KARIN McLEAN älskar Sverige

Här finns mina rötter

I sin bok "Klarälvsbygd i bild och minne" har Elna Westén ägnat ett kapitel åt Sigrid Bengtson McLean, född i Ovansjöbygden. Där berättar hon om denna modiga kvinna som följde sin inre kallelse och bröt sig ur 1800-talets stränga högkyrklighet för att i friförsamlingens tjänst bli missionär i Kina.

Sigrid Bengtson föddes 1869 i Gunneby och blev som fjortonåring omvänd till friförsamlingen. Att hon skulle missionera i Kina, var hon tidigt inställd på, men genom olika omständigheter kom det att dröja till 1902, innan hon nådde sitt mål. Före avresan från norra Värmland skänkte hon bort alla sina jordiska ägodelar. Hon genomgick bibelskolor i bl.a. Kanada, och där träffade hon Hector McLean också blivande missionär. 1905 gifte de sig i Kina och fick ett år senare dottern Karin.

Karin McLean är i år 76 år och bor i sin faders hemland, Kanada, i staden Toronto. Hon har även varma känslor för Sverige och har nyligen varit på besök bl.a. i Sysslebäck. där vi fick en pratstund med henne.

- Jag älskar Sverige, förklarar hon. Här finns en del av mina rötter, och vad rötterna är, det är vi själva.

Hennes konversation flyter lättast på engelska, men hon talar även god svenska. Skulle det behövas, kan hon även ta till kinesiska (vilket inte var nödvändigt i vårt fall).

- Jag är ju född och uppvuxen i Kina, i Yunnanprovinsen, och flyttade inte från landet förrän jag var 18 år. Än i dag äter jag med förtjusning kinesisk mat.

Vid 18 års ålder började Karin studera på college i Kanada, och efter studierna återvände hon till Kina, där hon arbetade som tolk i missionens tjänst i tre år. 1934 blev hon av hälsoskäl tvingad till Europa, där hon tänkte ta arbete som privatlärare i Sverige. Då fick hon bud från Kanada, att modern låg för döden där. Hon åkte dit, och hann vara hos henne i två månader. I depressionens Sverige fanns då inga arbeten att få, så hon stannade kvar hos fadern i Kanada.

- Det var hårda tider där också, så man fick ta de jobb som gick att få. Och att flytta från Kina till Kanada var inte lätt. I Kina hörde det till, att man skulle ha tjänare som skötte allt, och det innebar att man sedan fick lära sig många enkla sysslor från början.

VISA KÄRLEK

Det har under åren blivit många resor kors och tvärs över jordklotet för Karin. Vad hon tycker att hon har lärt sig mest av sina resor är, att folk egentligen är ganska lika.

- Vi kan ha olika hudfärg och se ut på olika sätt, men i grund och botten är det inga stora skillnader. Visar man människor kärlek, får man gensvar, var man än befinner sig.

MISSIONÄRSBARN

Att vara missionärsbarn kunde ha sina sidor.

Föräldrarna var ofta på resande fot och gjorde många resor till Europa och Kanada för att predika och samla ihop pengar till missionsverksamheten. Det innebar för Karins del att hon ofta fick flytta mellan olika skolor.

I Kina blev de på vissa ställen mottagna med stark misstro. Det fanns områden, där vita inte bott tidigare, och där folket höll sig på stort avstånd.

- De trodde, att om de ens satt på samma bänk, som vi, så skulle de bli blinda. Det gick också historier om hur vi skulle sticka ut ögonen på dem, och vi blev kallade "the foreign devils" - de utländska djävlarna.

- Mina föräldrar hade ett svårt och tålamodsprövande jobb med att vinna deras vänskap, men när vi hade bott länge i ett område, märkte de, att vi ville dem väl. Det märks snart, om en människa har ärligt uppsåt. Många av dem som först varit avvisande, blev våra vänner och när vi flyttade grät de och bad oss komma tillbaka.

- På vissa ställen hade de religioner, som liknade vår, och där var det många, som blev omvända till kristendomen. I en församling fanns tusen medlemmar.

SIGRID McLEAN

Av naturliga skäl kommer vårt samtal att kretsa mer kring Karins Sysslebäcksbördiga mor än kring hennes far. På frågan om modern aldrig ångrade, att hon givit upp ett bekvämt liv, som väntade henne, svarar Karin mycket bestämt:

- Ångrade? Aldrig! Religionen var hela hennes liv, och hon var övertygad om att hon var kallad att bli missionär. Du ska veta, att innan hon lämnade Sverige, blev hon av läkare avrådd från att resa p g a sin bräcklighet. Hon skulle dö, om hon kom till Kina, sa de. Trots detta åkte hon, och hon blev kvar över 20 år. Själv har inte Karin haft några direkta planer på att bli missionär.

- Man kan inte kopiera en annan människas liv, säger hon. Jag tror på Gud men anser att alla människor bör få finna sitt eget sätt att tro.

MÅLAR

I Toronto ägnar sig Karin mest åt måleri. Hon har tagit privata målarkurser och är medlem i en konstnärsgrupp för pensionärer. Hennes tavlor har varit med på utställningar i hemlandet.

- Jag älskar färger och målar helst tavlor i det mindre formatet. Men det ska vara akrylfärger, för de är mest lättarbetade.

En annan angelägen uppgift för Karin är att korrespondera med människor i ledande positioner över hela världen.

- Det räcker inte med att rösta fram dessa människor, menar hon, utan man måste också visa dem, när det håller på att spåra ur för dem. Men det är också viktigt att berätta för dem om de har gjort något som är bra.

- Att jag ska kunna påverka deras beslut, tror jag väl egentligen inte, men om vi blir fler och fler som skriver, så måste de lyssna.

Kanadas premiärminister och andra parlamentsledamöter har fått brev från Karin, och de har också svarat.

- Jag skrev också till president Sadat, som var en fin man, och han skrev tillbaka. Senare har jag korresponderat med hans änka.

- Det är ju möjligt, att jag har ärvt mitt politiska intresse från min morfar Bengt Bengtsson i Gunneby, som var riksdagsman, skrattar Karin.

Som läsaren av dessa rader torde ha förstått är Karin en pigg och aktiv människa (hon motionerar dagligen), och världens regeringschefer) lär ha åtskilliga brev att vänta. Anledningar lär inte saknas att döma av hur världen ser ut.

Torleif Styffe