Största dialektordboken i Sverige
om Dalbymålet med 24 000 ord

Den ordbok som finns över det värmländska dalbymålet är den största färdiga ordboken över en enskild svensk dialekt med sina 23.000 - 24.000 uppslagsord. Ordboken är resutatet av ett ihärdigt arbete av Karl L:son Bergkvist, Brattmon, och den sysslebäcksbördige forskaren Jacob Jacobsson på Dialekt- och Folkminnesarkivet i Uppsala (avliden 1972). Bergkvist gjorde uppteckningarna av orden och Jacobsson åkte runt till äldre personer i Dalby för att få allt belagt från flera källor, innan han kompletterade och sammanställde materialet.

Bildtext:
Biblioteksföreståndaren Maj Andersson på Sysslebäcks bibliotek visar på hyllan, där dalbyordboken står.

Vid tiden för ordbokens tillkomst var fil. dr. Richard Broberg föreståndare för språkliga avdelningen på Dialekt- och Folkminnesarkivet i Uppsala. Han berättar att dalbyordboken är ansedd som ett ypperligt arbete bland forskare.

- Karl L:son Bergkvist visade sig i sina uppteckningar vara ett geni, säger Broberg, och ett samarbete mellan honom och  en noggrann och utmärkt forskare som Jacob Jacobsson var tvunget att ge ett förnämligt resultat.

Skall man spåra dalbybokens tillkomst, får man börja på 1940- talet. Richard Broberg arbetade med uppteckningar och inspelningar av dialekter på Dialekt- och Folkminnesarkivet. Han tyckte att den språkhistoriskt viktiga dialekten från Dalby var högst bristfälligt dokumenterad. Därför vände han sig till sin studentkamrat Jacob Jacobsson, som han visste hade god språkkänsla, och lyckades knyta honom till arkivet. Jacobsson fick dock ägna sin tid där åt fler Värmlandska dialekter än dalbymålet och gjorde uppteckningar av bl.a. Norra Ny- och Norra Finnskogadialekterna. Någon stor Dalbyuppteckning kunde han inte hinna själv, trots att han av Broberg karaktäriserades som en "arbetsmaskin".

I pressen förekom då och då dikter och "skrönor" på dalbymål av signaturen K L:n B. Ofta är det så, att dikter och berättelser på dialekt s a s tänks fram på svenska och sedan skrivs ner på dialekt, men de här dikterna var genuina.

- Det märktes att dikterna var äkta och skrivna på dialekt, berättar Broberg. Jag frågade Jacob vem signaturen var och fick veta, att det var skogsarbetaren Karl L:son Bergkvist på Brattmon. Vi förstod, att detta var en man, som skulle klara att uppteckna dalbymålet.

Vid årsskiftet 1947 - 48 knackade Jacobsson på hos den då 48-årige skogsarbetaren i den ensligt belägna stugan på Bûsberget öster om Brattmon. Det samtal som följde resulterade i, att Bergkvist fick en kopia av landsmålsalfabetet, som han lovade titta på.

Några veckor gick, och det kom en samling dalbyord till arkivet. Bergkvist hade helt på egen hand pluggat in landsmålsalfabetet (en fonetisk skrift) och hans första uppteckningar var perfekta.

- En fantastisk prestation, säger. Broberg. Det bevisade hans genilaitet. Han upptäckte t.o.m. att det i papperen han fått från oss fattades en markering för en viss bitrycksaccent.

Det fortsatte att strömma in kuvert fulla med uppteckningar från Bergkvists hand. På mindre än tio år fick man in närmare 50.000 ord (varav de som var tillkomna efter år 1900 gallrades bort). Allt detta blev utfört som fritidssyssla.

Till varje ord fanns förklaringar, och alla ord var insatta i belysande uttryck på dalbymål. Alla ord var dessutom böjda i alla upptänkliga former.

Jacob Jacobsson utförde ett omfattande granskningsarbete av orden, och han åkte varje sommar runt i Dalby socken och talade med gamla människor för att få varje ord verifierat. Sedan skrev han ner allt i alfabetisk ordning - Bergkvist hade av praktiska skäl upptecknat orden ämnesvis.

Hösten 1966 låg manuskriptet färdigt. Slutresultatet blev 3.100 kvartoblad handskriven text, innehållande dels bortåt 24.000 dalbyord, dels 1.000 egennamn, dels sakuppgifter. Till detta kommer 70 blad med Bergkvists illustrationer.

Dalbyboken finns i tre folioexemplar: ett på Dialekt- och Folkminnesarkivet i Uppsala, ett i Ordbok över Sveriges dialekter och ett på biblioteket i Sysslebäck, där det upptar nära nog en hyllmeter.

Karl L:son Bergkvist är i dag 80 år och bor sedan fyra år tillbaka på Dalbygården i Sysslebäck. Han är en anspråkslös man, som inte tycker att det är så märkvärdigt, det han har utfört.

- Skriv inte och skryt av mig nu. Håll dig bara till sanningen, uppmanar han. Arbetet med dalbyboken betraktar han som avslutat.

- Visst kan jag ha missat några ord, som borde ha varit med, säger han, men när jag sände in ord i efterhand, visade det sig ofta, att jag redan hade dem med. Han medger, att det ofta blev arbetsamt, med upptecknandet, men han blev intresserad av arbetet och ångrade inte vad han gett sig in på. Men visst kretsade tankarna mest kring forskningsarbetet:

- Det hände att jag kom på tre, fyra ord, när jag gick till butiken. Jag försökte hålla dem i minnet för att anteckna dem, när jag kom hem, men då var de ofta som bortblåsta.

- Ett tidsödande moment var att utröna om vissa teoretiskt tänkbara former av ord verkligen förekommit i det levande språket. Tag t.ex. supinumformen av verbet "skrälla". Användes någonsin formen "skrû'll"?

Det ekonomiska utbytet av Bergkvists forskargärning kan i det närmare betraktas som symboliskt. En stor del av det intjänade åtgick till att frankera brev med ordlappar, som skulle sändas till arkivet.

För de flesta nordvärmlänningar är nog Bergkyist, trots forskningsarbetet, mest känd för sin diktkonst. Många vet, att han skriver utmärkta limerickar på dalbymål, men vem kunde ana att deras antal uppgår till över två tusen! Att det verkligen stämmer, förstår man, när man får se den bågnande pärmen, där de förvaras.

- Men de flesta är det inte så mycket med, säger upphovsmannen själv.

- Egentligen är dialekterna inte skriftspråk, menar han, utan de har sin givna funktion som talspråk. Det man kan uttrycka med den ursprungliga dialekten är mer vardagliga, jordnära saker. När det däremot gäller mer känslosamma områden, täcks inte dessa av den ursprungliga dialekten, för den har haft en mer praktisk funktion. Detta beskriver han med en historia om dalbypojken och stadsflickan i en romantisk scen: "Oh, titta, där föll en stjärna!". "A ja, sörru der dapp dä e te."

Nu är det en konsekvent man. Bergkvist (vem hade väntat annat). Visst skriver han sina limerickar på dialekt, men så handlar de också om mer jordiska ting. En annan sida av hans författarskap är hans mer finstämda poem, och de är alltså skrivna på rikssvenska. Några av hans dikter finns publicerade i samlingar med värmländska författare.

Som redan nämnts gav arbetet med ordboken inte mycket i penningpungen, men det har gett andra belöningar. 1966 kom en medalj från Värmländska sällskapet i Stockholm, och tio år senare fick Bergkvist Torsby kommuns kulturstipendium.

T.S.

Bildtext:
Så här kan en del av en sida i ordboken se ut. För att bygdens folk skulle kunna läsa den, arrangerade Dalby hembygdsförening och ABF en kurs i landsmålsalfabetet förra sommaren. Ett tiotal ortsbor deltog. Lärare var f. seminarieläraren Ingvar Larsson, Falun.

Bildtext:
I ordboken finns 70 blad med Karl L:son Bergkvists illustrationer av gamla föremål.