Idrottsrörelsen: SKYTTERÖRELSEN

FOLKRÖRELSER i Finnskoga-Dalby, 17.

Bildtext:
På en auktion i Amnerud för några år sedan hittade man gamla protokollsböcker från skytterörelsen i Dalby. Det äldsta protokollet är från 1863. Böckerna lämnades till Dalby Skyttegille. Här är de i händerna på Dalby Skyttegilles entusiastiske ledare, Lennart Larsson.

Man brukar säga, att väckelserörelsen var tidigast av folkrörelserna, men i Dalby var skytterörelsen före - åtminstone som organiserad verksamhet. Redan den 8 augusti 1852 bildades i Dalby ett skarpskyttesällskap, som efter olika turer lett fram till det nuvarande Dalby Skyttegille.Denna förening är således en av landets äldsta skytteklubbar och även en av de livaktigaste.

Medlemsantalet (50) är inte lika imponerande som verksamheten, men man har i tävlingsledaren Lennart Larsson i Likenäs en drivande kraft, som lägger ner hela sin själ i verksamheten. Under hans tid som ordförande och tävlingsledare har Dalby Skyttegille blivit riksbekant genom sina tävlingar. Den största är Dalbyträffen, som varje år anordnas i Likenäs och som är en av landets största med 800-900 deltagare. Till denna attraktion samlas gräddan av svenska och norska skyttar.

Men hur klarar en så pass liten förening att anordna en så omfattande tävling? Lennart Larsson:

- Vi har ett 30-tal funktionärer, som ger sitt helhjärtade stöd. Ekonomiskt går det runt tack vare bingon och de priser vi får. Priserna åker Lennart runt och tigger ihop bland norra Värmlands näringsidkare, och i fjol uppgick prissummans värde till 17 000:-.

- På så sätt har vi fått ett av de finaste prisborden som finns i landet.

Lennart ställer också upp med hjälp att ordna inkvartering åt de tävlande, och förberedelserna tar mycket tid. Hans dotter Britt-Marie är också intresserad och lägger ner stor energi på att få tävlingarna lyckligt genomförda.

- Det går ändå lätt, tack vare att skyttarna är bra folk att ha att göra med, menar Lennart. De skräpar inte ner, de sköter allt perfekt.

Edgren i Vingäng

Den som tog initiativet till den första skarpskytteklubben 1852 var löjtnanten och fosterlandsvännen Wilhelm Edgren i Vingäng. Föreningen övergick 1863 i Dalby frivilliga skarpskyttekår, även den med Edgren som drivande kraft. Man drev samtidigt en assuransförening, ett slags försäkringsbolag, som ersatte de skador som vilddjuren åsamkade tamboskapen. Under år 1864 t ex betalade föreningen ut 60 riksdaler för rivna djur.

Militärt

Att skytterörelsen har haft starka band med krigsmakten visas av gamla protokoll. Man lånade gevär av kronan, och man fick statsanslag till ammunition och till avlönande av instruktörer. Löjtnant Edgrens tal när föreningen nybildades 1863 var flammande patriotiskt:

"Min första pligt är mot fäderneslandet, min andra mot maka, barn och vänner. Ord och tankar av så djup, så hög och hänförande betydelse, att man vid dess upprepande känner inom sitt bröst uppflamma dessa rena lågor av en sann fosterlandskärlek".

Sambandet med militarismen har visat sig även senare, genom att skytteföreningarna varit som starkast under ofredstider. Uniform skulle de första skarpskyttarna ha också, men man beslöt vid ett möte den 22 november 1863 attdet inte var obligatoriskt, om man ansåg "att man lika väl och kraftigt kunde försvara fädernejorden i sin hemorts klädedrägt i likhet med förfädren".

Den 6 mars 1865 bildades Norra Finnskoga Skarpskyttekår och den 11 juni samma år Södra Finnskoga Skarpskyttekår. Dessa två utgjorde filialavdelningar till Dalbykåren, som 1865 beslöt att utvidga sitt verksamhetsområde till att gälla Elfdals pastorat.

I Lars Bäckvalls skrifter finns även en anteckning om ett Finnskoga Skjutsällskap, bildat 1862.

Högtidligt

Vid skyttetävlingarna gick man högtidligt tillväga. I protokollen beskrivs en tävling 1865 mot Fryksände frivilliga skarpskyttekår. Kompanichefen skulle tagas emot i Osebol och åka på båten Clara till Dalby dagen före skjutandet.

På själva tävlingsdagen ordnades exercis vid kyrkan, sedan marscherade kårerna in på gudstjänsten. På dagen åts middag i Transtrands skolhus, och på kvällen hölls bal. Det bestämdes också på mötet före tävlingen, vilka skålar som skulle utbringas. (Förmodligen hann man att skjuta några skott också).

Protokollen berättar vidare, att medlemsantalet i Dalbys + finnskogarnas kårer var 145 man 1869.

Efter inre stridigheter upplöstes Dalbykåren 1870 men nybildades strax efteråt. Om de närmast följande årens verksamhet finns inga anteckningar, men den 6 september 1891 nybildades föreningen under namnet Dalby Skyttegille.

Nya föreningar

Hur det gick för de andra skyttekårerna finns inte antecknat, men år 1900 bildades Långflons skytteförening, Södra Finnskoga Skytteförening och Ovansjö Skytteförening. Ungefär vid samma tid kom också Norra Finnskogas och Höljes skytteföreningar till.

Idag

Den enda nuvarande skytteförening i Finnskoga-Dalby, som har någon större aktivitet, är alltså Dalby Skyttegille.

N. Finnskoga Skytteförening har upptagit Höljes Skytteförening och har 16 medlemmar. Sedan 1947 har man skjutbana vid Haltlarsmon. Den tidigare banan fanns vid Flottsta, där det även fanns paviljong.

Långflons Skytteförening har sex medlemmar nu, och skjutbanan finns vid Källmon, Klaråsen.

S. Finnskoga Skytteförening finns kvar, åtminstone på papperet. Medlemsantalet kan räknas på ena handens fingrar, men skjutbanan i Bograngen är i ordning. Även i Bograngen fanns en paviljong. I Järpliden fanns på 20-talet två skjutbanor och enligt en muntlig uppgift även skytteklubb. Vid ungefär samma tid fanns troligen en även i Röjden.

Ovansjö Skytteförening har varit vilande de senaste fem åren, men skjutbana finns i Sysslebäck.

Att intresset har mattats på de flesta håll har flera skyttar förklarat med att ledare saknas och att sporten blir för dyr att utöva, om inte föreningarna kan subventionera. Dessutom ligger en stor del av verksamheten i dag hos jaktskytteklubbarna, en ganska ny företeelse.

Torleif Styffe