Källa: Magasinet om skog virke ekologi marknad Nr 4 Stora skog, mars 1993, Text av Carlo Laszlo. Foto av P Grön

BILDHUGGARE Lasse Kuparinen

Sågens ettriga skärande splittrar dalens tystnad; spånet yr likt en furudoftande snöstorm.

Vi är i Höljes i nordligaste Värmland, någon mil från Norge. Här fann träbildhuggaren Lasse Kuparinen den perfekta platsen för sitt skapande: mitt i naturen och närheten till råvarorna, inte för långt från hemlandet på andra sidan Östersjön, och inte för långt från sin bästa marknad, Tyskland.

DRÖMPLATSEN

Men han har vandrat en lång väg för att hitta sin drömplats.

Yrkesvalet var självklart; både far och farfar var träbildhuggare i finska Karelen och redan som tolvåring sålde Lasse sin första träfigur. Men att ta mästarbrev kostar och det gick inte att kombinera studier och arbete i hemlandet. Så för att finna nya och bättre möjligheter gav sig unge Kuparinen ut på en europeisk odyssé i början av 1960-talet. Och trots att han visade sig ha talanger i allt från att bygga orglar i Norge och till att konstruera avancerade pennor i Västtyskland så vek han inte av från sitt mål. Han nådde det 1978 när han tog sitt mästarbrev i sten- och bildhuggeri i Frankfurt am Main.

När Lasse återvände till Finland, kände han sig inte längre hemma där, han tyckte att människorna och deras vanor hade ändrats för mycket. Därför sökte han sig ett nytt hem och hittade till slut den gamla skogvaktarbostaden med utsikt över Klarälvsdalen.

KAOTISKT VIRRVARR

Här bor han ensam, ja, om man inte räknar de tre kattorna som med tät vinterpäls sitter på arbetsbordet och suktar efter blåmesen utanför ateljéfönstret. Rummen bär tygliga tecken av en bohemisk ungkarl. I hallen står grova plankor på tork, ämnen till framtida reliefer. Köket är ett kaos. Och i ateljén råder ett virrvarr av dammiga maskiner, burkar och flaskor med mörkt innehåll, ofödda träugglor och vasst blänkande huggmejslar. Enda rummet där det råder en fridfull ordning är det där han ställer ut sina alster; här får de fantasifullt formade djuren och människorna väggarna att leva.

Bättre än så här kan man inte ha det, myser Lasse på sin karakteristiska finlandssvenska medan han visar sin arbetsplats. Dessutom, tillägger han, är det inte långt till jobbet. Och jobbet, det är det bästa han vet.

Lasse Kuparinen har kontroll över sitt råmaterial. Han arbetar mest i furu, men han passar på att ta hem urgamla granstubbar om han får chansen.

SOM EN LIDELSE

När Lasse beskriver hur det är att arbeta med trä ger han uttryck för något som liknar en förälskelse, en lidelse.

- Att vara träbildhuggare är oerhört fascinerande; möjligheterna att uttrycka sig i form, färg och struktur är obegränsade. Trä inbjuder till ett fritt skapande, det är underbart att jobba med, man vet aldrig vad som kommer ut ur det, det sitter i blodet, och virket. Dessutom är och förblir ett föremål av trä alltid levande och har sin egen personlighet. En träskulptur är en oförfalskad del av naturen.

Men visst är det hårt ibland, erkänner han sedan, men det är mödan värt. Lasse tror dock inte att yrket överlever så länge till. Han är beredd att när som helst ta sig an en lärling. Och det var en yngling som sökte sig till honom för att lära. Men han var alltför bekväm, suckar Lasse. Han hade inte lust, det var för mycket jobb, så det var lättare att gå arbetslös och stämpla. Viljan och visionen saknades.

Lasse har full kontroll över sitt råmaterial. Han arbetar mest i furu, men passar på att ta hem urgamla granstubbar om han får chansen. Med sitt hemmagjorda sågverk, en trimmad specialbyggd motorsåg, sågar han själv plankorna till sina reliefer exakt som han vill ha dem. I den gamla tjänstebostaden gör han de flesta av sina alster, allt från sparvugglor till en omfattande reliefutställning med motiv från Eddan, den isländska diktsamlingen med rötterna i fornnordiska mytologin.

Det är den senare formen av skapande som ligger honom närmast om hjärtat. Att i träet hitta bilderna som kan förmedla dikten. Att han även gjort en uppmärksammad och omtyckt serie med Europas alla 16 ugglearter i naturlig storlek ser han numer mest som ett sätt att få in pengar för att finansiera utställningarna. I nästa stora samling reliefer ska han hämta motiven ur den finska hjältedikten Kalevala.

”KRIG” OM ”INDIANER”

Att föra arvet vidare, både konsthantverket och den nordiska kulturens grundpelare, är en självklar uppgift för Lasse. Och även om han röner framgång både i Sverige och Tyskland, så händer även motsatsen. Invånarna i Värmland kunde för något år sedan ta del av den infekterade debatten som rasade i media kring hans mäktiga totempåleinspirerade träpelare i Ekshärad. Kritikerna tyckte inte om kopplingen till indianer, eftersom ekshäringarna ibland kallas ”indianer” i förnedrande syfte.

Jaja, nu står i alla fall Ekshäradspelaren mitt i samhället och den har dessutom blivit en populär turistattraktion. Inte bara för att den är stor, utan för att varje del som den består av har något intressant att berätta ur Ekshärads och Värmlands mytologi och historia.

NATTENS NYA TID

Vinterdagen är kort, himlen blir allt snabbare isklart mörkblå, luften kallnar och smakar kallt källvatten, en hund skäller åt en magisk stor fullmåne som just inlett sin nattliga vandring, röken, den här gången från den glödande pipan, virvlar runt den store mannens skägg medan han plockar i ordning inför natten; i mörkret börjar en ny tid, tid att skapa levande bilder ur träet, tid att söka nya vägar, tid att förmedla förfädernas sägner till morgonens barn.