Bildtext:
Hulda Ryen bor på en av de äldsta gården i Aspberget.

Historien om Aspberget - en typisk Värmlandsby

Förr en by full av rörelse
Nu är det tyst och stilla

För inte så länge sedan var Aspberget i Norra Finnskoga en by full av liv och rörelse av folk och kreatur. Under en period var den till och med den största byn i Värmland norr om Ekshärad. I dag finns åtta bosatta, och det är lugnt och stilla i den gamla finnbyn.

Första gången Aspberget ö h t omnämns i längderna är 1661. Då bodde där två bröder Lars och Mattes som betalade tionde - Aspbergets första bebyggelse. Dessa två skall ha varit av finnsläkten Hakkarainen eller Hakkran, och de från Nain i Ekshärad, dit deras far rymt med hustru och barn. De färdades i fiskebåt över Ålands hav.

Historien om Aspberget

I 1664 års tiondelängder finns även en Josef omnämnd (Aspberget kallas här Höljesskogen). Hembygdsforskaren Oscar Larsson nämner några av de första invånarna: Per - eller Pecka - skulle vara den som gav gården Peckela dess namn, liksom Josela skulle vara uppkallad efter Josef.

Enligt Lars Bäckvall bär de flesta gamla gårdarna sina tidiga bebyggares namn: Nickela, Massla, Limmela m fl. 1668 blev Aspberget skattlagt som 1/4 hemman, och snart spred sig bosättningen, och torp och utgårdar blev upptagna. Sålunda steg snart svedjerök från Furuberget, Badstuknappen, Rådelsbråten, Ersberget, Aven och Långflon m fl platser. Uggelheden var till en början säter under Aspberget men blev 1766 skattlagt till 1/8 hemman.

Kriget

Någon bra start för den nybildade byn Aspberget blev det sannerligen inte. 1675-79 rasade den Gyldenlövska fejden i de svensk-norska gränstrakterna, och många värmländska orter drabbades hårt. Om Aspberget berättar dokumenten, att byn blev "skövlad och spolierad" av fienden.

Osämja

Men fiender fanns också inom det egna landet. Finnarna var inte särskilt välkomna av svenskarna i de kringliggande byarna, och det gjordes försök att få bort dem.

Om de gamla bolbyarna klagade vid rätten att finnens torp var dem till förfång, kunde finnen bli ålagd att flytta. Sådana klagomål var vanliga, och ett försök att få bort Aspbergsfinnarna gjordes 1677-79, då bolbyn (i detta fall Höljes) klagade hos majestätet över, att en stor hop lösfinnar brukade ha sitt tillhåll i Aspberget. Därför begärde man, att bolbyn åter fick skatten av detta hemman och att "finnarna avskaffades". Det nybildade hemmanet överlevde dock även detta angrepp. 1744 bråkades det i rätten mellan Höljesbor och Aspbergsfinnar om fisket i Sandkällforsen.

Uggelheden, som upptogs av Aspberget som säter, blev också orsak till träta mellan byarna. År 1760 försökte hemmansägarna i Höljes genom kärande hos häradsrätten att få Uggelhedens två åbor, Olof Bengtsson och Olof Klemetsson, att avträda sina ställen och flytta därifrån. Höljesborna menade, att deras gårdar skulle vara torpställen under Höljes hemman.

Rättens utslag blev dock, att Uggelheden gjordes till ett eget hemman av 1/8 mandat.

Dåliga kyrkobesökare

Att finnarna var dåliga kyrkobesökare är inte svårt att förstå. Dels kunde de inte tillgodogöra sig predikan, som hölls på svenska, dels var vägen till Dalby kyrka både lång och dålig. Det hände därför ofta att de, i stället för att frakta sina döda till kyrkan, begravde dem nära hemmet. År 1697 angav Pål Larsson i Aspberget, att fem lik blivit begravda där, och det var förmodligen inte de enda.

En annan aspbergsbo, Staffan Sigfridsson, död 1735 i en ålder av 78 år, förrättade flera nöddop.

Sådana förhållanden gjorde, att finnarna tyckte sig kunna begära en kyrka på närmare håll. År 1724 togs frågan upp om en kyrkobyggnad i Höljes. I ett brev till komminister H. Bergenhem skrev prosten Andreas Piscator den 24 nov. 1724 att "tvenne finnar från Aspberget vid namn Henrik var här hos mig och föreställde något sådant som eders vördighet i sitt brev berättat, men jag skurade upp dem på bästa sättet, och då Henrik Kosman kom att nämna kapellet, som de vilja hava byggt på Höljes, försäkrade jag honom, att som han är främling här från Norge och söker sprida myteri i församlingen (mot tilltänkta kyrkobyggnaden i Långav), skall jag skriva till landshövdingen därom, att han skall handskas med dem i Aspberget, eftersom fler finnes bo på 1/4 hemman, tvärt emot k. m:ts förordning. Då kastade de om sitt tal".

Så talade överheten 1724, och genom hot slogs alltså planerna på en finnskogskyrka omkull.

Det kom att dröja i över 100 år till, innan finnskogen blev egen församling med egen kyrka. Att kyrkobyggena (även en kyrka i S. Finnskoga) blev av, var mycket tack vare Gottlund, som genom beskrivningen av sin resa i finnskogarna visade på problemen. Hans avsikt hade dock varit en annan - att ett finskt län skulle bildas.

Befolkningen

Efter de två första brödernas uppodling av Aspberget runt 1660 genomgick byn en kraftig expansion och var länge en blomstrande by. Hemmanets ägor omfattade skogar på 30 000 tunnland, som sträckte sig över tre mil, och år 1730 var 6,2 ha åker uppodlade. Redan detta år var Aspberget den största finnbyn i Värmland med sina tio rökar (=jordbruksdelar). Andra stora finnbyar som Järpliden och Röjden hade sex rökar var.

År 1755 hade Aspberget 18 åbor (=brukare av egen jord) och 76 mantalsskrivna, medan motsvarande siffror för Uggelheden var 2 resp. 4. Befolkningstalen var enligt en annan upptecknare desamma år 1800, medan Höljes, som i dag är centralorten i området, bara hade åtta åbor och 39 mantalsskrivna. Vid den tiden var Aspberget större än någon annan by över huvud taget i Dalby och Norra Ny, men avståndet mellan gårdarna var ganska stort.

Den kände engelske storjägaren Lloyd kunde berätta från 1820-talet, att byn då bestod av 16 hushåll, alla finska. En bonde hade 14 kor i full mjölkning.

Noack Hedrén gjorde 1831 en resa i Norra Finnskoga och skrev, att under Aspberget och Uggelheden tillsammans låg 32 finntorp med ca 236 människor. Troligen gällde dessa siffror hela hemmanen.

Vid Laga skifte 1850 delade 16 hushåll på Aspberget, men enligt Yngve Nilssons utredning fanns 29 bostadstecken utsatta på kartan. På denna karta fanns även sätervallar, som låg under Aspberget.

Norra Finnskoga församling nådde sitt högsta befolkningstal år 1920, och församlingsboken berättar, att vid samma tid bodde nära 100 personer i Aspbergets by. Ser man till hela hemmanet, fanns nästan 500 invånare. Gårdarna i byn var minst 14 till antalet.

I Furuskogs beskrivning över Värmland från 1949 omnämns Aspberget som en typisk finnby, då bestående av 15 gårdar.

Det höga barnantalet gjorde, att Aspberget kunde hålla sig med egen skola från 1866 till 1947. Det hävdades t o m att barnen var så många, att det skulle finnas underlag för en skola även i grannbyn Ersberget.

Den skolbyggnad som ännu står kvar byggdes 1903. Som en parentes kan nämnas, att den första läraren i Aspberget uppbar en årslön av 400 kronor.

Kvarnar

Till byn hörde två kvarnar, en i Höljån och en i Kvarnbäcken. Höljåkvarnen kallades Gammalkvarnen och antas ha blivit anlagd av de första bebyggarna på 1600-talet.

Sågar fanns också, bl a en i Kvarnbäcken, liksom stickhyvel.

Vägförbindelser

Enligt 1600-talskartor passerades Aspberget av en av de tre nordvärmländska vägar, som förband Norge med Dalarna. På Gillbergs karta från 1720-21 finns en väg från Aspberget till Höljes och en till Långflon. Dåtidens vägar var mest att anse som ridvägar, och den första farbara vägen från Dalby till Norra Finnskoga byggdes 1867. Förlängningen från Höljes till Långflon blev byggd 1893-94.

Från denna väg kunde man ta sig till Aspberget på en dålig körväg, som blev ombyggd för den nya tidens trafik 1929-30. Den norra vägen till Aspberget via Ersberget gjordes på 1950-talet.

1914 fick Aspberget en vägförbindelse med Knappen, men underhållet på den vägen drogs in, när en annan väg till Knappen byggdes i mitten av 1930-talet.

Om en vinterresa 1849 berättar Gustav Schröder:

"I Aspberget och dess omgivningar fanns den tiden - och så är det väl ännu (runt sekelskiftet) - intet annat samfärdsmedel under vintern än skidorna, och från byn till arbetsplatserna i skogen förekommo efter snöfall inga andra vägar än de spår, som de skidlöpande åstadkommo".

Schröder omnämner också sommarvägen, som gick nedåt Höljan och vidare till Uggelheden och Höljes.

Aspberget runt 1850

Att kommunikationerna norrut fungerade under 1800-talet framgår av Schröders berättelser. Han menar, att närheten till Trysilbygden gjorde, att aspbergsfinnarna inte hörde till den fattigaste och minst civiliserade befolkningen. De stod inte så långt efter sin tid, vilket författaren märkte på deras städade uppförande och relativt moderna byggnader. Pörtena hade blivit försvenskade, och något i ursprungligt sådant, som var bebott, såg han inte till.

Bostäderna var byggda på svensk-norskt vis med järnugn och inbyggda sängar, men finnsederna var bibehållna. Man låg på bäddar av starrhö mellan lakan av vita kalvskinn med håren på. Därtill fanns också långulliga fårskinnsfällar.

Schröder såg också "små finnpojkar i sina små tarvliga grå vadmalskläder, långa ned på axlarna hängande hår och små efter huvudet formade trindmössor".

Någon som talade finska hörde han aldrig: "allt tydde på att man hade svenska skogsbor att göra med".

Det finska tungomålet var dock i inte helt utdött, även om svenskan var förhärskande. Den siste i Aspberget som talade finska var Erik Josefsson, död 1880 i en ålder av 97 år. Han var f ö sonsons sonson till den förste Josef i Aspberget.

Storjägare

Aspberget med sin rika tillgång på vilt hade stor dragningskraft på storjägare som Lloyd, Schröder m fl.

En av de största björnjägarna som funnits bodde själv i Aspberget och hette Per Jonsson Huuskoinen [Rättelse: han bodde egentligen i Husketorp, i närliggande Järpliden.]. Han påstod sig ha fällt sextiosju björnar förutom mycket annat villebråd. Gottlund har berättat, om denne finne. Han var "så flink skidlöpare, att det ej fanns så svåra fjäll, för vilka han ej störtade sig ned, ofta lodrätt genom luften, så skidorna på långa stunder ej rörde i snön".

En annan känd björnjägare inom hemmanet var Lars Larsson i Långflon, som fällde 39 björnar.

Torleif Styffe

HULDA RYEN - BYÄLDSTE

Bildtext:
Hulda Ryen bor på gården Peckela, som lär vara en av de äldsta gårdarna i Aspberget.

I Värmlands nordvästra hörn, nära norska gränsen, ligger byn Aspberget, en gång norra Värmlands största by. Där bodde för 60 år sedan hundratalet människor, och nu finns bara åtta fasta invånare. Äldst i byn är Hulda Ryen, 76 år, som har fötts, växt upp och åldrats i Aspberget.

- Visst känns det underligt, när man jämför med hur det var förr, säger Hulda, men man måste följa med i utvecklingen. Hon låter sig alltså inte slås ner i bitterhet över byns öde utan ser även det positiva i vad den nya tiden har fört med sig. Hon menar, att moderna bekvämligheter har gjort livet så mycket lättare nu än förr och att man visst kan bo bekvämt fast man bor lite avsides.

- Jag har det gott här, och här vill jag bo, säger Hulda. Här känner folk varandra och kommer och hälsar på, och jag tror inte att det skulle vara bättre någon annanstans.

Men visst har det blivit tystare i Aspberget, än då hon växte upp på gården Peckela, där hon ännu bor kvar. Då var gårdarna fyllda av stora barnkullar, och i varje gård fanns kreatur.

- Det blev lite långsamt sedan maken gick bort för ett och ett halvt år sedan, men grannarna hälsar på, och jag har barn som ofta kommer upp hit. Och så kommer ju brevbäraren varje dag.

Gården Peckela, en av byns äldsta, ligger högt och vackert, men några envisa dimmoln hindrar utsikten, när jag besöker Hulda. Hon kommer ut på trappan och möter.

- Du skulle ha kommit i går, när det var vackert väder, säger hon och berättar lyriskt om den granna utsikten från det högt belägna Aspberget.

Pörte

Gårdens nuvarande bostadshus byggdes 1881, och på gården stod tidigare ett gammalt pörte med en stor stenugn. Om det var från de första bebyggarnas tid är inte bekant, och det är tyvärr rivet nu.

Lämningar efter flera andra hus finns också under snön. Snöröjning och vedhuggning får Hulda hjälp med, annars sköter hon huset på egen hand med städning och matlagning osv. Hon har den bestämda uppfattningen, att det är bäst så länge man kan vara i gång och arbeta.

- Vi livnärde oss på jord- och skogsbruk som de flesta här i byn. Peckela var den gården här som hade jordbruk längst, till 1959.

- Vi hade 5-6 kor, häst, grisar, höns, får och getter, och var nästan självförsörjande på det viset. Myrslåtter hade vi på andra sidan av norska gränsen.

Gårdens jord hålls ännu öppen, tack vare att en vinbärsodlare brukar marken.

- Myndigheterna sa till oss att plantera skog på den öppna marken, så jag är glad att vinbärsodlaren ville bruka den, så den inte fick växa igen. Tänk, vilket arbete folk hade här med att en gång få marken odlingsbar. Det finns stora stenrösen, som vittnar om det.

För övrigt hålls den mesta marken i Aspberget fri från skog och sly, även om ingen längre driver jordbruk.

Grannarna

Hulda återkommer gärna i vårt samtal till grannarna, som hon sätter värde på.

De tittar in och de hjälper gärna till. Häromdagen t ex ringde en som åkt ner till Höljes och frågade, om han skulle handla med något.

Närmaste affär ligger i Höljes två mil bort. Postens service med varuutkörning har Hulda inte behövt utnyttja än. De flesta varorna får hon hem av en dotter, som hälsar på på helgerna. En konsumbutik har funnits i Aspberget, men den lades ner på 60-talet. Tidigare handlade man i Klaråsen, 6 km bort.

Norge

Men kontakten med Norge var minst lika viktig som kontakten inåt Sverige vad handeln beträffar.

Förr gjorde man de större uppköpen i Norge, berättar Hulda. Då gjorde folket här sina handelsresor på vintern, när det var bra före och lätt att frakta. En del gjorde resor ända upp till Röros och handlade. Det var naturligare att åka dit än till Karlstad - t ex Elverum ligger inte så långt bort, och där gjorde man en del affärer.

- Det fanns också en liten privataffär här för länge sedan. Min far hämtade varor till affären ända från Rundflon i Norge och bar till Aspberget.

Vägar

När landsvägen från Klaråsen blev klar 1930 blev det lättare att ta sig till och från Aspberget. Det gick att åka med bil på den gamla vägen också, men den var dålig. Vägen till Knappen gick tidigare över Aspberget, men den vägen slutade att underhållas, när den nya byggdes över Uggelheden 1936-37. På 50-talet byggdes också en väg till Aspberget över Ersberget.

Troll

Jag frågar Hulda, om hon har hört talas om trolltyg och sådant i Aspberget i gångna tider. Hur allvarlig hon är när hon svarar, vet jag inte, men hon berättar att hennes farmor såg småtroll ovanför gården, där vi sitter. Sådant skall inte ha varit så ovanligt förr i världen.

Jag tittar lite uppåt backarna, när jag kommer ut, men några spår av småtroll ser jag förstås inte. De enda spår som finns är efter älgar, som dagen innan jag kom varit ända fram till fönsterrutan. Ett aspbestånd lyckas jag upptäcka lite högre uppåt vägen, men nog måste det ha funnits åtskilligt fler när de första finnarna kom, för att namnet på byn skulle vara befogat.

Många av husen jag ser invid vägen upp mot högsta höjden i byn står tomma och obebodda men är ändå inte förfallna. Som i många andra utflyttningsbyar kommer folk tillbaka på sommaren, och byn får under någon månad igen lite av sin forna karaktär.

Huldas ord sitter kvar i mitt minne, när jag lämnar Aspberget:

- Aspberget är vackrast på våren, i den späda grönskan.

Det låter vackert, men jag hade nog ändå hoppats att här skulle vara vackrast på hösten, när asparna lyste röda i bergssidan.

Torleif Styffe

Mordet i Aspberget

Enligt 1714 års dombok blev två slipstenar orsak till två aspbergsgrannars allt för tidiga död. Det hela låter som en vilda västern-historia, men domböcker brukar inte ljuga. Mats Mattsson hette mannen, som i början av år 1713 hade tagit ett par slipstenar av sin granne, Sigfrid Stoffanson. När Sigfrid några månader senare, närmare bestämt i maj, kom vandrande mot Höljes i sällskap med sin svåger Anders Olsson och änkan Marit Larsdotter, mötte han Mats. Sigfrid kunde då inte låta bli att föra de saknade slipstenarna på tal.

Då rann sinnet på Mats, och han sade, att om Sigfrid ville skjuta, "skulle krutet så snart brinna för Mattes som för en annan". Därmed var det färdigpratat, och de skildes åt i ovänskap. När Sigfrid med sällskap senare på dagen var på väg hem från Höljes, satte de sig för att vila mellan Höljes och Aspberget. Då kom Mats tillbaka från andra hållet. Han satte sig ner och lade bössan på marken intill låret.

Sigfrid blev rädd, då han såg detta. Han anade, att grannen tänkte skjuta honom, innan de skildes. Att han inte skulle hinna undan stod helt klart för honom, så han grep bössan och sköt först.

Mats blev träffad, och skottet var dödande. Innan han dog, hann han dock att få iväg ett skott mot grannen, men denne lyckades undgå att bli träffad.

Sigfrid förstod, att det skulle bli svårt att hävda sig inför en domstol, så han flydde till Norge. Där blev han tillfångatagen och förd till Kristiania (Oslo), varifrån han så småningom lyckades rymma. Han tog sig över till Österdalarna, men där blev han åter gripen.

Inför domstolen talade vittnena för Sigfrids sak och menade, att han var en stilla man, medan Mats var en mycket bitter karl.

Detta hjälpte nu inte - domstolen kunde inte frikänna Sigfrid, då det ej kunde anses, att han handlat i nödvärn.

Han dömdes till att ge sitt liv "efter Guds lag".

T.S.

Bildtext:
Från Aspberget kan man titta ner på bergen runt omkring. Här har dock otjänlig väderlek hindrat en del av utsikten.