Bildtext:
Finnskogens siste trollkarl, Lurini, har roat och förbluffat sin publik i snart 30 år. Nu går han och bär på en dröm att få åka till Färöarna och trolla.

Det är nå't lurt med den människan:

LURINI - Finnskogens siste trollkarl!

Finnskogens siste trollkarl, mest känd som Lurini (minst känd som Ingemar Bengtsson) uppträdde på Dalby hembygdsgård en kväll i somras. Plötsligt dök där upp - av all varelser - en trollslända och cirklade runt trollkarlens huvud. Ett tecken från skyn, eller ännu ett Lurinitrick?

Jag frågar honom hemma vid hans köksbord i Sysslebäck en månad senare, men han bedyrar, att han inte ens såg trollsländan. De enda djur han trollar fram är duvor och kaniner, som är lite mindre nyckfulla varelser än trollsländor.

Under vårt samtal sitter han och leker med en kortlek. Det gör han varje dag för att träna fingerfärdigheten, liksom en musiker ständigt måste öva på i sitt instrument.

Ibland glömmer jag att lyssna på vad han har att säga och stirrar bara förbluffat på kortleken, som nästan verkar levande i hans händer. Ena stunden är den en perfekt formad solfjäder för att i nästa ögonblick anta formen av en spiral. Plötsligt hänger korten som på ett streck i luften mellan hans händer, och jag glömmer både frågor och svar.

- Tag ett av de här essen, säger han, och jag drar hjärter.

Jag vänder kortet upp och ner på bordet, och han lägger dit ett till.

Hela tiden ser jag på mitt upp och nervända kort, för att inte låta honom lura mig. Han byter i snabbt plats på de två korten, och jag får vända upp mitt kort, som inte längre är ett hjärter ess. Inte heller det andra kortet är ett hjärteress, och vart det tog vägen begriper jag inte än.

Det enda jag begriper är, att jag blir lurad gång på gång på en halvmeters avstånd av en skicklig illusionist, och att jag ska tacka min skapare för att vi inte spelar poker.

ARTISTNAMNET

Jag frågar Lurini var han har fått sitt artistnamn ifrån.

- Det är ganska enkelt. Här uppe har de flesta öknamn eller smeknamn, och min far kallades Luren. Ur det namnet uppstod Lurini. Jag har faktiskt ansökt om att få namnet godkänt som efternamn, men det gick inte, eftersom det redan var upptaget. I Italien! Det lär ha funnits en berömd operasångare där som hette Lurini.

Korten smattrar i trollkarlens händer, och han berättar vidare att det där med "Finnskogens siste trollkarl" inte bara är ett reklamuttryck. Han har faktiskt finskt påbrå på morssidan. Modern kom frän Skråckarberget och var en ättling till de på 1600-talet invandrade finnarna. Men om han har haft någon framstående trollgubbe i släkten vet han inte

- De flesta gamla på finnskogen höll väl på med trollkonster.

STORLJUGARE

Så börjar han berätta en fantastisk historia:

- När jag kom hem från BB hade jag ena handen knuten, och ingen lyckades öppna den. Då tog de mig till en trolldomskunnig finngubbe. När han lutade sig över mig, åkte hans fickur fram ur västfickan och svängde fram och tillbaka över mitt ansikte. Då öppnade jag handen och försökte ta den. Samtidigt trillade barnmorskans vigselring ur min öppnade hand...

Här orkar han inte hålla masken längre utan börjar skratta.

Jag förstår, att det var ett smakprov av Storljugaren Lurini jag har fått höra, för storljugare är han också, och i den egenskapen har han uppträtt i radio.

Men även om han lever efter mottot "När människan inte längre leker, ler och undrar är livet slut", så har han en allvarlig sida också. Det är bl a för att visa det, som han på senare år börjat uppträda som diktläsare. Han ger sig t o m på lyrik av norska gränsdiktare, som han läser när han uppträder i Norge!

DET BÖRJADE MED EN KNUT

Hur Ingemar Bengtsson från Sysslebäck blev illusionisten Lurini är en historia, som inte saknar sina poänger. Den allra första impulsen fick han, när han i femårsåldern såg Harriers trolla i Sysslebäck. Det blev ett minne, som etsade sig fast.

Ett antal år senare befann han sig i Kil som biljettrivare, och en berömd trollkarl skulle uppträda. Efter en trollbindande föreställning träffade Ingemar trollkarlen bakom scenen. Denne höll på att knyta upp en knut på sin ena sko men misslyckades. Den som då ryckte in och löste knuten var Bengtsson från Sysslebäck.

Det var efter denna händelse han bestämde sig för att bli trollkarlen Lurini.

- Jag tänkte det, att när jag lyckades och inte han, så var det väl själva… osv.

Efter ett ihärdigt träningsarbete förvandlades så småningom Ingemar Bengtsson till den flyhänte illusionisten Lurini. 1955 blev han efter att ha avlagt godkända prov medlem av Svensk Magisk Cirkel.

Han började turnera med tivolin och variteer, och en period åkte han runt med den kände trollkarlen Hector el Neco som dennes medhjälpare el Neco har bl a uppträtt för Gustav V.

På senare år har Lurini uppträtt på tillställningar tillsammans med spelmannen Wille Toors, främst i Dalarna, och han har också haft engagemang i Norge.

PUBLIKKONTAKT

Hans program är en blandning av trolleri och skämt, och han för en ständig dialog med publiken.

- Jag tror att min styrka ligger i publikkontakten, säger han.

Han lägger undan kortleken och visar en del av den rekvisita han använder i sina program, bl a en stol med en låda, där han hugger huvudet av folk, och en kista, där han klyver damer på mitten. Mycket av detta har han byggt själv, eftersom det kan vara svårt att förklara för andra hur det ska fungera. Sedan visar han fram en gammal skål. Han lägger i en papperstuss och tänder på. Så sätter han på locket, tar av det igen och av det förkolnade papperet har det blivit två kaniner.

- När det gäller programmets innehåll försöker jag variera det, säger han, men ofta kommer de gamla tricken tillbaka.

Så hänger kortleken i luften igen. Jag kan garantera att korten inte är hopbundna (om man nu kan garantera något alls efter allt man har sett).

- Det här tricket kallas vattenfallet, och det tog fyra och ett halvt år att öva in.

Därav förstår man, att allt som ser så lekande lätt ut när en trollkarl som Lurini uppträder är resultatet av ett tålmodigt övande. Många av de enklare korttricken tar månader att öva in, innan de sitter som de ska.

"PROGRAMMET NI ALDRIG GLÖMMER"

Ja, så har Lurini skrivit på en av sina affischer.

- Jag ansåg att det var riskfritt att skriva så. En del minns programmet, och då stämmer det ju. Och de som verkligen glömmer det kan ju inte komma och klaga, eftersom de inte minns vad de ska klaga på, säger Finnskogens siste trollkarl.

TORLEIF STYFFE