Ingvar Larsson, kulturpersonlighet

När Dalby hembygdsförening bildades år 1928 valdes dåvarande folkskolläraren i Backa, Ingvar Larsson, till sekreterare. I dag, 53 år senare, sitter han i samma styrelse! Visserligen har han inte varit med under alla dessa år, eftersom han varit utflyttad från Dalby, men när han blev pensionär, blev han ombedd att åter ställa upp och ansåg att han hade tid.

- Man kan säga, att det tog mig nästan 50 år att avancera till vice ordförande, skämtar Ingvar, som efter pensioneringen lagt ner mycket tid på hembygdsforskning.

Ingvar, som är en av Nordvärmlands större kulturpersonligheter, är bosatt i Falun (!) sedan många år, men såväl födelsehemmet som hjärtat har han kvar i Dalby. Längre bort har han aldrig bott, än att han har tillbringat somrarna i fädernehemmet på Brattmon. Det är ett säkert vårtecken i Dalby, när Ingvars bil börjar synas på 235:an. Och dalbymålet har han kvar, ett genuint dalbymål, som han får ta fram och lufta varje sommar.

- Min fru brukar säga, när vi åker till Värmland, att ju närmare Dalby vi kommer, desto mer kommer mitt dalbymål fram.

79-årige Ingvar Larsson är en högst aktiv person, som inte njuter sitt s k otium genom att nöta sofflocket. Han njuter mer av att hålla sig i gång och menar, att man inte behöver slå sig till ro bara för att man fått pension. Och det är många hembygdsintresserade dalbybor tacksamma för.

Nar Ingvar fick pension, fick han tid att studera ämnen som intresserade honom, och han tog en fil. kand-examen. I denna ingick ämnet sociologi och i sin trebetygsuppsats behandlade han emigrationen från Norra Finnskoga. Här påvisade han, att impulserna till Amerikafebern kom från Norge och nådde Norra Finnskoga via Södra Finnskoga. Uppsatsen krävde mycket arbete, bl a ren källforskning i arkiv och på pastorsexpeditioner.

Därefter har det fortsatt med hembygdsforskning, där Ingvar lagt ner ett beundransvärt arbete. Han lyfte fram Lars Bäckvalls anteckningar för allmänheten genom att sammanställa en del av dennes artiklar i bokform. Boken "Om övre Klarälvdalen i gångna tider" gavs ut av Dalby hembygdsförening. En annan bok, som Ingvar redigerat, är "Rim och ramsor från Dalby". I den presenterar han några dalbypoeter och deras verk samt gamla ramsor från bygden.
Bl a är hans skolkamrat och granne Karl L:son Bergkvist representerad.

Genialisk

- Han var en genialisk person på många områden, menar Ingvar och nämner bl a hans uppteckningar av Dalbymålet på landsmålsalfabetet. För att denna ordbok skulle bli läst och uppskattad ledde Ingvar en kurs i landsmålsalfabetet härom året.

Som pensionär åkte Ingvar över till USA på släktresa; en bror och två systrar flyttade dit. Där råkade han ett gammalt par med förfäder från Kärrbackstrand i Norra Finnskoga. De bjöd in honom som gäst i sitt hem under flera dagar.

- De talade engelska, och jag rådbråkade min skolengelska efter bästa förmåga. Men den dagen jag skulle resa, sa mannen på äkta "strannmål": "Ätter va di påstår, skull far min vär' ifrå Stabbhia".

Under somrarna, när Ingvar är heltidsvärmlänning, åker han ofta ut för att träffa gamla och anteckna. F n är han sysselsatt med torpinventeringen för Dalby socken. Den skulle han gärna se klar snart, men ännu saknas en del material.

Körsång

För många nordvärmlänningar är Ingvars namn förknippat med musik och sångkörer. Från 1923 till 1937 var han lärare i Backa, där han under dessa år ledde en sångkör. När han blivit varm i kläderna, bildade han en även i Ovansjöbygden, och mellan dessa körer pendlade han. När skolan var slut för dagen, satte han sig på turbilen till Sysslebäck, där han övade den kören. Efter övernattning där tog han bussen till Backa, höll skola och övade med Backakören. Ibland hölls konserter med sammanslagna körer, de turnerade i Norge och deltog i riksstämmor.

- Intresset för körsång var enormt, berättar han. Timmerhuggare kom långa sträckor på skidor för att vara med och sjunga. Jag såg det som en social uppgift lika väl som musikalisk att ge folk något att samlas kring.

1937 flyttade Ingvar till Skåne, där hans fru kommer från, och arbetade där under fem år som överlärare, den tidens rektor. Musiken kunde han inte undvara, så han tog hand om ett par körer i Svedala. Dessutom infördes skidåkning på schemat under de snörika vintrar han var i Svedala. Paradoxalt nog var det de kalla vintrarna, som drev nordvärmlänningen att flytta norrut igen.

- Vintrarna på slätten var kalla och blåsiga. Vinden gjorde, att det snöade i stort sett horisontellt. Jag längtade efter de vintrar jag var van vid och sökte och fick en tjänst som övningslärare vid seminariet i Falun. Där har vi bott sedan dess och trivs mycket bra.

Att han blev körledare i Falun också är givet. Under 15 år ledde han Godtemplarkören, och lika länge var han musikrecensent i Falu-kuriren.

- Sedan slutade jag frivilligt, då jag märkte, att  hörseln började avta. Bättre så än att vänta tills man blir ombedd att sluta.

Genom sin dubbla bosättning har Ingvar möjlighet att odla fler intressen än hembygdsforskningen. I Falun är han medlem i en filosofisk förening sedan 25 år tillbaka, och vad beträffar ett annat favoritämne, litteratur, har han haft uppdrag som cirkelledare och föreläsare. Att han både deklamerar och framför visor till gitarr på ett utmärkt sätt, vill han inte nämna om, men den som hört honom kan villigt skriva under på detta.

På Brattmon

I sitt vackra hus på Brattmon har Ingvar snickrat och renoverat men lyckats bevara den gammaldags miljön. Vinden har han på senare år gjort inte bara beboelig utan även mycket trivsam och därmed visat, att teoretisk begåvning inte utesluter praktisk dylik.

Det var här det började. Här uppe på vinden hade fadern (som var målare men sedemera frikyrkopredikant) en del religiös litteratur. Det var givetvis inga lättlästa böcker för en ung pojke, men den som har läslust läser vad som finns till hands.

På Brattmon fanns bara en halvtidsläsande skola, så skolgången blev bara tre och ett halvt år.

- Lärarinnan hette Hanna Olsson och undervisade mycket bra, minns Ingvar. För att kunna gå i fortsättningsskolan, som fanns i Sysslebäck, blev han tvungen att inackorderas där under skolveckorna. Därmed skulle det ha varit färdigstuderat, om Ingvar följt det gängse mönstret. Ingen i byn hade ägnat sig åt teoretiska studier, sådant var det aldrig tanke på. Som 15-åring tog Ingvar arbete som skogshuggare.

- Tiden i skogen är jag tacksam för. Det var ett slit, men nu vet jag vad tungt kroppsarbete innebär. Tankarna på studier levde vidare inom den unge skogsarbetaren, och han fick tag på en självstudiekurs i diverse ämnen, som han läste i skogskojan på kvällarna.

- De andra huggarna tyckte nog, att jag var en underlig kuf, skrattar han. En sommar var han också med och stakade järnväg från Sysslebäck till Båtstad i Norra Finnskoga. (Att det inte blev någon järnväg lär inte ha varit stakningens fel).

- 1919 sökte Ingvar till seminariet i Karlstad. Han hade just uppnått minimiåldern och blev antagen. Naturligtvis kände han sig lite bortkommen i början och blev lite retad för sin dialekt - det var första gången han hade varit i en stad.

En av pojkarna på inackorderingshemmet i Karlstad var f ö en annan framåtsträvande klarälvdaling. Hans namn var Tage Erlander.

- Han var lika slagfärdig då, som han senare visat sig. Vi resonerade mycket, men jag har inget minne av, att vi pratade politik.

De båda vännerna brevväxlade en tid efter studierna och träffades någon gång, då bägge var tillfälliga skåningar.

Att på julloven ta sig fram och tillbaka mellan Edebäck och Brattmon var ett besvärligt företag. Två gånger fick Ingvar åka spark de tio milen från Brattmon till Edebäck.

- Det värsta var, när vägen var igensnöad, så man nästan fick bära både spark och packning.

Ingvar minns, att grundlönen för en lärare, när  han tog examen 1923 var 1900 kr. Per år. På denna  lön skulle också studieskulder betalas.

- Jag arbetade ett par somrar under studietiden som hantlangare, när skolhuset på Brattmon byggdes, för att i någon mån minska studieskulderna. Arkitekten bakom detta bygge var förresten Lars Bäckvall.

Första lärarjobbet var alltså i Backa, där Ingvar blev pådrivande när det gällde att ordna skolbibliotek och starta skolidrottsförening. Och så var det ju körsången.

Hur han lyckades hinna allt är inte lätt att förstå, men han var även sekreterare i nykterhetsnämnden och föreläsningsföreningen och ordförande i barnavårdsnämnden. Och hinner mycket, det gör han ju fortfarande.

När det gäller hembygdsföreningens verksamhet (han är även medlem i Norra Finnskogas hembygdsförening) menar Ingvar:

- Det viktigaste nu är inte att samla föremål. Där har redan ett stort och viktigt arbete blivit utfört. Två viktiga mål nu är att få ungdomen engagerad och att vårda sig om nutiden och framtiden för norra Värmland som en plats att leva och bo i.

- Dessutom hoppas jag, utan att ha några illusioner, att dalbymålet ska kunna bevaras.

Text och foto:
Torleif Styffe