"Född för barrikaderna"

- Så här uselt får inga husdjur ha det! Han såg sig bekymrad omkring i det lilla fähuset, inte stort bättre än en koja. Så stannade blicken allvarsam på den lilla krumma gumman vid hans sida. Det var Ivana-Julia, den sista bevandrad i finnskogens trolldom.

- Det ska du inte lägga dig i, fräste gumman ilsket.

Men då han, kommunens djurskyddsinspektör Ante Antee med ett brinnande djurskyddsintresse sedan ungdomsåren, förklarade sina befogenheter, surnade Julia till på allvar.

- Inte ska det stå länge på förrän du faller stendöd ner, sa hon med iskalla ögon.

Och inte värst många dagar därefter segnade den sextiofemårige djurskyddsinspektören ner i vinterskogens skidspår.

Dispyten med Ivana-Julia är väl bara en av de många skrönor som än lever kvar om den trollkunniga finngumman. Men Antees död ute i skogen en kall januaridag är sann. Året var 1960.

I september 1895 föddes barn nummer sex i det lilla Skomakartorp på västsidan älven en kilometer söder om Klarabro. På andra älvstranden ligger Sysslebäck. Den nyfödde var en pojke som fick samma namn Anders Georg som barn nummer fem. Denne två år tidigare födde hade dock dött som spädbarn. Kanske var det för att komma ifrån detta namnövertagande som den yngre Anders Georg tidigt tog fasta på smeknamnet Ante. Att han småningom också förvrängde smeknamnet till efternamnet Antee i stället för Larsson var däremot sannolikt en längtan att synas och höja sig över anonymiteten. Skomakartorp blev han dock trogen och bodde där livet ut. (1)

Ante Antee var en märklig man. En självlärd mångsysslare av rang, "besjälad av ett starkt ideellt och socialt patos", skulle man senare skriva om honom (2). Han var "född för barrikaderna" hette det i en dödsruna.

Efter folkskolan läste torparpojken på Hermods, gick trädgårdsmästarskola söderut - trots att hembygden mestadels saknade trädgårdar - arbetade i skogen där han småningom blev apterare och slutade som sagt som djurskyddsinspektör. Detta är dock ganska ointressant i jämförelse med allt det som denne man hann med på sin fritid.

Platsredaktören

Redan som femtonåring börjande han få in artiklar och dikter i tidningar och tidskrifter. Karlstad-Tidningen och inte minst Såningsmannen tryckte återkommande hans alster. Den senare tidskriftens redaktör Johan Lindström-Saxon brevväxlade han länge med och fick sannolikt därigenom impulserna till sitt aktiva intresse för fred och nykterhet, hembygdsvård, trädgårdsskötsel och vegetarism. (3)

Man blir nästan matt, när man finner vad allt den unge Antee mäktade med. Den nordvärmländska lokalpressen bjöd - i synnerhet under trettiotalet - på överraskande många tidningar och tidskrifter även om deras överlevnadsförmåga var ringa. Här fanns Antee med, ofta som "platsredaktör". Sysslebäck Folkblad gav han själv ut med ett enda nummer (1919). Finnbygden (1924-1929 och 1947-1976), Älvdals-Bygden (1927-1930), Norra Värmland (1929-1931) och Södra Finnskoga idrottsförenings Skilda Röster (åren runt 1950) öppnade gärna sina spalter för lokala förmågor - och störst förmåga hade Ante Antee.

Däremot räckte inte Antees tid till att bilda familj eller att samla sitt skrivande till en bok. I en liten samling "Bukett till er" (1949) är han dock med tillsammans med fem andra värmlandsskrivare.

Men läsa hade han tid med. I Skomakartorp låg högar av "dyra och fina tidningar", berättar en nyfiken grannpojke som också var med i Antees teatergrupp. Den spelade folklustspel lite varstans i norra Värmland. Men när den försökte sig på "Hamlet" gick man bet, eftersom "rolluppsättningen visade sig svårlöst". (4)

Klarade man inte av den seriösa dramatiken på egen hand, lockade man kringresande teatersällskap upp till övre Klarälvdalen. I maj 1925 gav ett litet sällskap Strindbergs "Fröken Julie" på Sysslebäcksbiografen. Platsredaktören Antee blev rent lyrisk, när han fick skriva om annat än högtidsdagar och dödsfall, olyckstillbud och idrottsresultat. Hans ofta överdrivet romantiska språk blommar för fullt inför huvudrollsinnehaverskan. Man undrar om han inte rentav blivit smått förälskad.

Hon är en ypperlig konstnärinna, en av de få. I lördags och söndags tog hon allas hjärtan. Hennes spel är mjukt och lent och rösten faller lätt och obesvärat över i de högsta lägen. Hon viskar så det hörs, hon suckar så det gör en ont och hon gråter så det stinger en själv.

Antees journalistik innehåller - förutom traditionella notiser - en del noveller, kåserier, reportage och korta berättelser. Någon gång en bokanmälan eller en dikt. Hans ambition att verkligen vara litterär gör dock ett tungt och tempofattigt, stundom ganska svulstigt intryck. I en "Höstrapsodi" (1948) kan det låta så här:

September! de skapande drömmande människobarnens stora högtid. Deras tid, vilka i ord, toner och färger skapa sina verk. Mörka allvarsmättade skapelser, som minna om Döden och det Stora Livet. Deras tid, som leva i oro och längtan. De tänkande diktarnas tid.

Hur var det en någon mer känd värmlandsförfattare skrev en gång: Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta ...

Antee i sin skrivarlya på Skomakartorpets vind.

Poeten

Dan Andersson måtte ha varit favoritskalden häruppe i den nordvärmländska skogsbygden. Hans "Kolvaktarens visor" kom 1915. Antée berättar i en dikt om en gammal skogshuggares död i kojan vid Lomtjärn, där det bland annat heter:

Härinne på en bädd av starr en gammal usling ligger
han kämpat har mot fattigdom och nöd i många år.
Nu ängslas han och väntar och om sista hjälpen
tigger:
en vänlig hand att hålla då han över floden går.

- - -

När natten svunnit lång och svår och dagen börjar
lysa,
då ligger han där kall och stel i lumpor på sin bädd.
Därutanför min rutas glas har jorden börjat frysa,
jag ser en stjärna glimma till så skälvande och rädd.

Denna aktiva virvelvind som en gång samlade Sysslebäcksungdomarna kring sig i engagemang för fred och esperanto, nykterhet och djurskydd, teater och social rättvisa var naturligtvis kontroversiell i en del etablerades ögon. "Sprit, tobaksbruk, krig, dans och kortspel" är för honom "vederstyggligheter".

Du ser hur vi människor leva
på jorden i synd och brott.
Du ser många tusen som treva
i mörkret med blodskuldens lott.

Vid kommunalvalet 1922 dyker "arbetarepartiet" upp i Dalby. Antee står som första namn. Men senare försvinner han från den valsedeln och söker sig längre åt vänster. När kommunisterna 1934 gör sin entré i kommunalvalet är han med där. Hans sociala patos behöver man inte tveka om:

Hon plockade potatis
om höstarna åt dom rika.
Hon hade grova händer
fulla med jord
men tomma på pengar.

- - -

En gång tog Antees beska kritik av det lilla samhällets höjdare sådan form att han i en insänd artikel i Karlstads-Tidningen 1918 sades vara en ledare för unga svärmare och utopister i bygden, medan han själv var en som inte "efter måttet av givna krafter och begåvning utför ett samhällsnyttigt arbete". Han var en "parasit"!

Någon rejäl skogsarbetare var Antee sannolikt inte. Han lär tidigt ha plågats av reumatism. Men beskyllningen att vara en parasit lät han inte passera. I Sysslebäck Folkblad visar han sin säregna humor genom att i ord och bild presentera den märkliga parasiten "Etna Nossral" som upptäckts i Sysslebäck. Läser man parasitens namn baklänges känner man igen det. Antée hade ännu inte bytt ut sitt urspungliga efternamn. – Parasiten kommer säkerligen att konserveras en gång i framtiden och sparas för eftervärlden, tror Sysslebäck Folkblads redaktör.

Sparad åt eftervärlden blev han dock inte. Allt han skrev har försvunnit in i glömskans dunkel. Kanske var han för otålig och spontan. Eftertanke och bearbetning hade förvisso inte skadat hans skaldeförsök. Men stundom lyckades han:

Nu dansar varje vårbäck
Nu dansar varje vårbäck yr och vild
och tranors lockrop ljuder över bergen,
nu stiger trädens sav så len och mild
och björkens ris blir gredelint till färgen.

Nu klämtar gökens klocka dagen lång
och trasten spelar flöjt från videsnåren,
naturen ljuder av musik och sång
och allting på sitt sätt välkomnar våren.
(1949)

När den ungdomliga ivern småningom falnat mötte Antee sannolikt glömskan hos omgivningen. Han blev en ensam man i sitt inre.

- - -

allting utom människosjälen
har sitt givna rum,
den är alltid ensam, har ej hem, ej fäste,
mitt i fest och glädje
snyftar den sin sorg.

- - -

I dag skulle vi måhända säga att han verkligen var en - småningom desillusionerad - drömmare och utopist, ett exempel på den bortslarvade begåvningsreserven. Men runt varje hus i övre älvdalen finns numer små trädgårdar, Sysslebäcks ABF är vital och Dalby hembygdsförening blomstrar. Att Antee en gång var med och ivrade för deras tillblivelse kommer vi sannolikt inte ihåg.

På Hia i Sysslebäck 1995
Lars Elam

Den märkliga parasiten i Sysslebäck.

Källor
(1) Dalby Hembygdsförening: Torp i Dalby (1984)
(2) dito: Rim och ramsor från Dalby (1973)
(3) Elna Westén: Klarälvsbygd i bild och minne (1981)
(4) Gunnar Jonsson: Rösen och visor (1978)

- - -

Källa: Näverluren 1/95 sid 4-6