Källa: STYFFE, TORLEIF, Ur: Klippt och skuret om norra Värmland, 1987, Från: VÄRMLANDS-BYGDEN, Fredagen den 17 juni 1983.

Elise Lindow-Agnarson: SKRIV!

Med varje människa går ett stycke historia i graven

Elise Lindow-Agnarson, författare, är bosatt i Sysslebäck och Karlstad. Men mest i Sysslebäck, där hon har sina rötter, och bara ibland i Karlstad, där hon dock har bott största delen av sitt liv. Den här formen av dubbelboende passar henne bra, säger hon.

Hon har kommit ut med två böcker, "När jag var liten var jag väldigt liten" (1976) och "När jag var liten var allt så väldigt stort" (1979). De vänder sig främst till barnen, men Elise menar att en barnbok även ska kunna läsas av vuxna.
Förra året tilldelades hon Frödingstipendiet, delat med fyra andra och hon har tidigare fått Litteraturfrämjandets debutantstipendium. Hennes böcker har också filmats av norsk TV, trots att detta är det medium hon gillar minst.

Nu har hon också hamnat i Esseltes litteraturhistoria för barn.

De sista 20 åren före pensioneringen arbetade hon som arbetsförmedlare i Karlstad men hade från början siktet inställt på reklambranschen, där hon också fick sin utbildning. Tecknat och målat har hon gjort sedan barnaåren, men det är alltså först på senare år hon har nått ut till den breda allmänheten.

Hon är full av arbetsiver, och det knattrar i skrivmaskinen, när vi närmar oss den lilla röda stugan med den storslagna utsikten i Sysslebäck.


Bildtext:
Från sin lilla röda stuga i Sysslebäck kan Elise Lindow-Agnarson njuta av en vacker utsikt. I denna inspirerande miljö sitter hon och författar.


- Hur kommer det sig, att du väntade så länge, innan du slog till och blev författare? undrar vi försynt.

- Jag har skrivit jämt, det är bara det att det tog sin tid, att få något i tryck. Redan på 40-talet skrev jag en roman, som ingen ville ha, och det är jag glad för nu. Den gick i rena veckotidningsstilen, och den har jag slängt.

Det första alstret fick jag faktiskt publicerat i NWT, när jag var tolv år. Jag minns inte nu, vad jag skrev, men honoraret var i alla fall fem kronor. För de pengarna köpte jag tio mockabakelser av vilka jag gav min syster tre och åt upp de andra sju själv. När jag ätit upp dem, frågade jag min syster, om hon hade några kvar.

- Dina böcker är en blandning av text och teckningar. Fungerar bilderna som illustrationer till texten, eller är text och bild lika viktiga?

- Jag håller faktiskt bilden som viktigast i mina böcker.

- Varför har det blivit böcker, som vänder sig främst till barn?

När man börjar bli äldre, så undrar man: Vem är jag? Då går man bakåt i tiden, för att få svar. Man går ner i barndomen, och det är inte riskfritt. Man stöter på många obehagliga saker, som man har förträngt. Att barndomen är en förgylld tid är bara en missuppfattning.

Ett annat skäl till att jag riktade mig till barn var, att jag ville berätta för mina egna barn och barnbarn om hur det var.

- Talar du ofta med barn för att förstå dem?

- Jag resonerar ofta med barn och lyssnar till hur de tänker och funderar, men jag har aldrig "testat" böckerna i förväg på dem.

- Varifrån hämtar du inspirationen till dina böcker?

- Den kommer inifrån. Man skall aldrig säga, att man har lämnat barn- och ungdomstiden, för den följer alltid med inne i en. Och så pratar jag ofta med mina systrar, eftersom vi har gemensamma upplevelser, som jag kan stödja minnet på.

- Har du något s.k. budskap med dina böcker?

- Att de skall vara nyckeln till andras barndomar och minnen, att de ska få folk att minnas själva.

- I dina berättelser verkar din barndom ha varit mest positiv.

- Det stämmer, att jag har mest positiva minnen från min barndom. Vi var en stor familj, och jag blev väl omhändertagen. Jag fick både mat, husrum och omvårdnad. De andra i familjen stöttade också min självkänsla, och det hände aldrig, att jag kände mig åsidosatt.

- Vad anser du att samhällets förändring från din barndom till i dag har inneburit för barnen?

- Ser man till det rent materiella har det ju blivit enormt mycket bättre. Alla får ju mat och husrum. Jag tror inte så mycket på pratet om "den gamla goda tiden", för den var nog inte så god för de flesta.

Barnpassningen är knappast sämre i dag, heller, för man såg allt ungar förr som drev omkring.

- För några år sedan skulle en bra barnbok handla om sociala problem, och i dag tycks pendeln ha svängt mot fantasiberättelser igen. Känner du dig påverkad av dessa svängningar i barnlitteraturen?

- Inte ett spår. Man kan inte skriva böcker utifrån andras synpunkter, fast många har försökt. Nej, det skulle bara bli falskt.

Jag skriver saker som ingen vill ge ut, och det är bevis nog, men det är sådant som jag känner för själv. Man vill inte förlora sin identitet, bara för att bli publicerad.

Men det är sant, att pendeln har svängt från böcker om faktiska förhållanden mot mer fantasiinriktad litteratur, så vi är på väg mot en ny period med tomtar och troll.

Barn har säkert nog av sina egna bekymmer utan att ständigt behöva läsa om andras.

- Vilka är dina egna favoriter bland barnboksförfattarna?

- Den engelska litteraturen är bäst, den är världsbäst. Den bok som har betytt mest för mig är Lewis Carrolls Alice i Underlandet, som man kan kalla porten till engelsk nonsenslitteratur.

Edward Lear är enormt rolig, och jag sätter Edith Nisbeth och Eric Linklater högt. Och jag kan inte förstå, hur de kunde undgå att ge Mark Twain Nobelpriset. Hela hans författarskap är fantastiskt.

- Hur viktigt är det här med stipendier och utmärkelser?

- Det viktigste är, att böckerna verkligen används, men jag vill inte förneka, att det är roligt att få ett stipendium.

- Du skriver också debattartiklar och håller föredrag.

- Jag har åkt runt i skolor och berättat om böckerna. Det är viktigt för mig att få barnen intresserade av böcker, så de får ett alternativ till det ständiga TV-tittandet. Jag anser, att TV:n tar mer av barnen än den ger. De blir passiva och får inte heller den motoriska träning de behöver i den åldern. Nej, ut med alla TV-apparater!

Debattartiklar skriver jag, när det är någon fråga, som engagerar mig. En av de viktigaste frågorna i dag - förutom TV:n - är alkoholfrågan. Jag hör till dem, som förespråkar ransonering. Tänk på hur mycket våld, sjukdom och lidande spriten är orsak till, och vilka enorma kostnader det drar med sig.

- Du är pensionär nu och en mycket aktiv sådan. Har du några råd att ge till andra, som träder in i pensionsåldern?

- När man blir pensionär, blir man sin egen arbetsgivare, och det är svårt. Man kan skjuta upp hur mycket man vill, och det gör man gärna. Det gäller att hitta på någonting, så man inte slöar till. De som kan jobba med händerna ar ju lyckligt lottade, men det är också trevligt att läsa.

Kroppsrörelser är också ett bättre alternativ till TV. Ut och rör på er, för hjärnan behöver mycket syre för att kunna arbeta. Man ska också försöka träffa andra människor, och då får man lov att bjuda hem folk, om man själv vill bli bjuden.

En fara som lurar är, att man börjar tycka synd om sig själv. Det ska man akta sig noga för, annars ramlar man rakt ner i det svarta hålet, som vi alla har inom oss.

Jag tror också att man kan undvika pillerätande, om man aktiverar sig.

Ett annat gott råd till alla pensionärer är: Skriv: Sätt igång och skriv till kommande generationer om hur ni har haft det. Med varje människa går ju ett stycke historia i graven.

Och en sak till - ring till barnen. Klaga inte på, att de inte ringer själva, för då får de bara skuldkänslor. Hur ofta hörde ni själva av er till era föräldrar?

- Var blir dina böcker och artiklar till, i Sysslebäck eller i Karlstad?

- Jag skriver bäst här i stugan i Sysslebäck, men det händer att jag måste åka till Karlstad för att kolla vissa uppgifter i bibliotek o.s.v.

- Har du aldrig skrivit rena vuxenböcker?

- Jo, det har jag gjort, men jag är inte rädd att erkänna, att jag har blivit refuserad. Förutom romanen jag nämnde, har jag i två år fört dagbok om hur det kändes att bli pensionär, men den har jag inte fått ut.

Så det rådet vill jag ge till alla som skriver: misströsta inte, fortsätt att skriva, även om det finns ett bokberg i Sverige på 50 miljoner osålda böcker.

- Vad skriver du på just nu ?

- Jag har alltid en bok på gång, och just nu håller jag på med en barnbok igen. Vad den handlar om? Nej, se det tänker jag inte avslöja.

Torleif Styffe


Källa: STYFFE, TORLEIF, Ur: Klippt och skuret om norra Värmland, 1987, Från: VÄRMLANDS-BYGDEN, Fredagen den 17 juni 1983.
Elise Lindow-Agnarsson: Skriv!