Idrottsrörelsen: SKIDOR, Del I

FOLKRÖRELSER i Finnskoga-Dalby, 14.

Skidsporten är en idrottsgren, där norra Värmland verkligen lyckats få fram idrottare av god internationell klass. De naturliga förutsättningarna för sporten har varit goda, och befolkningen har av tradition varit skidåkare. Redan Gustaf Schröder skrev och berömde finnarna i 1850-talets Aspberget och Uggelheden för deras sätt att tillverka skidor, och han berättar om flera goda skidlöpare.

Bildtext:
Otto Engström, som var med och bildade Stranna Skidklubb, har mycket att berätta om skidåkning i gångna tider. Här är han med en medalj, som han erövrade 1928, då han tävlade för Stranna SK.

Skidåkarna var också de första idrottsutövarna i norra Värmland, som bildade föreningar (bortsett från skyttarna). Troligen redan före 1925 fanns i Norra Finnskoga två skidklubbar: Stranna Skidklubb och Norra Finnskoga Skidklubb, och längre söderut fanns på 20-talet Sysslebäcks Skidklubb och Dalby Skidklubb. Det utmärkande är, att det tycks vara folk utifrån, främst bolagsfolk, som satt fart på tävlingsverksamheten.

Otto Engström i Höljes var som pojke med och bildade Stranna Skidklubb. Han kan berätta om den första (?) organiserade skidtävlingen i Norra Finnskoga:

- Redan 1910, innan föreningarna kommit igång, anordnade bodbetjänten Lars Kårfelt i Höljes en skidtävling.

- De troligen första tävlingarna i backhoppning hölls i Båtstad 1910-14. Det var norrmän, som var där på skogsarbete, som byggde en hoppbacke på fritiden och ordnade tävlingar.

- Norrmännen var f.ö. långt före oss vad skidåkningen berättar, säger Otto vidare. Vi hade tävlingar mot dem och fick många impulser därifrån. De kunde bygga hoppbackar, och de använde riktig skidvalla, som vi finnskogingar började bruka först efter 1920. Tidigare använde vi tjära och nedsmälta grammofonskivor. När klistervallan infördes av norrmännen, var detta rena sensationen.

En annan faktor, som gjorde norrmännen överlägsna, var att de hade kortare skidor. Både Otto Engström och N. Finnskoga Skidklubbs dåvarande storåkare Viktor Persson kan berätta om, hur de i början slet på skidor, som var nio fot långa. Dessa gick bra på öppen mark men var svåra att hantera i terräng. Båda berättar också, att det var de yngre i bygden, som helt gick in för skidsporten, medan de äldre mest höll till på skjutbanan.

Det var också så, att många av skidåkarna sysslade med backhoppning, men då lite mer på skoj. Strannas hoppbacke fanns vid Långbroängen, och Höljes hade en vid nuvarande campingplatsen. Större intresse för hoppningen blev det, när en riktig tävlingsbacke byggdes i Höljes på 30-talet, ett hundra meter norr om den första backen.

Stort deltagande

I början åktes det skidor mest för märkestagning, men även när riktiga tävlingar började anordnas, var intresset mycket stort, både bland herrar och damer. Det visar programblad från omkring 1930.

De skidbanor som användes var först vid Flottsta, senare på västra sidan av älven och så småningom vid Stranna Folkets hus.

Bland Norra Finnskogas skidåkare runt 1930 fanns förutom de redan nämnda namn som Otto Olsson, Otto Jönsson, Oskar Persson, John Henriksson, Vilhelm Martinsson, Johan Jacobsson och bröderna Tor och Melker Andersson.

Pådrivande krafter i föreningslivet var mest folk utifrån. Skogvaktare Dané från Dalarna var en av dem. Han hade gammelmodiga idéer och förordade lös bindning. Andra eldsjälar var förvaltare Brännholm och Helge Bärne.

Dalby Skidklubb tycks ha upphört ungefär samtidigt som de två finnskogaklubbarna gick samman och bildade Finnskoga IK, 1931. Detta år bildades Sysslebäcks IF, som troligen tog över skidklubbens verksamhet, men där handlade det mest om backhoppning. 1931 blev även Södra Finnskoga IF:s födelseår, den första idrottsföreningen i denna socken.

Även i Södra Finnskoga tycks det ha varit bolagsfolket som varit pådrivande. SFIF:s storrännare på 30-talet, Harald Henriksson i Bograngen, berättar:

- Det var en skogvaktare i Letafors, som hette Levin, som drev på för att klubben skulle komma i gång.

SFIF arrangerade ända sedan 30-talet det riksbekanta Finnloppet, och under sina aktiva år 1931-37 vann Harald Henriksson detta lopp tre gånger.

- Jag fick den mesta träningen i arbetet som apterare, berättar han, men jag tränade även särskilt i svår terräng, där loppen brukade avgöras. - Vi hade tävlingar i byarna runtomkring, men något utbyte med norrmännen var det inte då.

Henriksson åkte på sju fots skidor, och dessa skidor tillverkade han själv. (Fortsättning följer)

Torleif Styffe

Bildtext:
En av Värmlands bästa skidåkare på 40-talet var Janne Eskilsson i Norra Finnskoga, trots att han inte började tävla, förrän han var 24 år.

FOLKRÖRELSER i Finnskoga-Dalby, 15.

Del II

1940-talet blev en glansperiod för Höljesklubben Finnskoga IK. Karl Karlsson (Kroppa-Karlsson) blev av bolaget placerad i Höljes. Han var redan en etablerad skidåkare, och nu blev det fråga om mer rationell träning; Trion Gustaf Jönsson, Gunnar Persson och Janne Eskilsson härjade svårt i prislistorna och tog DM-stafetten i stort sett under hela 40- talet. Man hade även med Henry Libäck och Manfred Jönsson.

Janne Eskilsson tog totalt tjugo DM-tecken, varav fyra på 15 km, två på 50 km och ett på 30 km, trots att han inte började tävla förrän vid 24 års ålder. Han slog några av landets bästa skidåkare i Ambjörby 1946 och åkte även ett Vasalopp, där han blev åtta (Mora-Nisse vann).

- Man borde ha börjat tidigare, säger Janne. Träningen skötte vi i stort sett själva, och det mesta tränandet blev i skogsarbetet.

- Ibland fick man sluta arbetet någon timme tidigare - på egen bekostnad - för att träna. Löpträning blev det en del ifrån höstkanten.

Finnskoga IK hade även ett starkt damlag på 1940-talet.

Finnskoga IF

I början av 1950-talet var tiden mogen för en ny sammanslagning. Då gick S. Finnskoga IF och Finnskoga IK samman om skidåkningen och bildade Finnskoga IF. Fina åkare hade klubben i bl a Bertil Andersson, Bror Henriksson och Bo Olsson. Den senare blev svensk juniormästare 1957 och 1958 och senare militär världsmästare i patrull.

I de ovannämnda Finnloppen kom en skidåkare fram, som skulle bli en av Sveriges främsta. Det var Lasse Olsson, eller Finnskoga-Lasse, som han blev känd som av det svenska folket. Han blev Sveriges kanske främste stafettåkare, och han var med om att erövra VM-guldet i stafett i Zakopane 1962.

Under sin bästa säsong, 1960, var han med i olympialaget till Squaw Valley men ställdes åt sidan på 15 km. där han borde haft en rejäl chans. Det är inte underligt att det skrevs i pressen. Lasse åkte sträckan ändå, men utom tävlan. Hans tid var bättre än segrarens! När jag frågade Lasse om saken svarade han blygsamt, att han kanske åkt något kortare sträcka. Men ändå!

I samma olympiad segrade han i den svåra startsträckan i stafetten, och visade därmed sin kapacitet.

I Insbruck-OS 1964 gick det sämre för honom, men han tog ändå en 16:e plats på 15 km. I SM-tävlingar, berättar han, har han som bäst en andraplacering.

Toini

IFK Likenäs satsade också hårt på skidåkning under de här perioden och hade flera goda juniorer. Klubben, som bildades 1935, hade skidspel från 1936 fram till mitten av 60-talet.

1950 lyckades man knyta landslagsåkaren Artur Olsson till klubben, och detta gjorde förstås mycket för skidintresset. Klubbens lysande stjärna, Toini Gustavsson, vann sina första SM-tecken i Sollefteå 1961, där hon tog både 5 och 10 km.

Det största året för IFK, för ledaren Elof Halvarsson och för Toini själv var 1968, då hon i Grenoble vann OS-guld på såväl 5 som 10 km. Samma år tilldelades hon också Svenska
Dagbladets bragdmedalj. Vilken triumf för nordvärmländsk skidsport!

Efter Toini gick luften ur skidåkningen. Klubbarnas verksamhet låg lågt, men i dag åks det skidor i Likenäs och i Finnskoga IF, där talangen Jessica Olsson, junior, redan nått stora framgångar. Kanske ett nytt uppsving är på väg i den traditionsrika sporten i norra Värmland.

Torleif Styffe.