Bildtext:
"Jazzen" spelade Livet i Finnskogarna, och skuggorna blev allt längre.

Bildtext:
En kolbulle i en fräsande stekpanna och en kaffekokare bredvid - något att locka turister med.

Sotiga delikatesser i Sysslebäck

Kaviar i Ryssland, ost i Schweiz, vin i Frankrike och spettekaka i Skåne. Där har vi några läckerheter som blivit kända och förknippade med geografiska områden. På samma vis är norra Värmland på väg att få en erkänd ställning på den kulinariska världsatlasen genom nävgröt och fläsk samt kolbullar. Låt vara att den ryska kaviaren än så länge smäller lite högre, men marknadsförande krafter är i rörelse för att sprida kunskap om de värmländska specialiteterna.

Det som skulle ha förvånat våra förfäder är, att det är den s k fattigmansmaten vi tar fram när turisterna - eller "främmaten" - kommer. Kolbullar och nävgröt åt man ju i skogen för att det var billig och lättlagad mat. Våra förfäder skulle kanske hellre ha sett att vi satte fram fat med riktigt fet römgröt. När vi nu har nävgrötskvällar måndag och fredag i Norra Finnskoga och kolbullekväll i Sysslebäck på torsdagar, är det förvånande att ingen har tänkt på att anordna en römgrötskväll, när det ändå finns luckor på t ex onsdagar. Den som sedan deltar i alla de här sammankomsterna kan nog klara sig utan mat resten av veckan.

En finess med de här värmländska rätterna är, att turisterna själva får vara med vid själva tillagandet - åtminstone får de själva hålla i stekpannan och för en stund känna lite av vildmarkens puls.

För den som inte är orienterare kan det vara svårt att leta sig fram till platsen för kolbullestekandet i Sysslebäck. Trots lokalkännedom irrade jag omkring en stund, innan jag kom fram. Platsen låg norr om campingplatsen alldeles invid älven, men skyltningen var bristfällig.

Nåja, där stod jag på utsatt tid, men några arrangörer syntes inte till. Hade de också irrat bort sig? Så farligt var det nu inte. På något ställe stod det kl 19 och på något kl. 19.30. Efter några minuter brann eldarna och fläsk och smet dukades upp. Och nu kom folket, om de nu lockats av röken eller av tonerna från "Jazzens" dragspel, som plockts fram.

Solen lyste på oss på Klarälven strand, och vinden var så frisk, att myggorna troligen var ivägblåsta ner mot Vänerbäckenet. Jag tog en stekpanna, som var uppträdd på i ett träskaft och fick några fläskbitar.

- Det ska vara fett fläsk, sa Gustav i Ransby, så fett att det blir lite flott av det.

Vi som utrustat oss med stekpannor ställde oss vid långelden och brynte fläsket, och när det blivit lagom brunt och flöt i flott fick vi smeten islagen. Och smeten, det var en tämligen enkel anrättning: vatten, mjöl och salt.

Efter en ny omgång vid långelden låg det snart något som liknade en tjock pannkaka i stekpannan. När jag äntligen kom på att den skulle vändas, hade den hunnit bli svart i ena kanten. Jag såg att flera gjorde liknande erfarenheter s a s i senaste laget. Så återstod det förnämsta - att äta upp det tillagade.

Vi som var klara lämnade ifrån oss våra pannor och slog oss ner med kolbullarna upplagda på ett fat en bit upp på stranden. De första tuggorna smakade sot, men när jag väl skrapat bort de mest vidbrända partierna, återstod väl ungefär halva den ursprungliga rätten, men den smakade bra!

"Jazzen" spelade Livet i Finnskogarna och Viggen på sitt dragspel, och solen kastade allt längre skuggor. En och annan bil kom ännu, och från älven anlände en kanot med två hungriga paddlare. Det hela var trevligt, och både ortsbor och turister såg ut att ha det gott, men ett råd vill jag ge till alla er som tänker åka upp till Sysslebäck på kolbullestekning: försök leta er ner så nära älven ni kan utan att blöta ner er norr om campingplatsen, och stek inte kolbullan för hårt. Vänd den i pannan - och som Gustav sa:

- Fläsket ska vara fett.

Nöj er inte med mindre. Sedan må näringsfysiologerna ha sina synpunkter.

Torleif Styffe