Källa: STYFFE, TORLEIF, Ur: Klippt och skuret om norra Värmland, 1987, Från: VÄRMLANDS-BYGDEN, Fredagen den 4 mars 1983.

"Skidsnickare" i Bograngen:

LÄMPLIGT VIRKE STÖRSTA PROBLEMET

När Harald Henriksson i Bograngen tar en skidtur - vilket händer allt som oftast - är det egenhändigt tillverkade skidor han har under fötterna. Det hade han också redan på 1930-talet, när han var en av Värmlands bästa skidlöpare, och många segerpokaler i Haralds hyllor är bevis på, att skidorna höll god kvalitet.

Han är en av de få som kan konsten att göra riktiga björkskidor i en tid, när det mesta serietillverkas på fabriker. Allt som allt har han gjort minst 100 par fast inte så många på senare år.

- Senast gjorde jag ett par förra vintern, berättar han. Det är dem jag åker på själv. Annars blir det mest möbler nu för tiden, blombord, stolar i olika modeller och trädgårdsmöbler.


Bildtext:
Fabrikanten bakom de här skidorna heter varken Elan eller Järvinen utan Harald Henriksson, Bograngen.


Sedan plastskidorna erövrat skidvärlden har efterfrågan på björkskidor sjunkit, men många är intresserade av terrängskidor ännu.

- Det var en hit nyligen, som ville ha ett par skidor för åkning i lössnö, men han ville ha en bredare modell än dem jag brukat göra, så jag vet inte...

Att få tag på lämpligt virke är ett problem, nu när all skog tas till vara. Förr ansågs björken vara mer eller mindre skräpskog, så då gick det att välja ut ett passande träd, och det fick man bara ta.

Lite virke har Harald liggande, och det är 40 år gammalt, så det bör vara väl torkat vid det här laget. Ur det virket gjorde han det senaste skidparet, och kanske blir det fler.

Det där med att tillverka skidor har fallit sig naturligt för Harald. Där han växte upp i Säterberget i Södra Finnskoga var det fin skidterräng, och skidor hörde nästan till vinterklädseln. Som han också var intresserad av snickeriarbete, kunde denna kombination bara leda fram till ett – han började göra egna skidor.

- Det första paret gjorde jag 1931. Det var ett par smala löpskidor på sex centimeters bredd och åtta fots längd. Senare köpte jag ett par Sandströmsskidor, som har fått stå modell för den fortsatta tillverkningen. Men mycket av det jag gjorde var barnskidor.


Glasbjörk

Första ledet i tillverkningen var att samla på sig lämpligt virke. På vårarna valde Harald ut glasbjörkar, som var lämpligt växta och som hade rätt diameter. Dessa sågades ner, klövs i fyra delar (för fyra skidor) och täljdes till. Sedan fick ämnena torka över sommaren, och medan träytan krympte, uppstod ett naturligt spann. Själva finsnickrandet började fram på höstkanten. I Haralds snickarbord fanns ingen elbelysning, så skidorna växte fram ur träet i en fotogenlampas sken. De specialverktyg som krävdes, fick han göra själv. Av en rasp gjorde han en hyvel, som användes till att ta ur spåren under skidan med, och med en speciell anordning gjorde han brättarna. Innan skidbrätten kunde böjas, måste skidorna stå i hett vatten i flera timmar för att bli böjbara.

Bästa sättet att grundvalla ett par skidor är, enligt Harald, att stryka in dem med hembränd tjära och terpentin och låta dem stå ute i majsolen. Då går impregneringen in på djupet.


Hobby

- Det är många kvällar och lördagar som har gått åt till denna hobby, säger Harald om sitt skidmakeri. För hobby är och har hans snickrande varit.

- Jag hade nog lust att bli snickare, menar han, men jag började i skogen som apterare, och det fortsatte jag med i 30 år. 1963 lämnade Harald Bograngen och han och hans fru bosatte sig i Stockholm. Där jobbade han med anläggningsarbete, men skidtillverkning blev det dåligt med. De stannade kvar där i 13 år men flyttade sedan tillbaka till Södra Finnskoga, där de byggde ett hus. I det huset har förstås Harald inrett en modernare snickarbod i källaren.

Närmaste granne på ena sidan är för resten en annan man, som tillbringat en stor del av sitt liv på skidor, nämligen Finnskoga-Lasse.


Storrännare

Om Lasse var 50- och 60-talens storrännare på skidor i Södra Finnskoga, så var Harald det på 30-talet. På sina egna skidor vann han det mesta som gick att vinna i Södra Finnskoga med omnejd. Han tävlingsåkte från 1931 till 1937, och lyckades bl a vinna Finnloppet några gånger.

- För det mesta fick man träna i månsken. Att lämna arbetet för att träna var inte att tänka på, och på den tiden arbetade man ju på lördagar också. Men kondition fick jag av arbetet som apterare.

- Det var väl under de sista tävlingsåren, som jag började lite med styrketräning. Då tänkte jag att jag skulle ha ett Värmlandsmästerskap på 5-milen, innan jag la av. Jag startade sist i en 5-milstävling i Höljes och kände att allt klaffade. Jag åkte förbi den ena efter den andra och ledde tävlingen efter de svåraste partierna av banan. Men när en dryg mil återstod sprack drömmen om mästerskapet. Jag blev itrugad en välling, som slog sig på magen, så jag fick håll och blev utan mästerskapstecken.

Så särskilt bitter är nog inte Harald ändå, för hans hyllor är ganska fulla av pokaler som de är.


Bildtext:
Här är Harald med några av de priser han åkte ihop på 30-talet.


På landsväg

En annan minnesvärd tävling var ett landsvägslopp på skidor mellan Bograngen och Sysslebäck 1932. Att tävlingen var förlagd till vägen berodde på, att snön hade smält bort i skogen. Vägen var hård och isig, och de hemgjorda skidorna sattes på ett prov, som skidor borde bli förskonade från. Men både Harald och skidorna bestod provet. Det blev seger i loppet, och skidorna klarade sig utan större skavanker.

- En av medtävlarna fick sina skidor så sönderskrapade av isen, att han sålde dem för två kronor, när han kom i mål i Sysslebäck.


Åker än

De skidor Harald använder i dag har också blivit väl inkörda. Varje vecka tar han ett par, tre skidturer i 2,5 kilometersslingan, och ibland blir det ända upp till 5 kilometer. När VB besökte, var han just hemkommen från ett träningspass inför 24-timmarsloppet.

Talade jag förresten om, att Harald fyller 79 år till sommaren?

Torleif Styffe


Källa: STYFFE, TORLEIF, Ur: Klippt och skuret om norra Värmland, 1987, Från: VÄRMLANDS-BYGDEN, Fredagen den 4 mars 1983.
Skidsnickare i Bograngen