Fackföreningsrörelser i Dalby

FOLKRÖRELSER i Finnskoga-Dalby, 8.

Bildtext:
Erland Brantåsen i Likenäs kom med i fackföreningen 1925 och känner till en hel del om rörelsens tidigare historia i norra Värmland.

Till norra Värmland kom fackföreningsrörelsen relativt sent. Inte förrän 1919 bildade skogsarbetarna sin första fackförening i Dalby, men de hade några år tidigare en föga smickrande kontakt med LO. Fackföreningskämpen Erland Brantåsen, Likenäs, som vet mycket om facklig historia i övre Klarälvsdalen, berättar:

- Det var en Strand från LO som runt 1910 kom hit för att hålla en föredragsserie. Vad det gällde, var att sprida upplysning om fackföreningarnas arbete till folk häromkring, som åkte till Norrland som strejkbrytare. I Norrland fanns redan då fackföreningar.

Denna första kontakt ledde emellertid inte till, att någon förening blev bildad i norra Värmland.

- Att det dröjde länge här, hänger ihop med den sociala sammansättningen, menar Brantåsen. De flesta här var torpare, som var hårt knutna till storbönder eller skogsbolag, och de var mycket beroende av dessa.

Under det första världskriget var lönerna relativt höga, och det var lugnt på arbetsmarknaden. Vid slutet av kriget sänktes lönerna, och oron växte.

- Det som egentligen drev fram facklig aktivitet i norra Värmland, säger Brantåsen, det var entreprenadsystemet på flottningen. Det fungerade så, att flottningschefen höll auktion på flottningen, som gick till den, som krävde lägst ersättning. Men det var inte nog med det - den som tog flottningen skulle också lämna borgen. Det innebar, att det var storbönderna, de som hade råd, som fick flottningen. Sedan anställde de folk, som fick utföra själva arbetet.

- Vid en flottning på Femtån fick en bonde på det viset ut
75 000:- varav arbetslönerna utgjorde endast 40 000:-. Själv tjänade han alltså 35 000:- utan att delta i själva flottningen.

FÖRSTA FACKFÖRENINGEN

- Folk reagerade förstås, och i april 1919 bildades i Långavs sockenstuga den första fackföreningen. Den fick genast 143 medlemmar, och inom kort 250. Vid samma tid bildades en fackförening i Ambjörby.

- Jag råkade komma på ett av de första mötena i Likenäs som 11-åring, berättar Erland Brantåsen vidare. En som hette Rot-Lillanders stod på ett vagnsflak och propagerade för anslutning till LO.

1919, redan under det första året, proklamerade de två föreningarna strejk mot flottningen men åkte på ett nederlag. I den vevan lades Ambjörbyföreningen ner.

TILL SÅGVERKS

Backa-Dalby-föreningen levde vidare och gick 1922 med i Svenska Sågverksindustriarbetareförbundet. Det året begärde bolagen en lönesänkning på 60-70 %. Det blev droppen, som fick bägaren att rinna över. Nu bildades i rask takt, redan på hösten, fackföreningar i Klaråsen, Höljes, Kärrbackstrand, Sysslebäck, Stöllet och Ambjörby.

Tillsammans med Backa-Dalby bildade de 22 januari 1923 en kretsstyrelse vid ett möte i Sysslebäck. Då hade redan en strejk utbrutit två veckor tidigare, och intresset var stort.

Mötet i Sysslebäck samlade 526 medlemmar, som röstade fram den första kretsstyrelsen. Den hade, enligt Erland Brantåsens anteckningar, följande utseende: Lars F Larsson, Klaråsen, Alfred Jonsson, Stöllet, Harald Persson, Höljes, Tor Olsson, Kärrbackstrand, Ante Antée, Sysslebäck, Per Berglund, Långav, Johannes Olsson, Ambjörby och Johannes Nilsson, Stöllet.

- Ett par personer, som utförde ett viktigt pionjärarbete i denna första samorganisation bör särskilt omnämnas, påpekar Brantåsen. Dessa två var Karl Glader, Likenäs, och. Karl Eskilsson, Långav.

Den strejk som utbrutit i januari 1923 gav bättre resultat än den förra och ledde fram till ett avtal.

NY STREJK

Vid nästa strejk 1923, som åter gällde flottningen, hade föreningen stöd av sågverksarbetarna i Skoghall, som hotade med att stänga sågen. Tack vare deras stöd kom man fram till en uppgörelse, och fackföreningarna blev godkända som förhandlingsparter.

Brantåsen kom med i facket 1925 och var med på sin första flottning 1926. Då hade, som ett resultat av strejken, entreprenadsystemet avskaffats, och arbetarna valde själva sina lagbaser. Lönerna gjordes då upp direkt med flottningsföreningen.

För körarnas del dröjde det ända till 1930-talet, innan ett avtal kom till stånd.

TRAKASSERIER

Att gå med i facket var inte en lika självklar sak som i dag. Några blev strejkbrytare av "ren okunnighet och fattigdom", som Brantåsen uttrycker det, och de fackliga ledarna blev ofta trakasserade.

Bolaget försökte en gång avstänga en av strejkledarna från kredit i butiken, trots att han hade stor familj att försörja.

Själv skrev Brantåsen en kritisk tidningsartikel mot strejkbryteri och blev avstängd från arbete åt bolaget i tre år.

- Men förhållandena förbättrades snabbt, och man kan väl säga, att fackföreningarna redan under 30-talet började ses med större respekt.

Torleif Styffe