslebäck. 1855 står han som  ägare till en egendom i Vingäng, Tullen,  där han bodde till 1857. En broder skall  också ha haft en egendom där.  tjänsten förlagd till västra Värmland  flyttade till Dalarna.  gifte sig med Alma Ericson.  arrenderade Siljansfors bruk.  flyttade till sin egendom Edsfors i  Värmland.  flyttade till Stockholm och började sitt  författarskap vid en ålder, då de flesta  människor pensioneras. De sista åren  bodde Schröder på Narvavägen 20 med  hustrun och dottern Svea. Huset var f.ö.  ritat av dalbybördige Lars Bäckvall. De två  kom dock aldrig att träffas.  den 2 augusti avled Gustaf Schröder.

 
Bildtext:
Här i Lillstugan i Nedergården bodde Gustaf Schröder en tid. Nuvarande ägaren Valfrid Persson berättar, att Schröders namnteckning stod på fönsterkarmen, när Valfrid och hustru Rakel flyttade in.

Bygden besöktes sällan av främlingar, och på vissa områden ansåg nog Schröder folket vara lite efter sin tid. Bl a var vidskepelsen djupt rotad, och hygienen var inte överallt den bästa. En dalbykarl tvättade sig t ex inte de perioder han vistades i skogen.

I de norra delarna av socknen lade Schröder märke till en speciell egenhet hos folket. När det uppstod en paus i samtalet, gäspade de, och "detta ansågs troligen för höjden av civilisation".

En annan följd av att dalbybon levat ganska isolerad var att den ålderdomliga dialekten blivit väl bevarad med dess gammalsvenska ord och avhuggna ändelser.

Ålderdomlig dräkt

Dräkten var ett annat ålderdomligt tecken, som författaren lade märke till. Här får han själv berätta:

"Dalbykarlen var klädd i grå rock eller tröja, egendomligt sydd, knäbyxor av samma färg eller av gult sämskskinn, vita strumpor, skor med gula remmar, väst med ärmar av blått kläde och med röda uppslag. Både å rock och väst var som foder påsydd en röd klädesremsa. Båda plaggen tillslöts medelst häktor, då den röda klädesremsan lyste fram, vilket mot det mörkgrå vadmalet eller det blå klädet tog sig helt prydligt ut.

I sömmen vid axeln, där ärmen var fastsydd, fanns även en liten röd klädesremsa infogad. Den kallades betroendemärket men hade ingen betydelse som sådant. På huvudet buro männen en svart silkeskaskett både vinter och sommar. Dräkten var lika för alla, från barnet till åldringen".

"Kvinnornas dräkt var mörk yllekjol, förkläde, tröja av vitt linne, därutanpå en blå klädeströja, vanligen vit- och rödrutig huvudduk, stundom helvit med bård, vita strumpor och skor med gula skinnremmar. Kläderna voro väl tillskurna och sutto väl vid livet. Helgdagsdräkten skilde sig ej från vardagshabiten. Dalbydräkten var den snyggaste och mest tilltalande. Då man härtill lägger, att dalbyfolket på det hela taget var resligt, hade vackra anletsdrag och god hållning samt ett städat och hövligt sätt, förtjänar det i detta hänseende främsta rummet bland Älvdalens befolkning".

Sociala skillnader

Minst lika framträdande som på andra håll var skillnaden i status
mellan olika grupper av befolkningen. En grupp som var lite finare var den som Schröder själv tillhörde, nämligen utifrån kommande timmermärkare och timmeruppköpare. Från en jaktfärd kan vi läsa om hur Schröder själv gick utan packning, medan han beklagade sin trogne medhjälpare Per, som alltid bar på bördor på mellan 13 kg och det dubbla.

Den viktiga skiljelinjen gick annars mellan de självägande stolta dalbybönderna å ena sidan och deras torpare och tjänstefolk å den andra. Bonden bodde i dalen, där den bästa jorden fanns, och torparen - hikarlen - röjde upp ett ställe på bondens mark på de s k hedarna i bergssidorna.

För dessa torpare räckte oftast inte det torpet gav till att försörja en stor familj, utan de tog ofta andra arbeten, och många var hantverkare. Torparnas antal var möjligen större än de självägande böndernas, menar Schröder.

Att en torpare skulle gifta sig med en bonddotter var närmast otänkbart, men det hände, att bondsönerna föll för någon vacker torpardotter, som de äktade. Avståndet mellan torpare och bönder var i allmänhet stort, enligt författaren.

Simpelt att bära

I "Jakt, fiske och vildmarksliv" får vi veta, att storbondens son och arvinge nog kunde bära sin väska själv på jakt, men att kånka på en tung börda hem ansågs allt för simpelt.

Schröder själv, fast han tillhörde en annan samhällsklass, hade många lovord att strö över detta strävsamma och duktiga folk, som kallades torpare eller hikarlar.

Även när det gällde byggnadssättet var Dalby på 1850-talet efter sin tid. Här begagnade man en äldre tids ryggåsstugor, och dessutom var gårdarna kringbyggda. Mitt på varje gård fanns en brunn.

Det var bara de förmögnare bönderna, som hade platt tak i sina låga stugor, som sällan var högre än att en lång karl nådde taket med handen.

På några gårdar fanns en s k nattstuga, som var avsedd för främmande. Den var försedd med platt tak och hörnspis.

Kokade renlav

Ladugården eller "fugghus" var timrad med stor omsorg och försedd med eldstad. Där kokades renlaven, innan den gavs till kreaturen. Till denna s k sörpa, som serverades ljum, tillsattes ibland agnar och rentav hästspillning. Även vattnet som gavs till kreaturen värmdes.

Ovanpå taksparrarna var en låda av bräder uppspikad - det var kreaturssköterskans sovplats! Enligt Schröder var en sådan kvinna i farten från fem på morgonen till nio à tio på kvällen. I ladugården bodde hon hela året, utom den tid hon var i sätern! Undra sedan på att kreaturen hade det rent och fint omkring sig.

Om torparnas bostäder berättar författaren inte mycket mer, än att de i allmänhet var dåliga. De allra sämsta torpen var finntorpen. I en beskrivning av en fäbodstuga utan fönster, utan utgång för röken och med ett svart jordgolv jämför han den med skogstorparnas stugor och menar, att dessa inte var stort bättre.

"Men blir muren varm och röken utsläppt genom dörr och gluggar, bänken belagd med doftande hö och löv, golvet med friska granriskvistar och så ett par ljus tända skall man finna, att även i ett pörte kunna finnas trevnad och behag".

En förändring av byggnadsstilen i Dalby började enligt författaren märkas efter arbetsresorna "öst i lanna". Bostäderna började få drag av bostäderna österut och norrut.

Födan i 1850-talets Dalby

Utsädet var korn och havre. Även något lin såddes och lite potatis sattes, dock inga andra rotfrukter.

Som hjälpfoder till fåren begagnade man löv av asp och rönn, till korna "renmossa" och till getterna unga tallar och lav från björk och gran.

När det gällde dalbykarlens måltidsvanor gjorde Schröder en del intressanta iakttagelser. Även ute i skogen, om det så var kallt, tog dalbykarlen av sig mössan när han åt, och han glömde aldrig att tacka den högste för maten. Själva ätandet gick mycket långsamt och betänksamt. Det hörde också till god ton att det skulle trugas, innan man tackade ja till mat eller dryck.

Nävgröt en livrätt

Älvdalingarnas livrätt, då de var i skogen på arbete, var en gröt så hård att den skars med kniv, och visst är det nävgröt författaren ger receptet på:

"Stekpannan fylles till två tredjedelar med vatten och sättes på elden, varefter något salt kastas i den. Då vattnet kokar röres mjöl däri till en mycket tjock deg. Så står pannan kvar på elden tills nedersta delen av degen blivit brun och lossnat från pannans botten. Då är gröten färdig".

Denna gröt skars sedan i skivor, som doppades i mjölk, och var tillsammans med några sillar och lite smör eller mesost den vanliga veckoprovianten.

Under Schrödes första år i Dalby var fläsket för dyrt för att köpa och ta med till skogen, men det blev så småningom billigare, då det börja de komma i stora feta stycken från Amerika.

Om gröten skriver författaren att den även smakade icke älvdalingar utmärkt, "i synnerhet då man var hungrig", lägger han sannskyldigt till.

Brännvinet fanns överallt, berättar han. Det brändes inte mycket i Värmlands älvdal, men försäljare från de sädesbärande socknarna var vanliga i bygden. De sålde varan i kannor på 2-3 liter, för vilka priset var en à en och en halv krona.

Vid timmeruppköp var brännvinet en verksam faktor. De flesta affärer gjordes upp under rusets inverkan.

Näringar

De biinkomster som kunde uppbringas jämte vad det egna jord- och skogsbruket gav togs tacksamt emot. Den viktigaste extra inkomstkällan på orten var flottningen. Enligt Schröder stod torparna på vårvintern i grupper uppe på sina hedar och diskuterade den annalkande flottningen och vad den kunde komma att ge.

Flottchefen fick täta påminnelser om, att det snart kunde vara dags.

Denna extra förtjänst för torparen kunde betyda skillnaden mellan att ha mat på bordet och att svälta.

På flottningen hade en god arbetare bra förtjänst, och ju längre tid flottningssäsongen varade, desto större blev inkomsterna. Att någon genom håglöshet eller svek skulle förlänga säsongen för att tjäna mer, förekom aldrig.

Det hände att ett skift under flottningen kunde vara en dag och två nätter utan vila eller sömn. Dag efter dag vadade arbetarna i kallt vatten, ofta med is i, med blöta ben och fötter. Sjuka blev de ändå inte "men väl gick huden av fötterna, och benen blevo såriga".

I och med att sågverk och timmerdrivningar anlades i Dalarna fick skogsarbetarna bättre tider. I Värmlands älvdal fanns kunnigt folk som åkte över till dalaskogarna på säsongsarbete. En ny era hade inletts.

Nu blev förtjänsterna bättre, provianten var billigare i Dalarna och det blev nu möjligt att både spara en slant och att gå över till bröd av siktat vete och råg.

På höstarna drog stora skaror av värmlänningar till Dalarna och vidare norrut med hästar och åkdon. När de återvände på våren, möttes de av flottkarlar i hundratal på väg österut.

Vinsten av dessa arbetsresor var, menar författaren, ökade inkomster samt nya impulser beträffande mat och bostäder. Men det blev även förluster. Dessa bestod i att många föll offer för lättja och annan odygd. De lade av sina sockendräkter och förlorade mycket av den "förtroendeväckande egendomlighet, som deras dräkt, hållning och språk gav dem i främlingens ögon".

Kommunikationer

Vid 1800-talets mitt var Dalby en bygd som utan tvivel räknades som mycket avsides och som var relativt svår att nå. Under Schröders första år i socknen runt 1850 fanns knappast några främlingar så långt upp som i Ovansjöbygden. Först fanns två timmermärkare men det skulle komma flera.

Små brottstycken ur olika böcker beskriver, hur det kunde vara att färdas i övre Klarälvsdalen på den tiden.

Från Amnerud och norrut var vägen mycket backig, och norr om Sysslebäck, vid Slättnehammaren, kunde vägen bara med stor möda och fara begagnas som körväg. "Dock var den god nog för hararna", anmärker författaren.

För att komma vidare upp på Brattmon fick man vada i lös sand, och vägen kan knappast ha varit brukbar för åkdon.

Norr om Dalby var skyldigheten att fortskaffa resande slut, liksom landsvägen själv. På sommaren tog man sig fram till fots och på vintern med åkdon på Klarälvens is eller på skidor.

En vinterresa till Nedergården från Bergsäng gick med släde ömsom på landsvägen, ömsom på älven. Sedan fortsatte resan till Höljes, dit också färden gick både på land och på älven. På stränderna låg uppkastade isstycken, som försenade resan åtskilligt. De tre milen till Höljes tog sex timmar.

Resan gick sedan vidare norrut mot Aspberget. Nu hade älven kastat upp isen till flera alnars höjd, och den stackars hästen fick klättra som en get. Mot slutet av resan blev det så svårt för de resande, att de fick lov att ta till egna ben.

En annan väg som finns beskriven hos Schröder är sträckan Vingäng - Letafors - Liden. Där åkte författaren hästskjuts tillsammans med ett par franska jaktkamrater. De blev åtskilligt omskakade, och efter en stunds åkande bad de utländska gästerna om att få fortsätta till fots.

Beträffande transportmedel var Schröder mycket imponerad av forsbåtarna och deras skickliga roddare, som lät båten akter gå före nerför forsarna.

Skidor

Schröder själv lär ha varit en mycket god och intresserad skidåkare och skriver därför en hel del om skidor och om konsten att färdas på dessa.

I själva Dalby var det högst få som begagnade skidor, då Schröder flyttade dit. När han flyttade därifrån hade, skriver han, antalet skidlöpare mångdubblats.

Annat var förhållandet i den allra nordligaste delen av landskapet. I Båtstad, Höljes och Aspberget fanns fullgoda såväl skidlöpare som skidmakare.

Vid en jämförelse med andra skidåkande befolkningar såsom österdalkarlar, jämtar och lappar, fann Schröder, att inga kunde tävla med trysilbon, finnen och västerdalfolket när det gällde att åka och förfärdiga skidor.

De skidor som brukades i Norra Finnskoga och Dalby bestod av en lång, smal skida att glida på samt på den andra foten den s k anduren - en kortare skida att sparka sig fram med. Skidorna smordes med fett.

Tydligen användes bara en stav, eftersom författaren särskilt noterar, att trysilfolket brukade två stavar. Dessa var faktiskt föregångare inom området och åkte redan på den här tiden på två fullånga löpskidor.

Bildtext:
Schröder var mycket imponerad av strömroddarnas skicklighet att manövrera sina båtar i forsarna. Här är Strängsforsen i Norra Finnskoga.

Finnskogen

På finnskogen rådde gamla seder och bruk enligt 1850-talets måttstock. Den nya tiden hade inte nått denna undangömda bygd. Några byar fanns knappast, menar Schröder, utan det var som regel tre fyra gårdar, som låg på samma höjdsluttning vid en sjö eller älv och med bara få invånare.

På dessa s.k. byars mark fanns även enstaka boställen långt in i skogen, de s k finntorpen. Dessa torp stod utan fönster och skorsten i kanten av odlingen, enligt Schröder påminnande om böndernas mindre ladugårdar.

Kom man till ett sådant ställe om dagen, fanns i regel bara någon mindre arbetsför åldring hemma. Denna hälsade på finska eller på en blandning av norska och svenska som var svår att begripa. Det arbetande folket var sysselsatt i skogen eller jordbruket fram till mörkrets inbrott.

Finnens dräkt bestod av ylletröja, grå vadmalsbyxor - vanligen mycket korta - strumpor utan fötter och näverskor. Håret var långt och hängde ner på axlarna, och det kammades inte oftare än vid färd till kyrkan (och det var inte ofta) eller bygden.

Från ett finntorp som Schröder besökte finns beskrivet, att där bara fanns en enda säng, men denna var av ansenliga dimensioner.

Ungarna hade sina sovplatser uppe på ugnen.

Schröder har mycket gott att säga om finnarna, särskilt som jaktkamrater:

"Finnen som skytt eller jägare är fruktansvärd, emedan han har allt som en sådan behöver: ihärdighet, vana, skarpsinnighet, tålamod ... finnarna ... karlar som aldrig talade om möda eller misströstade om ett företags lyckliga utgång, aldrig knotade över motigheter och icke syntes hava andra behov än som stunden kunde tillfredsställa, och som genast visste övervinna de svårigheter som livet i skogen uppställer i så många former. Det var ett folk för mig, och likadant var det med dalbyfolket."

Viltet

För en jägare som Schröder måste det ha vant som en försmak av paradiset att hamna i norra Värmland, med dess rika tillgång på vilt. Här och var i sina böcker har författaren lämnat små rapporter om tillgången på olika typer av vilt och om var man lättast träffade på detta.

Mangslidsberget, Slättnehammaren, Svansåssätern och Slättneberget var rika villebrådsmarker. Dalbyjägarnas högkvarter var Skallbäckssätern.

I de närliggande s.k. hembergen menar författaren att det "snart sagt vimlade av harar och fåglar".

Varje sommar under Schröders första år i Dalby gjorde björnarna skada på boskapen men märkligt nog bara på västra sidan av Klarälven. När han 1863 lämnade Värmland, hade antalet björnar minskat kraftigt, enligt hans egen utsago. De björnar som fanns kvar hade sina tillhåll i landskapets nordligaste del på gränsen till Norge och Dalarna.

Här längst upp i norr hörde Schröder också berättas att vildrenen hållit till. Några få gamla jägare hade sett dess spår.

"Vissa år var det överflöd på alla djur utom ren och bäver."

Renens fiende, järven, fanns också representerad i den nordvärmländska faunan. Författaren har beskrivit en jakt, där han fällde en järv i Dalby. Tidigare skulle detta djur ha funnits så långt ner i Värmland som i Eda och Gunnarskog.

På vintrarna på 1850-talet tycks vargen ha besökt Dalby, men från runt 1860 var den försvunnen. Vargens försvinnande medförde, att rävarnas antal mångdubblades, och lodjuret ökade i oroväckande grad.

Somliga år fanns det, speciellt vid Slättnehammaren, orrar i otrolig mängd, men vattenfåglar var det ont om. Enstaka andkullar, såsom knipor, fanns nog liksom skrakar. Gräsanden påträffades i skogsbäckar och tjärnar men inte i någon mängd. Gäss häckade vid Tisjön, och tranor var det många av.

Den grymma jakten på älg började i Klarälvdalen fram på vårkanten, då snön blev djup och skaren bar. Då förföljde jägarna älgarna i upp till en veckas tid, tills de tröttat ut dem. Männen gick på trugor, medan älgarna sjönk ingenom skaren, så de fick benen så sönderskavda, att skinnet rullades upp som kavlar mot knäleden.

Lite lättare var det att vara älg i de allra nordligaste socknarna. Där åkte, som redan nämnts, männen skidor, och om föret var gott, kunde jakten vara avslutad inom en timme.

Till sist kan noteras, att ingen i Dalby socken hade hund vid denna tid, ingen utom löjtnanten samt bruks- och timmerherrarna.

Torleif Styffe