Bildtext:
Nästan mitt i byn Likenäs ligger Lillheden, skogsdungen i fonden. Där fanns i nästan hundra år ett kapell. Nu arbetar en kommitté med ledamöter från Dalby församling och Torsby kommuns kulturnämnd med att få till stånd ett minnesmärke på heden.

Skall kyrkplatsen i Likenäs äntligen få ett minnesmärke?

Sveriges mest försummade kulturminne?

Ja, nog hör den gamla kyrkplatsen på Lillheden i Likenäs till aspiranterna. Där fanns en gång en av Dalby församlings dåvarande två kyrkor, och på begravningsplatsen vilar uppskattningsvis ett tusental av dalbybornas förfäder.

I dag växer gammal tallskog på heden, och några grundstenar som bildar en 90-gradig vinkel är det enda som påminner om, att här en gång varit en kyrka.

Efter att ha vilat i en 200-årig glömska har kyrkogården under de senaste sextio åren varit uppe till debatt då och då. Det har då varit fråga om fridlysning, minnesmärke och uppröjning. Varje kommitté som tillsatts har dock misslyckats, och det enda som har hänt är, att Värmlands museum har företagit en utgrävning och konstaterat, att det verkligen rör sig om en gammal kyrkplats.

Folk som intresserat sig för frågan tycker att det är skandal att ingenting har gjorts under alla dessa år, och någon menade att det är rena trolldomen över Lillheden: varje gång man varit nära en lösning har frågan runnit ut i sanden.

I dagarna har en ny kommitté bildats (vilken i ordningen är inte känt) med representanter från Dalby församling och Torsby kommuns kulturnämnd. I församlingen togs frågan upp genom en motion av Axel Axelsson, samtidigt som kulturnämnden reagerade på en tidningsinsändare av P.G. Larsson.

Kommitténs uppdrag blir, att försöka få ett minnesmärke uppfört på Lillheden, men för att allmänheten ska komma åt att se detta, måste man också lösa in mark för att åtminstone kunna iordningställa en stig upp för heden. Det är nämligen privatpersoner och inte församlingen som äger området, vilket naturligtvis har gjort ärendet svårhanterligt.

Varför församlingen en gång avhänt sig marken är okänt. Efter kyrkans rivning 1730 förekommer kyrkplatsen på en karta från 1766, men på kartor från storskiftet 1802 och laga skifte på 1840-talet har marken ingått i delningen mellan hemmansägare i Likenäs.

SKELETTFYND

Kyrkplatsen hade tydligen helt fallit i glömska under ett antal år, men 1921 gjorde den sig påmind på ett dramatiskt sätt. Då drogs nämligen en vattenledning fram över Lillheden, och vid grävningarna påträffades flera skelett och skelettdelar. Bl.a. fanns åtta skelett på ett och samma ställe, tydligen av kroppar begravda i samma grop. Detta har bundits ihop med en muntlig tradition, som berättar att sju desertörer ur Karl XII: s armé begravts här.

Hembygdsforskare Lars Bäckvall var en av dem som reagerade på dessa fynd. Han startade en livlig brevväxling med personer, som varit med om grävningen och arbetade på att få området fridlyst. Även en minnesvård diskuterades.

Året efter det att fynden gjordes beslöt kyrkostämman i Dalby att ingå till Konungens Befallningshavande med en begäran om att få området fridlyst. Bäckvall tillhandahöll handlingar, som han sände från Stockholm, där han bodde, till landsfiskalen i Dalby. Denne underlät av någon anledning att vidarebefordra dem, trots flera påstötningar. Efter ett år togs frågan upp på nytt i kyrkorådet, där man åter tillstyrkte fridlysning men ville lägga eventuella kostnader för återköp på Likenäs hemman.

VILANDE ÄRENDE

Ärendet fastnade även denna gång någonstans och togs upp på en kyrkostämma 1924, då det beslöts, att ärendet skulle vila tills kyrkbygget i Långav var klart.

Och vila fick ärendet verkligen. Nästa gång det togs upp i kyrkorådet, hade det hunnit bli 1939. Då hade dåvarande markägaren tillfrågats, om han hade något att erinra mot att ett minnesmärke upprestes. Det hade han inte, så länge kyrkan inte gjorde anspråk på marken.

Ett år senare hade ärendet nått så långt, att ett medgivande hade inkommit från Riksantikvarieämbetet. Två personer utsågs till att försöka köpa en del av marken, och där försvann ärendet ur protokollen, medan tallarna på Lillheden växte sig allt högre.

FLER KOMMITTÉER

Nåja, frågan har varit uppe till debatt även senare, och kommittér har blivit tillsatta. På 1960-talet var ärendet uppe igen, sedan kyrkofullmäktige beslutat om en minnessten, men den här gången blev det stopp någonstans i korrespondensen mellan Dalby församling och antikvarien.

Ett protokoll från kyrkorådet 1976 berättar, att nya ansträngningar gjorts men att överenskommelse med markägarna ej nåtts. F. seminarieläraren Ingvar Larsson i Falun anlitades att göra en utredning, och han grävde fram de fakta som gick att få fram från kyrkans tillkomst till nutida förvecklingar. Utredningen var klar 1977, och nu skulle minnesmärket upp!

Men först skulle man invänta resultatet av en utgrävning som Värmlands museum skulle företa året därpå. Denna undersökning avslutades 1979, men något minnesmärke kom inte upp.

FORNMINNE

Åtminstone en fråga har ändå blivit löst, tack vare en ändring i lagstiftningen. Det är frågan om fridlysning som har blivit inaktuell, efter den nya fornminneslagens tillkomst 1942. Den gamla kyrkplatsen blev då automatiskt att betrakta som fornminne och har som sådant egentligen samma skydd som en fridlyst plats. Det innebär att ingenting får förändras på området utan myndigheternas tillstånd. Även tidigare lagstiftning innebar ett skydd för platsen, men den innehöll inga straffsatser, och var därför ganska uddlös.

I fornminnesinventeringen finns Lillheden inregistrerad som nummer 84, enligt länsantikvarien.

När nu den nya kommittén ger sig i kast med denna segslitna fråga, har den alltså många föregångare, som misslyckats, så resultatet kan åtminstone inte bli sämre än tidigare - möjligen detsamma?

Torleif Styffe.

Likenäs kapells historia

Kapellet på Lillheden i Likenäs uppfördes troligen år 1638. I Dalby socken fanns då också en kyrka i Stommen, Sysslebäck, en kyrka som möjligen kom till redan på medeltiden.

Det första skriftliga dokument som berör Likenäs kapell är ett gåvobrev med löfte om s.k. klockhjälp från drottning Kristina, daterat den 25 februari 1639. Man fick även ett gåvobrev, som gällde hjälp till koppar till klockgjutningen, men brevet förkom, när danskarna härjade i trakten 1643-45. Efter en ny begäran fick man ett bidrag på 30 daler silvermynt, och klockan kunde gjutas 1666.

Hur kyrkan såg ut vet vi ingenting om, men efter en utgrävning som Värmlands museum gjorde 1978 - 79 har en trolig utsträckning fastställts till ca. 7x13 meter.

Kyrkan stod vänd i öst-västlig riktning, och vid utgrävningen påträffades grundstenarna i det sydvästra hörnet.

Torn

Det enda dokumenten berättar, som kan ge en antydan om storleken, är att fyra tunnor tjära inköptes för strykning av taket.

Att kyrkan hade torn, berättar hembygdsforskaren Lars Bäckvall. I en artikel citerar han ett rättegångsprotokoll från 1698 angående en kyrkstöld, där brottslingarna "stigit upp i tornet, där klockorna hänga, vilket var sammanbyggt med kapellet, och efter stegen eller trappan ned i vapenhuset".

Begravningsplats

Att en begravningsplats också rymdes på Lillheden framkom med all önskvärd tydlighet, då man påträffade skelett och skelettdelar vid en vattenledningsgrävning 1921.

Håkan Eles, som ledde Värmlands museums arkeologiska undersökning anser det vara troligt att hela platån utgjorde begravningsplats. Efter beräkningar på folkmängd och dödstal kom Lars Bäckvall fram till, att över 1000 personer ligger begravda på Lillheden. Ingvar Larsson, som gjort en senare utredning, menar att siffran är för låg.

År 1698 togs frågan upp om det inte skulle räcka med en kyrka i Dalby i stället för de två som fanns. Den nya kyrkan skulle då placeras mitt i socknen (man räknade tydligen inte med finnskogarna).

1718 skrevs det, att kyrkorna var gamla och förfallna, och 1719 gav majestätet Dalby socken tillstånd att bygga en ny kyrka. Detta innebar slutet för kapellet på Lillheden, där den sista gudstjänsten hölls den 7 augusti 1726. Kyrkan var då mycket förfallen och revs fyra år senare.

En del av inventarierna togs till vara av församlingen, t.ex. sattes de två kyrkklockorna som då fanns i Likenäs kapell upp i den nya kyrkan i Dalby. Men en del av inventarierna och delar av kyrkan hamnade också hos privatpersoner. Bl.a. såldes klockhuset och en lada samt fönsterglas från kyrkan. En underdel till ett skåp från kyrkan finns idag hos en privatperson i Likenäs.

Olov Persson i Likenäs berättade i en brevväxling med Lars Bäckvall på 30-talet, att en kyrkdörr var satt på en lada på Hjerpheden i Likenäs, och att två av kyrkans golvtiljor var lagda som bro över en bäck där i närheten. Dessa plankor bestod av kluvna timmerstockar på minst en halv meters diameter.

Fynd

De fynd som Värmlands museum gjorde vid sin utgrävning var spik, järnfragment, enstaka mynt samt bräder, troligen golvtiljorna. Man fann även grundstenar som bildade ett hörn och en gravläggning. Det sammanlagda antalet fynd var 173.

T.S.